MySpace länkar till årets album

Blev du nyfiken på några av artisterna som finns på min årsbästa lista nedan?
I så fall har du chansen att lysnna på några av dem här.
Klicka på länkarna.


Steve Dawson

Ragnarök

Radar Bros.

Ben Folds

James Yorkston

Eric Bibb

2008 års bästa album enligt drake

1.Ragnarök - Path
Efter många, många år har denna svenska instrumentalgrupp återuppstått. Jag håller fortfarande deras första album från 1976 som den allra bästa instrumentala skiva som någonsin gjorts. Detta album är inte lika bra men nästan. Låt mig citera Dan Backman på SvD:
"När de nu helt överraskande kommer tillbaka med ett nyinspelat album knyter de helt sagolikt an till debuten från 1976. Faktum är att allt med Path är sagolikt; stämningen, samspelet, melodierna och, inte minst, det sagolika scenariot med en schweizisk beundrare med stort bank?konto som finansiär av rubbet."
Jag kunde inte sagt det bättre själv och det där med schweizisk beundrare verkar himla spännande. Läs mer om det här

2.Tomas Andersson Wij-En sommar på speed
Wij gör låtar som går direkt till hjärtat på mig. Tidigare har hans album varit ojämna, men här har han lyckats göra en allt igenom vacker, vemodig och sentimental platta, indränkt i stråkar. Visst låter det underbart?

3.James Yorkston - When The Haar Rolls In
Denna skotte gör sin alldeles egna folkmusik som det tar tid att komma in i. Efter många lyssningar har den nu vuxit till en av årets allra bästa plattor.

4.Håkan Hellström - Försent för Edelweis
5.Ben Folds - Way To Normal
6.Billy Bragg - Mr. Love & Justice
7.Joe Jackson - Rain
8.Eric Bibb-Get Onboard
9.Fleet Foxes-Fleet Foxes
10 Frida Hyvönen - Silence is wild
11.Steve Dawson - Waiting For The Lights To Come up
12.Hello Saferide-More Modern short Stories From Hello Saferide
13.Jackson Browne-Time The Conqueror
14.Gary Louris - Vagabonds
15.Calexico - Carried To Dust
16.Glasvegas - Glasvegas
17.Mudcrutch-Mudcrutch-
18.Radar Bros. - Auditorium
19.Randy Newman - Harps And Angels
20.Steve Winwood - Nine Lives

Drakes Julkalender

Lucka 24

Drakes Julkalender

Lucka 23

Drakes Julkalender

Lucka 22

Drakes Julkalender

Lucka 21

Drakes Julkalender

Lucka 20

Drakes Julkalender

Lucka 19

Drakes Julkalender

Lucka 18

Drakes Julkalender

Lucka 17

Drakes Julkalender

Lucka 16

Drakes Julkalender

Lucka 15

Drakes Julkalender

Lucka 14

Drakes Julkalender

Lucka 13

Drakes Julkalender

Lucka 12

Drakes Julkalender

Lucka 11

Drakes Julkalender

Lucka 10

En rolig historia från tidningen Fuzz

Läs om Görans dröm om den fantastiska gitarren och hur drömmen blev verklighet.

Läs här

Drakes Julkalender

Lucka 9

Drakes Julkalender

Lucka 8

Drakes Julkalender

Lucka 7

Drakes Julkalender

Lucka 6

Drakes julkalender

Lucka 5

Drakes julkalender

Lucka 4

Drakes Julkalender

Lucka 3

Drakes Julkalender

Lucka 2

Drakes Julkalender

Lucka 1

Lisa Pedersen

Mitt under femtioårs festen dök hon plötsligt upp. När gästerna var fyllda med festmat och vackra tal, så stod hon där. Lisa fnittrade något om att det var kul att spela på en privat fest och satte sig sedan vid flygeln. Hennes stämma och låtar tog tag i oss direkt. Runt hundra lätt grånade herrar och damer satt bara och gapade åt denna unga tjej. Gapade av beundran.
Hur hon låter?
Som Ane Brun eller Tina Ternheim, fast bättre.
Lyssna här

Just nu lyssnar jag på

Kalmarbandet Ragnaröks senaste strömmar ut ur högtalarna. Årets platta?
Har lyssnat mycket på rock, pop och soul från 60-70-80-talen, eftersom jag
sammanställt festmusik till alla 50-årsfester som jag går på numera.
(3fester på 4 veckor)
Dessutom har jag försökt hänga med bland rock som
kommit ut 2008. Glasvegas gillar jag. Mitt i allt detta blir jag
oändligt trött på rockmusik och vill bara lyssna på jazz, folk och
världsmusik. Liras samlingsskivor som ges ut i sammband med att de
släpper ett nytt nummer är exempel på sådant som jag sätter på när jag
fått rocköverdos. På lördagar går jag på loppis och köper CD:s för tio
kronor styck, sist blev det bl a Aimee Mann och Triakel. Triakel är en
svensk folkgrupp med tramporgel, fiol och sång. Sjunger gör Emma
Härdelin från Garmarna. Triakel gör lågmäld, mollstämd, traditionell
musik. Blir som ett reningsbad när man lyssnat på alla rockband.

Varför gillar alla Glasvegas?

Årets mest hypade band heter Glasvegas. Glasvegas är ett skotskt band från Dalmarnock i östra Glasgow. Sedan bildandet 2000 har de släppt fem singlar och 2008 kom den självbetitlade albumdebuten, Glasvegas. Brittisk musikpress höjde dem till skyarna och så har även svenska rockskribenter gjort.
Varför gillar då alla Glasvegas?
Kanske är det för deras märkliga blandning av 50/60-talsrock och Clash
eller för deras bondcoola utseende och stil

Det kan också vara det gamla vanliga flockbeteendet. De betydelsefulla rockkritikerna höjer något till skyarna och då följer de mindre betydelsefulla efter.

Denna gång hänger även jag på flocken

The White Album 40 år

I morgon är det 40 år sedan The Beatles vita dubbel-LP gavs ut, gruppens mest varierade, spretiga och vildvuxna album.
George Martin tyckte albumet skulle vara en enkel LP.
Än idag är det många med mig som tycker att White album hade blivit jämnare och bättre om man gallrat bort hälften av låtarna och nöjt sig med en enkel LP.
Hur hade plattan sett ut i så fall? I dagens GP fick olika kändisar i uppdrag att sätta ihop en sådan skiva genom att göra ett urval bland dubbelalbumets låtar

Eftersom GP inte hade vett på att be mig så kommer min enkla White album här:


Back in the USSR
While my guitar gently weeps
Dear prudence
Glass Union
Happiness is a warm gun
I'm so tired
Blackbird
Julia
Mother nature son
Sexie Sadie
Revolution 1
Cry baby cry
Helter Skelter

Elvis fanns fortfarande i byggnaden

I en gammal, sliten byggnad utanför Nashville hade skivbolaget RCA inspelningstudio under hela femtiotalet.
Bland annat gjorde Elvis Presley inspelningen av "Heartbreak Hotel" där.
Några år senare flyttade RCA ifrån huset och det blev istället en studio där man spelade in musik-videos med mera. En instrumentpanel för både ljus och ljud stod nu på den plats där Elvis en gång spelat in sin gamla hitlåt.
Folk som arbetade i den studion kunde svära på att så fort någon nämde Elvis namn vid en inspelning hände märkliga saker; lampor gick sönder, saker föll till golvet eller konstiga missljud hördes plötsligt i ljudanläggningen.
Alla var övertygade om att detta var ett tecken på att Elvis ande bodde kvar i huset

Album 2008

Det har blivit en vana att i slutet på varje år lista årets bästa album. I år vet jag inte om jag klarar det.
Jag nöjer mig - än så länge - med denna lista på bra plattor från 2008, utan inbördes ordning

Tomas Andersson Wij-En sommar på speed
Ben Folds - Way To Normal
Billy Bragg - Mr. Love & Justice
Calexico - Carried To Dust
Eric Bibb-Get Onboard
Fleet Foxes-Fleet Foxes
Gary Louris - Vagabonds
Glasvegas - Glasvegas
Hello Saferide-More Modern short Stories From Hello Saferide
Håkan Hellström - Försent för Edelweis
James Yorkston - When The Haar Rolls In
Jackson Browne-Time The Conqueror
Esbjörn Svensson Trio-Leucocyt
Joe Jackson - Rain
Maria Muldaur - Yes We Can
Mudcrutch-Mudcrutch-
Okkervil River-The Stand Ins
Radar Bros. - Auditorium
Randy Newman - Harps And Angels
Steve Dawson - Waiting For The Lights To Come Up
Steve Winwood - Nine Lives

De gäller att hänga med, eller?

Inte kan man väl lyssna på gammalt hela tiden, säger jag till mig själv och stänger av sextiotalsplattan som snurrar i spelaren.
Och jag har rätt, det går inte att bara lyssna på:
Fairport Convention
Byrds
Crosby Stills and Nash
Neil Young
Nick Drake
Joni Mitchell
Jackson Browne
och
Bob Dylan

På senare tid har jag därför skärpt till mig och börjat lyssna på ny musik som:
Fleet Foxes
Ockervill river
Thomas Andersson Wij
James Yorkston
Jack Johnson
och
Glasvegas

....fast inte låter dom nyare dom.
De är bara yngre

Är det någon mening med att se sina gamla hjältar?

I höst och i vinter kommer konserterna på rad:
Jethro Tull
Manfred Mann earth band
Dr John
Todd Rundgren
Randy Newman
och ikväll...
Moody Blues
Gamla gubbar som man älskade för många år sedan, men väldigt få av dem har gjort något intressant på skiva under senare år. Fast det är klart spelar de de gamla låtarna så..

Vilka gamla hjältar skulle du vilja se?
Eller, varför vill du inte se dem?
Tyck till!

Festband

Festband finns inte längre. Man gör blandade CDr nuförtiden, eller använder sig av någon annan modern metod som jag inte begriper mig på.
Själv skulle jag nog föredra det gamla kassettbandet, visst var det härligt.
Minns ni det harmoniska bruset och det terapeutiska arbetet man hade med att tejpa och laga dessa band. Det var tider det.
Numera vågar jag dock sällan ta med mig ett kassettband till festen(jo, jag tar alltid med mig egen musik till festen, gör inte du det)
Risken är att värden tittar förvirrat på mig och mumlar något om kassettspelare i förrådet, längst in.
Nä, det får bli en blandad CDr nuförtiden. Cirka 20 låtar som skall få folk att le, våga prata med varandra och - i bästa fall - dansa. Jag kan säga med en gång att Nick Drake funkar ingen vidare i detta sammanhang, knappast folkrock heller. Det skall vara taktfasta låtar som folk känner igen, blandat med en del smöriga tryckare och kryddat med en och annan töntig nostalgikick, typ Sven-Ingvars. Det är frågan om bruksmusik, låtar som skall funka som lim och klister mellan folk, men samtidigt kan jag inte mörda min egen musiksmak.
Folk ber mig ganska ofta att göra festmusik. De tror väl att en man som har tusentals skivor, måste ha mycket mer än de deprimerade gubbar han envisas med att spela när man kommer på besök. Folk tror fel, jag har till 90% mollstämd musik, omöjlig att dansa till.

När det då är är dags att göra den där festblandningen så väljer jag alltså bland tio procent av min skivsamling och så försöker jag smyga in en och annan låt från de övriga 90 procenten. De verkar som det funkar, för jag får allt fler beställningar på festmusik.
Just nu håller jag på att arbeta med blandningen: Lasse 50!
Jag tror ni skall få låtlistan när jag är färdig

Frank Zappa på hembesök

Saxat ur DN

Frank Zappa var en rockrebell som aldrig gjorde det förväntade. Som den gången han och hans Mothers of Invention var här 1968. Efter avslutad konsert i på Konserthuset träffade han en tjej backstage som bland annat berättade att hennes lillebror var ett stort fan av gruppen, men att han inte hade fått lov av sina föräldrar att följa med på konserten. ”Men då åker vi hem till honom i stället”, ska Frank Zappa ha sagt och så for de ut till familjens lägenhet i Hägersten.

Pojken väcktes av att en skäggig man presenterade sig med orden ”Hi, I’m Frank Zappa”. Zappa ska sedan ha stannat hela natten hos familjen och bland annat pratat politik med föräldrarna. Kanske var det där hans plan att försöka bli USA:s president föddes. Historien har senare bekräftats av en av hans turnépersoner.

Sweet pennfajtas med Gröna Lund

Denna berättelse har jag saxat ur DN


I mitten av 70-talet var brittiska glamrockarna Sweet en av de populäraste grupperna. Så när kvart­etten skulle komma till Gröna Lund i maj 1976 var glädjen stor hos alla unga Sweet-fans. När de for dagen efter var humöret sämre hos de svenska arrangörerna. Det började redan under soundcheck kl 17 på konsertdagen. Ett gäng småflickor hade lyckats ta sig fram till scenområdet, vilket gav gitarristen Andy Scott frispel. Denne slog till artistchefen Ove Hahn så hårt att Hahn ramlade ner i tulpanhavet nedanför scenen.

Efter konserten hade Sweet varit så missnöjda med gaget att de målade fönstergluggarna i logen med ketchup och kissade i champagnekylarna medan en av dem bajsade i en duk som han sedan vek ihop som en ”present” till Grönans scenmästare. Gruppen hade också hunnit besöka porrklubben Sexorama vid Odenplan tillsammans med några damer och blivit utkastade från Missionförbundets hotell Birger Jarl på grund av damtrafik på rummet. Sweets manager försökte förklara beteendet med ”Vi har att göra med unga, obildade slynglar som blivit miljonärer i ett nafs. De är inte människor utan djur!”

Ett påstående som bandet själva, enligt rykten, gjorde sitt bästa för att försvara då de en tid senare lär ha svarat på Gröna Lunds klagobrev genom att posta en låda med bajs till den svenska nöjesparken.

5 av bloggens bästa berättelser

Under en längre tid har jag samlat musikberättelser på denna sida. Myter, skrönor och alldeles sanna historier.
Många skrevs för länge sedan och lever ett undanskymt liv på sidan. Jag länkar därför till fem av mina favoriter:

Faran i att rota i ett kylskåp

Bono klappade händer

Den märkliga historien om Joyce Hatto

När jag räddade romanen Jack

Vill du läsa alla berättelserna på denna sida?
Klicka på etiketten; "BERÄTTELSER" nedan

Blixten slog ner

I natt slog blixten ner.
Internet, Tv och telefon slogs ut.
Ångestvrålen har varit höga i familjen
Dottern vrålar:MSN
Sonen skriker "rune scape" (Vad det nu är)
Själv stönar jag bara : Rapport, väder och sport
Det ända som är skönt är att inte telofonen ringer

För två minuter sedan fick vi åter kontakt med omvärlden( det är därför jag kan skriva detta)
Nu kan mina barn komma hem igen

Hur får en medelålders familjefar tid att lyssna på musik?

1. Han låser in sig på toan med Mp3:n, samtidigt som han klagar högt över dålig mage

2. Han låtsas somna i sängen klockan 20.00. I själva verket ligger han under täcket med mp3:n

3. Han låter jobbet hitta en konferens i Stockholm som han kan åka på. Han väljer ett långsamt tåg och lyssnar på musik under hela resan

4. Han säger att han har öroninflammation och därför måste han ha vitlök i öronen. För att få vitlöken att ligga still så tar han de trådlösa lurarna utanpå. På så vis kan han lyssna på vitlökkryddad musik hela helgen

5. Han kapitulerar och lyssnar på den ständiga mixen av storasysters RnB och lillebrors BWO-disco

Vissa dagar

Vissa dagar när allt skiter sig.
När det man trodde var rätt blir fel
Då kan det vara gott att gömma sig, dra täcket över huvudet och bara fly.


Just nu flyr jag med mollstämd svensk musik. Det funkar bra.
Om och om igen spelas det, ledsna svenska gubbar som snyftar, gråter och är hjälplösa
Musik som terapi, flykt och medicin?
Ja och vilken tur att man har den medicinen

Lyssna på vad jag ordinerade mig själv idag:

en sked snyft
två tabletter bitterhet
20 mg längtan
En injektion ensamhet
skölj ner med självömkan

Rick Wright död

Richard William Wright är död
Han var född 28 juli 1943 i Hatch End, Harrow, nordvästra London
Den 15 september 2008 dog han i cancer efter en kort tids sjukdom.
Rick Wright spelade keyboard i Pink Floyd. Han var en av orginalmedlemmarna.
Som låtskrivare fick han tyvärr ofta stå i skuggan av Syd Barret, Roger Waters och David Gilmour. Själv tycker jag att han har skrivit några av bandets allra finaste låtar och dessutom släppt bra soloskivor. Framförallt hans första egna album - Wet dream- innehåller fantastisk musik

Hans bästa låtar:

Med Pink Floyd:
Remember a Day
See-Saw
The Great Gig in the Sky
Us and Them

Solo:
Against the Odds
Holiday

Mera Folkrock

Här kommer en samling till, med lite mer obskyra val. Många av mina absoluta favoritlåtar finns här. Vill du ha musiken på skiva? Maila till: Wichseason snabela hotmail punkt com eller anmäl ditt intresse i en kommentar

1. The Ghost - Time Is My Enemy
2. Natural Acoustic Band - All I Want Is Your Love
3. Plainsong - Raider
4. Mellow Candle - The poet and the witch
5. Bill Fay - Be Not So Fearful
6. Duncan Browne - Dwarf in a Tree (A Cautionary Tale)
7. Jade - Amongst Anenomes
8. Roy Harper - Zenjem
9. Shelagh McDonald - Mirage
10. Spirogyra - Cogwheels Crutches And Cyanide
11. Spriguns - Devil's Night
12. The way we live - Squares
13. Tir Na Nog - The Same Thing Happening
14. Trees - Murdoch
15. The Woods Band - Dreams
16. The Eighteenth day of May - The Waterman's Song to His Daughter
17. The Albion Band - Appalachian front porch game
18. Dando shaft - Down to you, up to me
19. Decameron - The Deal

Folkrock för nybörjare

Har du nästan aldrig lyssnat på folkrock? Då erbjuder jag dig en samlingsplatta med några av de mest etablerade namnen. Jag begränsar mig till Brittisk Folkrock och lägger tyngdpunkten på sjuttiotalet. Vill du ha den? Maila mig på Wichseason snabela hotmail punkt com. Eller lämna en kommentar här på sidan.

Låtlista:
1. Fairport Convention - Autopsy
2. John and Beverly Martyn - Stormbringer
3. Nick Drake - Northern Sky
4. Richard and Linda Thompson - Walking On A Wire
5. Pentangle - light flight
6. Ralph McTell - Wait Until The Snow
7. Sandy Denny - John The Gun
8. Ronnie Lane - How come
9 Richard Thompson - Two Left Feet
10. Strawbs - Back on the Farm
11. Lindisfarne - Fog on the Tyne
12. Incredible Stringband - Dear Old Battlefield
13. Steeley Span - London
14. The Waterboys -Bigger Picture
15. The Pogues - Dirty Old Town
16. Fairport Convention - Matty Groves
17. Al Stewart - Songs out of Clay
18. John Martyn - Back down the river
19. McGuinness Flint - When I'm Dead & Gone
20.Amazing Blondel - Pavan

Artistbesök DN minns

Klicka här

Propaganda för bortglömd musik, 11

Thomas Almqvist - Nyanser

När punken härjade som mest kom Almqvists första album. Detta var en skiva som bjöd på instrumentalmusik med tydliga jazz och folkinfluener. Det var något helt annat än den musik som strömmade ur våra radioapparater i slutet av sjuttiotalet. Jag var nitton och föll pladask för denna nästan meditativa musik. Akustisk gitarr, tassande bas och en vilsen sax, var det som fyllde mitt rum när pickupen hoppa ner på vinylen.
- Det svänger ju inte
- Är mer ljud än musik, sa kompisarna
- Ni fattar inte nåt, svarade jag

Denna Thomas Almqvist skiva håller än idag. När regnet faller och mörkret lagt sig då finns det knappt någon musik som griper tag i mig likt "Nyanser"

Pink Floyd

I en intervju berättar Rick Wright om Pink Floyd och publikens stora tålamod vid olika konserter.
Bland annat nämner han hur det kunde vara när en psykotisk Syd Barret fortfarande var medlem.
- Ibland fastnade han i ett och samma akord som han malde gång på gång. Vi fick försöka spela runt hans entoniga D-akord, berättar Rick. Det märkliga är att publiken inte tycktes reagera. Antingen trodde de att det skulle låta så eller så var de så påtända att det inte märkte att det spelades samma akord hela tiden.

Några år senare spelade Pink Floyd en konsert när Roger Waters plötsligt blev förbannad och gick av scen. I några minuter försökte de andra i gruppen spela utan Roger. Tillslut gick de också av. Snart stod bandets alla medlemmar i logen och grälade.
När grälet var över- efter ca 20 min - återvände Pink Floyd till scen. Till deras förvåning satt hela publiken kvar, nöjda och de flesta med ett vackert leende på läpparna.
- Antagligen var de så påtända att de inte märkt att vi varit borta i nästan en halvtimme, säger Rick

Smolk i en full glädjebägare

Att gå på rockfestival med sin fjortonåriga dotter var verkligen en höjdare för en gammal musiknörd som mig.
Festivalen var, på många sätt, lysande och det kändes hedrande att min tonåring faktiskt tyckte det var okey att umgås med sin pappa under denna fest.
Halvägs in på lördagens blev vi var trötta och ville vila, så vi gick till områdets resturanger för att sitta ner, äta och dricka.
Döm om min förvåning när vi vägrades inträde på resturangerna. Eller rättare sagt, de vägrade att släppa in min tonåring. Det hjälpte inte att jag intygade att hon var min dotter och att jag lovade ansvara för hon inte drack någon alkohol.
- Reglerna är sådana, sa vakterna och hänvisade oss till enkla matställen intill, utan sittplatser och utan öl.
Efter att ha blivit bortmotade tre, fyra gånger, fick jag ett mindre utbrott och höll ett kortare föredrag. Det lät ungefär så här, fast högre:
- Vi är trötta och hungriga. Jag vill ha en öl och min dotter en cola och vi vill kunna sitta ner, äta, dricka och snacka en stund. Det får vi lov att göra på alla resturanger i hela landet, men inte här. Jag blir så förbannad, fattar ni inte att ni förstör hela festivalen för oss på det här viset.
Det var då vakten tog ett djupt andetag, pustade och sa:
- Ja, ja! Gå in med er då .
Där bröt han helt klart mot de direktiv han fått. Om han gjorde det på grund av mina goda argument eller bara för att få tyst på skrikig gubbe, vet jag inte. Det gör detsamma. Jag var nöjd och min dotter med, trots att hon gav mig en lång blick och sa:
- Då är så piiinsam, pappa!!!

Till nästa år hoppas jag att arrangörerna har tänkt till. Jag förstår att man inte kan släppa in tonåringar själva på områden där det serveras alkohol, men föräldrar med tonåringar måste få komma in. Vi är visserligen ingen stor grupp men jag vet att det fanns fler familjer på festivalen som också förvägrades att få sitta ner och äta och dricka ihop

Far och dotter tycker om Way out west

José González
Dotter: Nää
Far: Stämmningsfullt
Kelis
D: Ja
F: Bättre än väntat, mer soul än hiphop
Caesars
D: Nja
F: Ös
Sahara Hotnights
D: Jaaaa
Far: häftiga tjejer
Frida Hyvönen
D: ???
F: Småsegt, bättre på platta
Silverbullit
D: Jaa
F: såg inte dom
Håkan Hellström
D: Jaaaaa
F: Jaaaaa
The Flaming Lips
D: Jaaa
F: Roliga att se
Lil' Kim
D:Jaaa
F: Fattade inget

Neil Young
D: Näääää
F: Mycket bra! Bättre än 1983

RIP: Skivaffären

Det fanns en tid då Göteborgs skivaffärer var mitt andra hem. Jag var dock för fattig för att köpa särskilt många skivor och för blyg för att stå och slänga käft med försäljarna
- Fått in nå't bra, eller? sa aldrig jag
Jag stod mest i ett hörn och bläddrade bland plattor, men det var jag å andra sidan himla bra på. I timmar kunde jag stå där och bläddra från C till G, det var ungefär så långt man hann innan försäljaren började undra vad man höll på med egentligen.
Ibland hände det att det strömmade ut ny fantastisk musik ur högtalaren, åtminstone ny för mig. Då tog jag mod till mig, stegade fram och frågade:
- Vad spelar du?

Det var i skivaffären jag upptäckte King Crimson, Unhalfbricking och Jam för att nämna några. Det var här jag kunde provlyssna allt jag läst och hört talas om. Ofta samlade jag på mig en 6-7 LP:s, tog de under armen och gick till lyssningsdisken. Expediten tittade ibland strängt på en och muttrade något om max tre låtar per skiva och att det kanske var dags att handla något. I det läget bytte jag i regel butik.

I skivaffärerna kände jag mig hemma. Medan andra drömde sig bort med skvallertidningar, Tv, eller rentav droger så körde jag med att bläddra i skivbackar. Så länge jag stod där var det som om världen försvann en stund, alla prov, tjatiga föräldrar och olyckliga kärlekar.
När plugget var slut gick jag dagligen min runda i stadens skivaffärer.
Jag började med Waidele, vandrade vidare till Grammoforum och Svens källare. Tog en avstickare till Highflow records innan jag avslutade på Bengans och Skivhugget.

Idag är alla utan Bengans borta. Det är istället stora nätbutiker och nedladdningssidor som gäller. Jag tänker inte hålla någon lång utläggning om varför det blev så här och hur det hade kunnat bli annorlunda. Jag nöjer mig med att konstatera att nedladdnings sajter är bra till mycket, men inte kan man fly bort från världen med hjälp av dom. I varje fall inte jag.


Göteborgs mest minnesvärda skivaffärer:
1. Bengans
Började på en bakgata i majorna med ett fåtal skivbackar. Bengan själv var runt 20 och pressade priserna så att de gamla jättarna fick skrämsel hicka. Växte så småningom ut till en av stadens allra största butiker. Butiken Bengans finns kvar men har idag bytt ägare

2. Highflow records
Började som ett projektarbete på gymnasiet av en ung man som hette Högblom i eftetrnamn, därav butiks namnet. Låg i Gårda och förblev liten, kanske var det därför jag trivdes så bra där.

3. Waidele
Waidele var den gamla stoora butiken i stan. De hade för höga priser för att man skulle ha råd att handla, men ett så stort sortiment att det bara var tvunget att gå in och bläddra ibland

4. Grammoforum
Den minst trendiga. Drevs av ett medelålders par, hade ganska bra sortering och framförallt låga priser

5. Svens källare
En liten butik som aldrig kunde konkurera när det gällde sortiment, men Sven spelade den bästa musiken i högtalarna.

6. Skivhugget
Började på liknande sätt som Bengans, fast tio år senare. Växte undan för undan men har de senaste åren istället krympt och stängde för gott(?) ganska nyligen.

7. Skivan
En kortlivad butik som låg på Hisingen under några år i slutet på sjuttiotalet och i början av åttiotalet. De unga killarna som drev butiken var mycket trevliga och man behövde inte vara särskilt talförd för att bli överöst av bra tips. Alan Parsons, Animals comeback platta och John Miles, var några av tipsen som blev till favoriter.


När jag nu gjort listan så ser jag att flera av butikerna hade en sak gemensamt; de startades av unga entusiaster utan några stora ekonomiska resurser.

Husguden Sandy Denny

Sandy Denny sjunger som en ängel men med ett blödande hjärta.
Få artister har fungerat så bra när jag varit olyckligt kär eller tyckt allmänt synd om sig själv. I hennes vackra stämma kan jag också höra ett mörker som lockar.

Sandy Denny var i sena tonåren när hon drog omkring på Londons folkklubbar och drömde om att bli en stor folksångerska. I denna miljö lärde hon bl a känna Jackson C Frank, en ung och okänd amerikansk sångare.
Jackson och Sandy var för en tid ett par och han var en av dom som uppmanade henne att skriva egna låtar. En av de första hon skrev var, "Who knows where the times goes". Denna sång blev hennes mest kända och har gjorts i en mängd cover versioner.

Sandy blev 1967 medlem av The Strawbs och gav tillsammans med dem ut ett album. Detta samarbete blev dock kort. 1968 var det istället dags för Sandy att göra entré i en annan grupp; Fairport Convention.
Tillsammans med Fairport var Sandy pioniär inom brittisk folkrock. Inspirerade av det The Band gjort på andra sidan Atlanten bestämde de sig för att blanda traditionell brittisk folk med modern rock. Det första och bästa resultatet blev albumet; Leige and Lief.

När Fairport Convention var på höjden av sin popularitet hoppade Sandy av gruppen. Hon bildade istället bandet Fotheringay och gav så småningom även ut soloalbum. I slutet av sin karriär fick hon allt större problem med alkohol. Hon levde ett hårt liv, vilket bla ledde till att hennes man - Trevor Lucas - tog deras gemensamma dotter och flyttade hem till Australien. Våren 1978 föll Sandy Denny ner för en trappa och slog sig så illa att hon senare dog i sviterna. Hon avled den 21 April 1978, blott 31 år gammal.
Hon var inte bara en fantastisk sångerska utan också en av de bästa låtskrivarna någonsin. Kanske är det därför som flera av dagens unga kvinnliga musiker anger henne som en viktig inspiration. Beth Orton och Natalie Merchant är två exempel

Här är -enligt mig- de bästa album som Sandy medverkar på:

Med Fairport Convention:
1969 (January) What We Did on Our Holidays -Fairport Convention
1969 (June) Unhalfbricking -Fairport Convention
1969 (December) Liege & Lief - Fairport Convention
1975 Rising for the Moon Fairport Convention

Med Fotheringay:
1970 (June) Fotheringay -Fotheringay Studio

Solo:
1971 The North Star Grassman and the Ravens
1972 Sandy
1973 Like an Old Fashioned Waltz
1977 Rendezvous

Klicka här och lyssna på Sandy

Sommarens familjeblandning

Nu är det semester och familjen skall åka långväga med bil. Då gör vi åter en familjeblandning som skall sitta i bilen och göra resan roligare för oss alla. Denna CD kommer till efter långa förhandlingar och många kompromisser. Det hela går till så att jag och dottern får välja varannan låt, med ryckvisa inhopp av lillebror. Demokrati utifrån musikintresse med andra ord. Väljer man en låt som övriga familjemedlemmar gillar så är det ett plus. Årets förhandlingar pågår fortfarande, men jag visar här de låtar som är klara. Längst ut till höger står det vem som valt låten Om det är någon som undrar var mammas låtar är, så är det så att hon avstår från att välja musik mot att hon får ha det tyst i bilen när hon inte orkar mer.

1. Smokie Robinson and the Miracles - Track of my tears DOTTER*
2. The Motors - Airport SON
3. Hello Saferide - Long lost pen pal PAPPA
4. Forth Minor - Where'd you go DOTTER
5. Wailing Souls - Row Fisherman PAPPA
6. Gavin DeGraw - Im in love with a girl DOTTER
7. Tom Petty - Don't do me like that DOTTER*
8. City Boys - 5705 SON
9. Plainsong - The Raider PAPPA
10 The Temptations - My Girl DOTTER*
11. Billy Bragg - Keep in faith PAPPA**
12. Squeeze - Pulling Mussels DOTTER*


*Låtar som pappa också gillar
** Låtar som också dottern gillar

En lista jag inte vet namnet på

Är lite osäker på vad duo bör heta i plural. Duos?? Duoar? Eller finns ordet inte i plural?
Hur som helst, här kommer en lista på några riktigt bra:

1. Simon & Garfunkel
2. Richard and Linda Thompson
3. John and Beverley Martyn
4. Richard and Mimi Fariña
5. Kajsa och Malena
6. Everything but the girl
7. Indigo girls
8.Stealers Wheel (Kan diskuteras om de var en duo eller ej)
9. Steely Dan (Kan diskuteras om de var en duo eller ej)
11. Risken Finns
12.Crosby & Nash
13.The Incredible Stringband

Way out west

Å så kom hon då till sist. Tonårsdottern stod där, la huvudet på sned och frågade:
- Pappa, kan inte vi gå på rockfestival ihop
-Jaaaa!!! tänkte jag, men det sa jag ju inte, utan jag såg lugn ut och svarade:
- Det skall väl gå bra

Visst begriper jag att hon frågade för att hon vet att hon inte får gå själv. För henne är pappas medverkan mest ett nödvändigt ont, men jag är ändå glad för att vi åter får chans att tillsammans göra något vi båda är intresserade av. Senast vi gjorde något vi båda tyckte var kul, var nog när vi byggde lådbil ihop. Då gick hon i tvåan

De bästa dårarna

Jag har alltid fascinerats av udda människoöden. Här listar jag några av musikhistoriens lidande konstnärsjälar. Jag vill inte på något sätt göra mig rolig över människor som mår dåligt, se det istället som en hyllning till musiker som har inspirerat mig, genom sin musik och genom sina liv.


1. Nick Drake
Läs mer här
....och här


2. Brian Wilson
Läs mer här

3. Peter Green
Peter Green var ett av sextiotalets underbarn på gitarr. Han hade stora framgångar med John Mayall's Bluesbreakers och Fleetwood Mac. I slutet av sextiotalet började han må allt sämre psykiskt. Han fick lämna Fleetwood Mac och fick så småningom diagnosen schizofreni. 1979 gjorde Green comeback med det lysande albumet "In The Skies"

4. Roy Harper
Det berättas att Harper ville slippa sin militärtjänst och utgav sig därför för att vara mentalsjuk. Detta gjorde Roy så bra att han inte bara slapp militärtjänst, utan han kom också att tillbringa lång tid på mentalsjukhus. Bland annat fick han, under denna tid, elbehandlingar. Det var först efter sin vistelse på mentalsjukhus som han började ge ut skivor. Harper har sedan sextiotalet gett ut mycket bra musik, ofta i någon slags folkrock stil.

5. Syd Barret
Läs mer här

6.Shelagh McDonald
Shelagh McDonald gjorde två fantastiska album under tidigt sjuttiotal. En dag var hon plötsligt försvunnen. Hennes vänner, skivbolag och föräldrar var alla ovetande om vart hon tagit vägen. Shelagh återfanns efter trettio år. Läs hennes märkliga historia.
Läs mer här

provlyssna här

Myternas Syd Barret

Syd Barret var en av orginalmedlemmarna i Pink Floyd.
I början av bandets karriär så var det Syd som skrev de mesta materialet, spelade gitarr, sjung de flesta låtarna och var den naturliga frontmannen.
Pink Floyds första album är framförallt Syds verk. Men strax efter bandets första framgångar blev hans beteende allt märkligare, han kunde bli stående på scenen, tyst, med blicken riktad ut i tomma intet. De andra i bandet fick allt svårare att få kontakt med honom och tillslut blev situationen ohållbar, Syd Barret fick lämna gruppen och ersattes av David Gilmour. Anledningen till Barrets beteende tros ha varit hans stora drogmissbruk som i sin tur orsakade psykisk ohälsa.
Barret gjorde två soloplattor innan han helt drog sig undan från musiklivet.
På många år hördes det inga livstecken från denna märkliga man,han var som uppslukad , vilket fick ryktena och myterna att florera.

Bland annat påstods det att två franska journalister lyckats spåra Syd. De ringde på den dörr där han antogs bo, men ingen öppnade. Däremot hörde man en hund skälla innifrån lägenheten. En av journalistena fick då för sig att titta in genom brevinkastet och fick se en man stående på alla fyra, vilt skällande. Det lär ha varit Syd Barret.

En annan betydligt mer sann berättelse kommer från Pink Floyd medlemmarna själva. De berättar vad som hände under inspelningen av låten; "Shine on you crazy diamond" Sången handlar om Syd Barret och innehåller bl a texten:
"Remember when you was young, shine like the sun
Shine on you crazy diamond
Now there's a look in you're eyes, like black hole in the sky
Shine on you crazy diamond".
Mitt under inspelningen står plötsligt en främling i studion. Han är fet med rakat huvud och rakade ögonbryn. Ingen känner igen mannen föränn det avslöjas att det är Syd som dykt upp för första gången på många år, just när låten om hans liv spelas in.
Han var helt vanställd, omöjlig att känna igen, jag började gråta, det var en fruktansvärd syn , berättar Roger Waters
Jag kände igen hans ögon, men inget annat var sig likt, säger Nick Mason.

Syd Barret dog 2006. Han levde sina sista år i stillhet

Midsommar

Igår kväll när stången var rest, sillen framburen och jordgubbarna stod på kylning, då tog jag min tonåring i handen för att dansa små grodorna. Till min stora förvåning så hängde hon med, men efter ett tag märkte jag att hon rörde sig i en konstig takt. Det var då jag såg att hon hade mp3 spelaren på. Hon dansade i själva verket till RnB och inte grodor.
Jag var mycket nära att rycka snäckorna ur örat på henne, men då märkte jag att hon log och tittade på mig med sin snällaste blick.
- Äsch, tänkte jag och dansade vidare , jag i min rytm och dottern i sin

Husguden Mikael Ramel

Mikael Ramel har arbetat med musik sedan sextiotalet och gett ut omkring tio album, ändå tycks han fortfarande vara mest känd för att han är son till Povel.

I Slutet av sextiotalet och i början av sjuttiotalet var han en av pionjärerna i svensk rockmusik. Med Steampacket och så småningom solo, gjorde han nyskapande musik med influenser från såväl amerikansk rock som svensk folkmusik.
Mikael Ramel tillhörde vid denna tid flumproggen, alltså den del av proggrörelsen som spelade mer musik än vad de läste partibok. Kretsarna runt Fläsket brinner och Kebnekaise var hans musikaliska miljö, men i motsatts till dessa grupper gjorde Mikael textburen musik.
Hans första album- Till dig - kom 1972 och var något nytt i svenskt musikliv. Nog tycker jag att jag kan höra såväl Santana, Jefferson Airplan, svensk folkmusik och lite cirkus i den musik som finns på ”Till dig”. Även omslaget är annorlunda för sin tid. Det föreställer varken en välkammad Björn Skifs eller ett nymålat folkuppror. Istället är det en glad hippie som kommer springande emot en, nämligen Mikael Ramel. På många sätt var det just det han var, Mikael, en glad hippie. I sånger som ”Pengar” och ”Långt in i naturen” hyllas enkelt liv och vacker natur, det var något helt annat än Blå tågets analyser av kapitalismen eller Nynningens hyllningar till kommunismen. Mikael var nog aldrig riktigt rumsren i proggrörelsen. Visserligen fanns det fler hippies i rörelsen men de hade oftast vett att vara instrumentala.
Musikaliskt fortsatte Ramel på en spännande resa under sjuttiotalet. Med jämna mellanrum samarbetade han med grupper som Fläsket brinner och Splasch.
Under senare år har Mikaels musik blivit allt mer vispräglad och länge har han kombinerat artistlivet med arbetet som musikterapeut . Så sent som 2006 släppte han ett album som är helt okey

Mikael Ramels fyra första album är också hans bästa:
Till dig
Extra Vagansa
Tredje skivan
Rycker dig i svansen

Berättelsen om ett intro

I Slutet av 70-talet, spelade Janne Schaffer mycket i USA, bl a med medlemmar i det då helt okända bandet Toto. Väl hemma så hamnade Schaffer i studion med Ted Gärdestad. Det var inspelning av låten Satellit och man behövde ett bra intro. Janne drog sig då till minnes ett häftigt riff som Totokillarna lirat för honom ner de spelat ihop. Ingen kommer att få veta något om jag knycker ett riff från ett helt okänt amerikanskt band, tänkte Schaffer och lät Satellit inledas med Totos riff.
Våren 1979 vann Ted svenska melodifestivalen med Satellit och ett stulet riff. Det dröjde dock inte länge förrän det helt okända amerikanska bandet slutade vara okänt. Under sommaren klättrade Totos första singel, Hold the line, på världens listor
I den låten kan man höra samma riff som i Satellit.

Det finns folk som hävdar att det var tvärtom. Att det var Schaffer som kom på riffet när han repa med Toto killarna och att de sedan tog med det i låten "Hold the Line"

Husguden John Martyn

John Martyn har en lång karriär bakom sig. Han har gett ut, i snitt, en platta om året sedan sextiotalet, ändå är han så okänd att jag ett tag funderade på att ta med honom under rubriken; "Propaganda för bortglömd musik".
Han passar dock bättre bland husgudarna eftersom han är en av de artister som betytt mest för mig genom åren.
Det första albumet jag hörde med Martyn var Grace and Danger. Denna skiljsmässoplatta från 1980 fångade mig genast. Cool, melodiös rock med lite jazzlänsla,tyckte jag och gav mig iväg till stans största skivaffär för att köpa mer med Martyn. Jag kom ihåg hur jag stod där i affären och insåg att gubben hade gjort hur många plattor som helst. Egentligen ville jag köpa en hel hög Martyn skivor, men plånboken talade sitt tydliga språk; det fanns bara pengar till en.
Jag blundade och drog en ur högen. Det blev "Sunday's Child" och när den väl snurrade på gramofonen blev jag en aning förvånad. Detta var en något annorlunda John Martyn, akustisk gitarr dominerade och arren var betydligt folkligare.
Det var först nu jag började få klart för mig vilken spännande musikalisk resa denna man gjort.

Han började som en ung engelsk folksångare. Ensam med akustisk gitarr lät han på sin solodebut,1967, som många andra engelska och amerikanska folkies på sextiotalet. Wizz Jones var den stora förebilden.
Redan i och med den andra plattan var soundet mer personligt. En jazzig flöjt tog plats i musiken och Martyn började så smått utveckla sitt säregna sätt att sjunga.
På det tredje och fjärde albumet bildade han duo med sin fru , Beverly. Med hjälp av delar av the Band gjorde han nu en betydligt rockigare musik. Martyn har aldrig varit mer folkrock än här. De två John & Beverly plattorna är väl i klass med det bästa av både engelsk och amerikansk folkrock från denna tid.
Ändå är det när Martyn åter blir soloartist som han hittar sitt alldeles egna musikaliska språk. Samarbetet med Pentangle basisten Danny Thompson tar musiken på jazzigare vägar. Missförstå mig inte, det blir aldrig jazz, Dannys double bass, Martyns mumlamde sång och ett allt mer nyskapande gitarrspel blir till musik som inte liknar något annat.
Under sjuttiotalet gör han en rad fantastiska album som innehåller denna hybridmusik. "Solid air" kanske är den allra bästa skivan under denna period. Plattans titelåt handlar för övrigt om Nick Drake. Martyn var en av Drakes mycket få vänner.
Martyns vilja till ständig utveckling leder till att han från och med åttiotalet till stor del lämnar folkrocken. Det blir istället allt mer soul och synthinfluenser.
Jazzkänslan finns dock kvar och ett antal av hans senare plattor är riktigt bra.
Inte minst hans senaste studioplatta från 2004. På den gör Martyn plötsligt en gitarrbaserad musik igen.

John Martyn plattor du bör ha:

60:
1968 The Tumbler

70:
1970 Stormbringer! (med frun)
1971 Bless the Weather
1973 Solid Air
1974 Sunday's Child

80:
1980 Grace & Danger
1984 Sapphire

90:
1996 And

00:
2004 On the Cobbles

Osammanhängande funderingar en fredag kväll

Ibland så känns det som man är född i fel tid, på fel plats och av fel föräldrar.
Jag menar; tänk om jag vuxit upp i Harlem, i en svart familj och med kompisar som dansade streetdance hela dagarna. Då hade jag säkert förstått all den RnB som jag nu bara skakar på huvudet inför. Fast risken är att jag då hade ruskat på skallen åt det mesta som jag gillar idag och det vore synd för det är en massa bra musik.
Låter det snurrigt?
Om jag säger så här då; jag kanske inte längtar efter svart familj och Harlem men tänk om jag varit sjutton år 1967 och bott i London. Då hade jag sprungit på underground klubben UFO och lyssnat på nya hippa band som Pink Floyd, Move, Fairport Convention och Soft Machine.

När jag lugnat mig lite så tycker jag nog att familjen och platsen som gud valde åt mig är helt okey, men tiden, tiden, den är helt fel.
Om jag ändå hade fått vara sexton 1963 när Beatles kom till Göteborg. Då hade jag skrikit mig hes på Cirkus tillsammans med andra hysteriska fans.

Det hade inte heller varit så dumt om man varit arton 1973. Då hade jag varit alternativ på Spränkullen och krossat kapitalet tillsammans med Fläsket brinner och Älgarnas trädgård.

Tänk om jag varit sjutton 1977. Då hade jag stoppat säkerhetsnålar i kinden, hängt i Gårda och vrålat till Attentat, Gbgs Sound och annan Göteborgs punk.

Hmm, vid närmare eftertanke så var jag sjutton 1977, men jag satt mest hemma vid tekoppen och analyserade Genesis basgångar

Husgudarna Moody Blues

Egentligen är jag för ung för Moody Blues, de hade sin storhets period när jag var i tio års åldern. Hade det inte varit för en storasyster så kanske jag aldrig brytt mig om bandet.
Det började med att min bästa kompis hade knyckt ett kassettband av sin äldre syster.
Han spelade upp en låt från bandet, flinade och sa:
- Har du hört, det låter som blommor och bin, visst är det konstigt?
- Jaa, sa jag med eftertryck
Några månader senare avslöjade min kompis att han börjat gilla den där blommor och bin låten
- Bandet heter Moody Blues, sa han, de verkar riktigt bra
- Gillar du blommor och bin låten? Har du blivit galen? sa jag
Vi var väl tolv, tretton år och det var Pugh som gällt fram till nu.

Moody Blues förändrade allt, särkilt för min kompis. Han köpte snabbt upp alla sju Moody Blues plattorna. Det var närmast omöjligt att få honom med ut och spela fotboll. Istället satt han hemma och lyssnade på fem gubbar som sjung "Aaaaooom" och annat flummigt.
Den första tiden tyckte jag musiken bara var fånig och ville inte lyssna alls. Men snart insåg jag att om jag överhuvudtaget skulle kunna umgås med min bästis så var jag tvungen att gå med på ett ständigt flöde av Moody Blues musik.
Man kan säga att jag indoktrinerades. Efter något år så sjung även jag med i "Aaaaooom" och kunde de flesta texterna om universell kärlek och berättelser i ögonen.
Tyvärr slutade denna grupp att vara bra ungefär samtidigt som vi började gilla dem.
Men deras sju första plattor är fortfarande sju av musikhistoriens bästa. Det vill säga om man gillar engelsk psychedelia och tidig, lallig prog

De sju första är:

1967 Days of Future Passed
1968 In Search of the Lost Chord
1969 On the Threshold of a Dream
1969 To Our Children's Children's Children
1970 Question of Balance
1971 Every Good Boy Deserves Favour
1972 Seventh Sojourn

provlyssna här

Stevie Nicks

Fleetwood Mac medlemmen Stevie Nicks var kraftigt beroende av kokain under bandets storhets tid. Eleka rykten hävdar att hennes näsa var så sargad av kokain missbruk att hon fick hitta på andra sätt för att kunna fortsätta med sin drog. Under bandets turnéer anställde man en roadie vars primära funktion var att blåsa upp kokain i stjärten på henne med ett sugrör innan hon gick på scen.
Stevie Nicks erkänner att hon haft stora drogproblem men förnekar sugröret

Detta är för övrigt mitt hundrade inlägg

Husguden Monica Törnell

Monica brukade sjunga på sin fars krog i Söderhamn. En kväll lyssnade Cornelis och Monica var upptäckt. Det blev skivkontrakt och snart var hennes första album - Ingica - ute. En ung Björn J:son Lind producerade och musiken var någonstans i gränslandet mellan visa, folk och rock. Redan här visade Monica att hon har en röst och en känsla som slår det mesta. En lång och krokig karriär följde. Under en period försökte hon vara en svensk Janis Joplin med vrålande rock på engelska.
På åttiotalet ägnade hon sig åt syntig pop och låg flera gånger högt på den svenska försäljningslistan. Jag gillar henne bäst när hon låter sin röst väsa fram till folkrock, jazz och visa. Kanske är albumet "Jag är som jag är" hennes allra bästa. På den skivan har hon återgått till en mer folklig repertoar. Kompband är The New Band som ger en jazzrockig känsla åt visorna och folklåtarna. Det hela blir till en helt unik mix som jag aldrig hört varken förr eller senare. 1986 vann Monica sclagerfestivalen tillsammans med Lasse Holm, då hade hon sedan länge lämnat den musikaliska inriktning som som gör att jag räknar henne som en av mina husgudar. Det är främst för följande sjuttiotalsplattor som jag älskar henne:
1972: Ingica
1973: Alrik
1978: Jag är som jag är
1979: Ingica Mångrind

Sedan slutet av åttiotalet har det varit musikaliskt tyst om Monica med undantag för en och annan konsert i små sammanhang.

Husgudar

Jag tänker börja en ny serie här på bloggen. I ett antal inlägg kommer jag att hylla mina husgudar. Tre av mina absoluta favoriter har jag redan skrivit mycket om på sidan, nämligen Robert Broberg, Fairport Convention och Nick Drake, därför hoppar jag över dem denna gång. Beatles är visserligen mina husgudar, men de har blivit hyllade så många gånger i andra sammanhang att jag hoppar över även dem.

Världens dyraste Harley - Davidson

En ung svensk åkte för att hälsa på släktingar i USA. I en butik för begagnade motorcyklar fick han syn på en gammal Harley-Davidson. Priset var bara 600 dollar. Han hade alltid drömt om att äga en HD, så han köpte den. Väl hemma insåg han dock att USA resan tärt för mycket på ekonomin. Efter bara ett halvår bestämde han sig för att sälja motorcykeln. Han satte in en annons i tidningen och fick besök av en spekulant som synade cykeln mycket noga. Besökaren kunde inte dölja sin upphetsning och bjöd 200 000. Det var mycket mer än vad säljaren räknat med att få. Han blev misstänksam och ringde Harley-Davisons generalagent i Stockholm och undrade om det var något speciellt med just denna Harley-Davidsson modell
-Nä, blev svaret, men en av våra mekaniker kommer och tittar på den. Mekanikern från Stockholm undersökte motorcykeln noga och sa:
- Jag bjuder dig en halv miljon för cykeln.
- Vad är detta,här ligger en hund begraven tänkte säljaren och ringde huvudkontoret i USA. När han läste upp all data om årgång, serienummer och så vidare, blev det tyst i andra ändan av luren
- Vi skickar genast experter för att titta närmare på den, sa en röst på den knastriga linjen. Två män kom från USA, och när de undersökt cykeln mycket noga gav de ett bud på 15 miljoner kronor !!
Mannen fattade ingenting, men en sådan summa gick inte att säga nej till, naturligtvis sålde han. När kontraktet väl var påskrivet, var hans nyfikenhet fortfarande stor
- Vad i hela världen är det som gör denna motorcykel värd en sådan förmögenhet, undrade han.
- Vi får ingenting säga, svarade mekanikerna , men eftersom affären ändå är klar kan du lika gärna få veta sanningen.
En av mekanikerna skruvade nu av tanklocket. Där på undersidan stod det ingraverat:
"To Elvis, love, Priscilla"

En variant av denna berättelse finns i boken; Glitterspray av Bengt af Klintberg

Fiol onykterhet

Det berättas att i början av sjuttiotalet så söps det mycket i Fairport Convention, ofta när man gått av scen men ibland strax innan man skulle gå på.
En gång hade Dave Swarbrick druckit väl mycket öl. Fiol klarade han av att spela men det var svårare att stå rak, så för att inte falla så lutade han sig mot basisten Dave Pegg. Pegg klagade till att börja med inte, Swarbrick spelade trots allt lika bra som vanligt. Men när fiolstråken åkte in i ögat på Pegg skrek han till och bad Swarbrick flytta på sig. Swarbrick var dock som fastlimmad på sin basist. När stråken åkte in i ögat för tredje (!) gången fick Pegg nog; han svingade basen och träffade Swarbrick i nacken med bashalsen. Swarbrick stöp som en klubbad oxe och blev liggande avsvimmad på scen. Konserten fick avbrytas, ambulans tillkallas och det blev en resa till närmaste sjukhus. Väl där piggnade Swarbrick till och bad om mer öl.
Det blev inget mer av varken öl eller fiolspelande den kvällen men turnén kunde så småningom fortsätta, förhoppningsvis med mindre öldrickande, åtminstonde före konserterna

Grånande män i Mellerud

Måndagen den 21 april hände något märkligt.
I Mellerud - ett litet samhälle på ca 4000 invånare - spelade Fairport Convention för tvåhundra ditresta fans.
En entusiast vid namn Lars Nilsson hade sett till att det klassiska folkrockbandet gjorde sin enda Sverige spelning i den lilla Dalslänska tätorten.
Själv åkte jag 15 mil från Göteborg direkt efter jobbet för att få se dessa gamla hjältar igen.
Och jag blev inte besviken, herrarna på scen gav en högklassig underhållning med distans, självironi och humor
En av höjdpunkterna var sviten om John Lee, ”the man they couldn't hang”, en annan Who Knows Where Time Goes, skriven av Sandy Denny.

Det som saknades var en elgitarr, med bara halvakustisk gitarr blev det inte så mycket folkrock utan mest folk.
När jag väl var hemma igen klockan tolv på natten så var jag ändå nöjd och lycklig över att ha sett ett band som har så mycket glädje att bjuda på

Jimi Hendrix hade LSD innanför pannbandet

Rykten gör gällande att Jimi Hendrix hade ett alldeles eget sätt att berusa sig på scen
Jimi hade ofta på sig ett rött(purpurfärgat) pannband.
Bakom pannbandet doldes ett LSD indränkt papper. Jimi hade dessutom skurit några snitt med kniv i pannan. Detta gjorde att blodet snabbt kunde absorbera LSD:n och han upplevde psychedeliska rus som gav upphov till hans spektakulära scenshow.

Det sägs vara ett sådant rus han sjunger om i sången "Purple Haze":
"Purple Haze all in my brain, lately things don't seem the same. Actin' funny but I don't know why. 'Scuse me while I kiss the sky."

Propaganda för bortglömd musik 10

Robert Brobergs glömda år

Robert Broberg är en av vårt lands mest folkära artister. På sextiotalet var han svensktopps artist och hylandshörna stjärna. Hitlåtarna hette bl a Maria-Therese, Det som göms i snö, Jag måste hejda mig och Båtlåt.
På åttiotalet började han höras allt mer igen med låtar som Vatten och Likbil. Under nittiotalet fyllde han Globen ett antal gånger och än idag drar han storpublik var han än står på scen.
Men vad gjorde egentligen Robert Broberg på sjuttiotalet?
Wikipedia uttrycker det så här: "På 1970-talet... hamnade Robban i en återvändsgränd och övervägde att sluta som artist. Han lämnade Sverige och bosatte sig i New York under några år. Efter en tids experimenterande gjorde han comeback med den lyckade enmansshowen Upp igen"

Vad var det då som hände?
Jo, Broberg var trött på sin roll som en ganska harmlös schlagersångare och ordbajsare. Han började ifrågasätta både sig själv och sin omgivning. Det märktes första gången på albumet "En typisk rund LP med hål i mitten" från 1971. Den skivan inleds med kärlekssången "Redan när vi sätter oss till bords". Texten handlar om ett samlag och väckte starka reaktioner. Bland annat dödskalle märktes låten, vilket innebar att den blev förbjuden att spela på radion. Broberg blev förbannad och jag minns hur han satt i kvällsöppet och högljutt försvarade rätten att sjunga om det han tyckte var viktigt.

Nästa album - "Jag letar efter mig själv" - blev ändå mer chockerande för den publik som var van vid "Det som göms i snö". Här finns texter som: "När jag sjunger kuk och fitta så tar det emot", men även en grubblande Broberg i låtar som "Allt det gamla har gått i kras för mig" och "Det Finns Ett Tomrum".

1974 släppte han skivan "Vem är det som bromsar vem är det som skjuter på?"
Nu hade Robert blivit en del av proggrörelsen. Grubblandet fanns kvar men det var också en tydlig politisk udd i sånger som "Det måste vara roligt att göra revolution"

Robert Broberg hann göra ytterligare två personliga och politiska skivor innan han gjorde det som Wikipedia kallar "comeback" tidigt åttiotal

Jag älskar honom för de plattor han gjorde på sjuttiotalet. För mig som grubblande tonåring var det en befrielse att höra någon sjunga om att "ha det taskigt med sig själv" eller om att "leva upp till nånting man inte är" Albumen är fyllda med humor, men framförallt med svärta, intimitet, politik och underbar musik. Musik som ligger mycket närmare rockmusik och singer/songwriter traditionen än något annat han gjort.

Robert Brobergs album 1972 - 1979:

Jag letar efter mig själv -72
Vem är det som bromsar & vem skjuter på… -74
Tolv sånger på amerikanska -78
Motsättningar -79

Drakemusik

För mig är musiksmak så himla personligt. Vad jag tycker om en skiva beror dels på vad artisten har presterat men framförallt beror det på en mängd andra faktorer som handlar mer om mig än artisten.
För att bli lite mer konkret tänker jag ta tre av mina absoluta favoritskivor som exempel:

Robert Karl Oskar Robban Broberg - Jag letar efter mig själv.
Jag var tretton eller fjorton. Huvudet var fullt av funderingar kring vem jag var och vad som var meningen med livet.
Då kom brossan hem med denna platta fylld med texter om att hitta sig själv och bryta sig ur gamla mönster.
"Det är nåt som måste ut", sjung Broberg och jag sjung eller snarare skrek med.
"Kuk och fitta", vrålade Broberg och gjorde uppror mot sin roll som ordbajsande tjejtjusare Själv hade jag ingen sån roll att göra uppror mot så det fick duga med mamma

Ben Watt - North marine drive
Det var åttiotal och jag letade febrilt favoriter bland nya plattor. Man skulle ju hänga med, men syntpopen och depprocken som härskade var inte min melodi. Ni kanske inte minns det men vid denna tid fanns det extremt lite modern musik med akustiska inslag
Då gavs denna platta ut. En ung man som sjung om svartsjuka till akustisk gitarr.
Det lät som en befrielse. Äntligen kunde jag säga att jag hängde med utan att behöva lyssna på skenade syntar.


Loudon Wainwright III- History
Min far hade dött och här var en platta med texter som handlade just om det och med musik som fångade smärtan. Skivan blev en viktig del i mitt sorgearbete


Jag kan inte låta bli att tänka att om jag hade hört Wainwright som trettonåring, "Jag letar efter mig själv" vid fyrtio och Ben Watt nu, så kanske jag hade tyckt att det var ganska medelmåttiga plattor. Å andra sidan har albumen en del gemensamt, de är alla till stor del akustiska och mollstämda Det akustiska och mollstämda är något som går igen i mycket musik som jag gillar. Varför det är så vet jag inte riktigt. Kan det va något genetiskt? Finns det en ledsna gubbar på akustisk gitarr gen?

Musikskribenter

Jag har läst om rockmusik i många år nu. I tidningar, böcker och på nätet. Vad som slår mig är att folk så säkert verkar veta vad som är god smak, vad de bästa plattorna heter och hur man kommer fram till det på ett helt objektivt sätt.
Man pratar om musik som om man kunde mäta dess kvalitet,äkthet och ärlighet med linjal eller med termometer.
Och man tycker ofta förvånansvärt lika. Om en stor recensent sagt något så säger snart tio små samma sak. År efter år blir ungefär samma skivor framröstade som musikhistoriens bästa. Få musikförståsigpåare vågar sticka ut, knappt någon kommer dragande med ett helt nytt, oväntat namn. Alla är som flockdjur och alla har skaffat sig en likadan linjal.

Jag vill ha fler kommentarer

Det blir mycket roligare att skriva om jag får respons.
Så snälla!!!!
Skriv kommentarer!
Det kan vara vad som helst, ett ord eller en lång utläggning, skäll eller beröm.
Kom igen!!

Van der graaf generator på en flygplats

Jag stod och väntade på att frun skulle landa när plötsligt två grånande herrar dök upp som från ingenstans. Det visade sig vara Kurt och Bosse, kompisar som jag inte sett på tjugo år och dom kom inte från ingenstans utan från London.
Efter ett antal "Harreguud va längesen" och "Du e dej precis liiiik" så började de berätta vad de gjort i London.
- Vi såg Van der graaf generator, sa Kurt
- Känner du till dom, sa Bosse
- Klart jag gör, "Still life" är deras bästa platta, sa jag
Bosse sken upp och svarade:
- Ja, den e skitbra. Dom spelade "Childlike Faith in Childhood's End" som sista låt, vilken känsla
- Berätta mer, sa jag, som kände att nu var Bosse igång och om jag bara elda på honom med lite nyfikenhet så skulle han nog ge en riktigt utförlig beskrivning av konserten.

Mycket riktigt, Bosse tog liksom sats och så följde en lång harang som innehöll bl a detta:

Konserten var i London på Queen Elizabeth Hall. Peter Hammil är en perfektionist, det märktes inte minst på att ljudet var fantastiskt.
Publiken var genast med på noterna och gav ovationer så taket lyfte sig, men när bandet sänkte tempot och Hammil nästan viskade fram orden, då tystnade publiken respektfullt.
Mellan låtarna så slängde delar av publiken käft med Peter Hammil på ett typiskt brittiskt sätt.
- Robert Fripp!! vrålade plötsligt någon och bandmedlemmarna såg minst sagt förvånade ut
- Saknar du en gitarrist, skrek Hammil tillbaka

I pausen snackade Bosse och Kurt om att varken Saxofonisten Jackson eller basisten Nick Potter var med. De tog en öl, tände en cigg och plötsligt stod det en man framför dom och undrade varför de snackade om honom. Det visade sig vara en mycket trevlig Nick Potter som kommit för att se sina gamla bandpolare.

Andra set var slut efter cirka en 45 min och publiken var missnöjd med den relativt korta konserten.
- Money back, skrek någon. Peter Hammil svarade med ett flin, vinkade adjö och det var dags för Kurt och Bosse att ägna sig åt öldrickande igen.
- Det blev en dyr , men himla kul helg, sa Kurt med lätt rödsprängda ögon

Jag tackade mina återfunna vänner för deras berättelse och efter "Vi ses nån gång" och "Får ta en öl eller nåt" så skildes vi åt.
För mig var det dags och hämta frun och KurtBosse tog en taxi tillbaka in i vardagen.
- Du skulle vart me!! var det sista dom sa innan de steg in i taxin.
- Ja, jag skulle vart me, mumlade jag för mig själv och tänkte att nästa gång jag träffar dom så kanske jag skall fråga någonting om vad de gjort de senaste tjugo åren

CD - skivan

Under sent sjuttiotal höll Sony och Philips tillsammans på att utveckla CD-skivan som en ersättare för LP:n.
Philips sägs ha haft en prototyp färdig för produktion. Den skulle kunna rymma 60 minuters musik.
Sonys chef, Norio Ohga vägrade dock gå med på 60 minuters speltid. Han hävdade bestämt att en CD-skiva skulle rymma 74 minuter.
Förhandlingarna blev långa och hårda men tillslut fick Philips ge med sig och dra tillbaka sin färdiga produkt . Det bestämdes nu att en CD skall vara 74 minuter lång.
Varför var då Sonys chef, Norio Ohga, så bestämd?
Jo, Det sägs att Norio Ohga favoritstycke är Beethovens nionde symfoni och den är precis 74 minuter lång.

April-musik

Hittade av en händelse en blandskiva som jag gjort för något år sedan. Samlingen heter April.
Tror egentligen inte att någon av låtarna handlar om april. Det är bara en hög med mycket bra låtar som får en att se våren bättre.
Jag ger er låtlistan. Vill du dessutom veta mer om artisten så klickar du bara på namnet så får du en biografi.

1. David Ackles - Blues For Billy Whitecloud

2. Lee Clayton - Industry

3. 10,000 Maniacs - The Lions share

4. Fungus - Kaapren Varen

5. Kenny Rankin - Haven't we met

6. String Driven Thing - Heartfeeder

7. Terry Callier - Ordinary Joe

8. Caravan - Limits

9. Rachelle van Zanten - I will be numb

10 Dr Strangely Strange - Strangely Strange But Oddly Normal

11. Amazin Blondel - Help us get along

12. Bill Fay - Sing us one of your songs, May

13. Kisa Magnusson - Räck ut din hand

14. Ronnie Lane - Done this one before

15. Ben Kweller - Thirteen

16. Judee Sill - The lamb ran...

17. Spriguns - Trysting tree

18. Charles Aznavour - Yesterday when I was young

19. Mats Möller - Inte en sådan människa

20. Catherine Feeny - Mr Blue


Vill du ha denna blandskiva i brevlådan så säg till. Några stycken orkar jag allt posta.
Nä, det är inget aprilskämt

Hotel California

Supertjärnorna Eagles ger konsert i Stockholm ikväll. Vad passar då bättre än historien om låten "Hotel California" ?



Vad handlar egentligen Eagles hitlåt "Hotel California" om?
Texten är minst sagt underlig. Man sjunger om att döda odjuret, att man inte haft den anden sedan 1969 och man sjunger om speglar i taket och om mästarens kammare där man samlas till fest med knivar
Vissa hävdar att bland annat dessa rader bevisar att sången är en berättelse om djävulsdyrkan.
Närmare bestämt handlar det om en kristen kyrka som togs över av djävulsdyrkare 1969.
First Satan church of California blev så småningom namnet på församlingen och dess ledare var Anton LeVay. Troligen var Eagles medlemmar anhängare av denna församling.
Om man slår upp Lp- skivans mittupppslag så ser man mycket riktigt Satans församling stå bakom gruppmedlemmarna och högst upp på balkongen kan man se kyrkans ledare Anton LeVay
Eagles medlemmen Don Henley dementerar dock alla dessa påståenden

Varför finns inte Dan Hylanders Calypso på CD?

För engelskspråkig musik har nätet och de nya formaten som CD, mp3 m fl betytt otroligt mycket. Plattor som tidigare var svåra eller rent av omöjliga att få tag på går nu alltid att beställa från någonstans i världen.
Men återutgivningen av gammal svensk musik är däremot mycket dålig. Jag förstår att det inte finns någon större ekonomi i att ge ut allt för mycket titlar på ett så litet språk som svenska. Ändå är det förvånande att LP skivor som en gång sålt i mycket stora upplagor inte anses vara lönsamma att ge ut igen
Jag tror det vore en god affärsidé att återutge mer gammal svensk vinyl på CD.
Om inte annat så borde det finnas massor med gubbar och gummor (sådana som jag) som har albumen på LP och som inget hellre vill än att få stoppa in sin gamla platta i en modern och bekväm CD-spelare .
Dan Hylander & Raj Montana Bands "Calypso" är ett av alla dessa album som, mig veterligt, inte inte finns på CD. LP:n var en storsäljare, ändå anser man tydligen att det inte är värt att ge ut albumet på CD
Dan Hylander är en av många etablerade artister som inte återutgivits. Andra exempel är:
Monica Törnell, Hanson de wolfe united,Lasse Tennander, Marie Bergman, Dag Vag,
Gösta Linderholm och Ola Magnell. Jo, jag vet att det finns CD-samlingar med de flesta av dessa artister, men jag nöjer mig inte med det. Jag vill ha orginal albumen!

Elvis Lever

Elvis dog inte 1977. Han låtsades bara dö för att äntligen få vara ifred och slippa all publicitet. Han lever nu ett stilla liv i avskildhet.
Vill du ha bevis för dessa påståenden?
läs här

Gene Simmons har en kotunga

Ett av de tidigaste rykten jag hörde om en rockstjärna var det som sas på skolgården om KISS basist och sångare Gene Simmons. Han har låtit operera fast en kotunga på sin vanliga tunga, sa tuffaste killen som visste allt om hårdrock. Och det var klart att man trodde det var sant, det var ju bara att titta på bilderna av Gene Simmons så förstod man att en sådan enorm tunga kan en människa normalt inte ha, det måste vara en kotunga.

Propaganda för bortglömd musik; 9

John Miles - Zaragon
Denna platta kom 1978 och var Miles tredje. Med sin första, "Rebel" hade han firat stora framgångar. Bland annat blev låten "Music" en hit.
Nu var karriären på väg utför och Zaragon skulle få upp Miles på försäljningslistorna igen. Men ack, plattan kom mitt i den nya vågen av arga punkare och trallvänliga pubrockare. Zaragons blandning av hård rock, symfoniska arrangemang och popiga melodier kom helt fel i tiden. Den blev början på slutet för Miles som soloartist. Efter ytterligare några soloförsök fick han hålla till godo med att vara kompmusiker åt bl a Tina Turner (vilket i och för sig inte är fy skam).
Så här, många år senare, framstår plattan som en höjdare väl i klass med de bästa albumen av ELO, Queen, 10 cc och Alan Parsons

Varför jag lyssnar på musik

Ibland undrar jag varför jag lyssnar på musik. Är det för att få drömma sig bort från den gråa vardagen en stund? Ja, jag tror det. En flykt om man så vill, bort från tonårstrots, smutsig tvätt och fritidstider att passa. Musiken blir mitt eget lilla universum där jag kan slappna av och njuta, helt utan krav och stress. Jag bara lutar mig tillbaka och njuter
...ända tills tonåringen väcker mig likt en siren:
-Neeej, är Oboyen slut?!!

Klaatu = Beatles ?

1976 Spreds ett rykte I USA att the Beatles hade spelat in och gett ut ett nytt album under pseudonymen "Klaatu". Ryktet fick gruppen Klaatus debut skiva att bli en storsäljare.

The Beatles tros ha spelat in albumet i mitten av 1966 och det var tänkt som uppföljare till Revolver men masterbanden försvann på något mystiskt sätt från studion . Strax därefter dog Paul McCartney i en bilolycka.(Läs mer i föregående artikel) Tyngda av sorgen beslutade kvarvarande grupp att man inte ville spela in samma album igen.
Billy Shears - en Paul McCartney look alike - tog over efter Pauls död , man slutade turnera och en helt annan platta började spelas in, nämligen "Sgt. Pepper." Detta förklarar varför det är så långt gap mellan Revolver och Sgt Pepper och varför det blev en sådan förändring av den musikaliska inriktningen
Hur som helst, 1975 hittade man de gamla masterbanden igen. De kvarvarande medlemmarna bestämde sig då för att ge ut inspelningen från 1966 som en hyllning till den avlidne Paul McCartney. De beslutade också att man inte skulle ha varken namn eller foton på låtskrivare och bandmedlemmar. Skivan skulle få sälja på sina egna meriter och inte för att det var en Beatles platta.
Vad var det då som fick folk att tro att Klaatus debut skiva var den borttappade Beatles LP:n? Jo, det hela började med att Charlie Parker, en DJ på radiostationen WDRC i Providence, Rhode Island, spelade en av Klaatus låtar i sitt program. Han påstod då att detta kunde vara en ny Beatles skiva. Journalisten Steve Smith hängde på i en artikel i the 'Providence Journal'. Smith skrev: "Could Klaatu be the Beatles?". Ryktena var nu i full gång och bland annat följande angavs som bevis:
• 1. Skivan gavs ut på Capitol records, det amerikanska bolag som givit ut de flesta Beatles plattorna I USA
• På omslaget till Klaatu albumet stod inte bandmedlemmarnas namn.
• Omslaget namngav inte heller någon producent. Det stod bara "Produced by Klaatu."
• Som låtskrivare stod bara: "All selections composed by Klaatu."
• På Omslaget finns det inte heller några bilder på medlemmarna
. När ansvariga på Capitol tillfrågades om Klaatu var Beatles, blev svaret att de varken kunde bekräfta eller dementera
• På några sånger kan man tydligt höra att det är John och Paul som sjunger. (Calling Occupants, Sub-Rosa Subway)

• Namnet Klaatu är från filmen "The Day The Earth Stood Still" På Ringo Starr's Goodnight Vienna album står Ringo utanför en av filmens rymdskepp, bredvid en av filmens huvudpersoner.

Paul Mccartney dog i en bilolycka 1966

Ryktet säger att paul McCartney dog i en bilolycka 1966.
Skivbolaget ville dock inte avslöja dödsfallet, utan de de ersatte Paul med en vinnare från en lookalike-tävling! Samtidigt har Beatles medlemmar sänt ut hemliga meddelanden till sina fans för att meddela att Paul är död. Här följer några exempel:

* På Abbey Road omslaget går Paul barfota, har slutna ögon och håller en cigarett, vilket är en siciliansk symbol för död. Han går dessutom i otakt med de andra och håller cigaretten i sin högra hand trots att han är vänsterhänt. De andra sägs vara klädda för begravningen: John är präst i vitt, Ringo begravningsentreprenör i svart och George dödgrävare i jeans. Registreringsnumret på bilen är LMW 28IF, vilet betyder att Paul skulle vara 28 år om – IF – han levde, och LMW står för Linda McCartney weeps.

* Om man viker ut LP-omslaget till "Sgt Pepper", ser man att Paul har ett märke på sin uniform där det står O.P.D., vilket ska stå för "officially pronounced dead" ("officiellt dödförklarad").

* På the White Album ska man på låten "I'm so tired" kunna höra Lennon säga "Paul is dead, miss him, miss him" om man spelar låten baklänges.

* I slutet av "Strawberry fields", efter den falska nedtoningen, påstår de som tror på att Paul är död att John Lennon säger "I buried Paul" istället för "Cranberry saus".

* På Sgt Peppers Lonely heart club band albumet ska de röda blommorna bilda ordet BEATLESO – Be at leso. VIlket menas vara den grekiska ö där Paul är begravd. Och grabbarna hade visst, just det året, funderat på att köpa en grekisk ö, men som hette Leslo istället för Leso.

* På samma skiva står Paul med ryggen mot kameran och över hans huvud står det "Without you".

Rykten om McCartneys död påbörjades den 12 oktober 1969, när någon ringde radioprataren Russ Gibb. Den som ringde, som kallade sig Tom, påstod att McCartney var död, och bad Gibb spela Revolution 9 baklänges. Gibb hörde själv att det lät som Turn me on, dead man.


Paul har själv skämtat om fenomenet Paul is dead genom att 1993 släppa skivan Paul is live.

Min hemstad och dess musik

Göteborg har alltid haft ett livfullt musikliv. Men väldigt få av stadens artister har nått utanför stadsgränsen. Några har fått nöja sig med att bli "Världsberömda i Göteborg" och det är ju inte så dåligt det. Ta till exempel Ensamma Hjärtan och Svart Vitt, två band som drog fulla hus i 031-området under sjuttio och åttiotal. Dessa var i princip okända i övriga landet.

På senare år har Göteborg visserligen fått stjärnor som Håkan Hellström och Laleh, men det är fortfarande massor av artister i den här stan som har svårt att nå ut i landet med sin musik.
Därför tänker jag nu slå ett slag för min hemstads artister och band. Att många av dem rör sig i gränslandet mellan folk och rock säger mer om min musiksmak än om musikklimatet i Göteborg.

Christina Kjellsson
Är bäst! Tyvärr finns hon inte på Myspace. Du får köpa någon av hennes CDs

Hjärtats orkester
Provlyssna

Gunnar Källström och Fridens Liljor
Provlyssna

Navid Modiri och Gudarna
Provlyssna

Dan Viktor
Provlyssna

Cirkus Sol
Provlyssna

Valdemar
Provlyssna på de svenska låtarna

Bastukvintetten
Provlyssna

Jimi Hendrix Experience var förband åt The Monkees

Har verkligen den psychedeliska superstjärnan Jimi Hendrix varit förband åt tonårsöta The Monkees? Ja, faktiskt.
Vad var det då som fick Monkees att erbjuda detta hippieband plats som förband och vad fick Hendrix att tacka ja?
1967 skulle Monkees ge sig ut på en ny turné. Bandet hade vid det här laget börjat röra sig bort från sin tonårspop. Man ville sluta göra låtar för fjortonåriga flickor. Nu var det dags, tyckte bandet, att skriva egen musik. Den skulle vara mer sofistikerad och vända sig till en mognare publik.
Monkees medlemmar älskade Hendrix musik och bad därför hans band att vara förband på turnén. Hendrix sa genast ja. Denna svarte yngling hade visserligen slagit igenom i England men var ännu inget stort namn i USA.
Han var väl medveten om att Monkees drog en mycket stor publik och kunde inte motstå möjligheten att nå ut med sin musik till dessa massor.

Turnén gick dock inget vidare för Hendrix, under de flesta konserterna överröstades hans musik av tonårstjejer som skrek ”We want the Monkees”
Där stod Jimi på scen i en skjorta som såg ut som en LSD tripp. Han spelade musik från helvetet och höll gitarren som om han hade samlag med den. De välupfostrade familjeflickorna i publiken svarade genom ett hysteriskt skrika ”Daaavy” ( Namnet på en av medlemmarna i the Monkees)

Hendrix hoppade så småningom av turnén. Några påstår att Hendrix tvingades hoppa av för att högerkristna grupper tyckte att hans uppträdande var för erotiskt laddat. Andra hävdar att orsaken till avhoppet helt enkelt var det faktum att ”Purple haze” hade börjat klättra på de amerikanska listorna och att Hendrix nu såg en chans att få spela inför en publik som kommit för hans skull

En sak är är dock säker: Hendrix karriär gick spikrakt uppåt efter detta. För The Monkees gick det åt motsatt håll

Åttiotalet var musikproduktionernas medeltid

”Åttiotalet är musikproduktionernas medeltid”, lär Peter LeMarc ha sagt
Peter tyckte att hans åttiotalslåtar var så gräsligt producerade att han helt enkelt spelade in dem på nytt. Och visst har han rätt LeMarc, åttiotalet var en tid då musikproduktionen vurpade ordentligt.
Ny teknik kom med rekordfart; syntar, surround, trummaskiner, sequerncers och oräkneliga kanaler. Det var som om man ville använda allt på en gång, utan att veta hur.
Oskyldiga låtar byggdes ut till tanks på larvfötter.
På många sätt var åttiotalet ett förlorat årtionde för modern musik. Samtidigt var detta den tid då jag äntligen tjänade tillräckligt med pengar för att köpa alla nya skivor som jag ville ha. Jag la ner stor energi på att slita ut det som ännu inte kommit ut, vilket var mycket, mycket svårare på den tiden.
Så med andra ord; jag har lyssnat massor på åttiotalsmusik. Jag måste motvilligt erkänna att några av dem där tanksen på larvfötter har satt sig i mitt hjärta och där sitter de ganska gott resten av livet

Fem album jag gillar trots hemsk åttiotals produktion:

1) Karin Kjellman – Karin Kjellman
Denna folkmusiker gör en soloplatta med vackra, finstämda visor och så produceras det som om det vore Human League.

2) Ulf Lundell- Den Vassa Eggen
Syntarna och burktrummorna hindrar mig från att lyssna på dessa underbara sånger så ofta som jag egentligen borde

3) Prefab Sprout – Steve McQueen
Tomas Dolby har sönder ljudet, men han rår inte på Paddy McAloons låtar

4)Fra Lippo Lippi – Songs
Norskt. Massor av syntar. Det värsta trummaskinsljud man kan tänka sig. Jo, jag gillar det ändå

5) Joan Armatrding – Walk under ladders
Här är det Steve Lillywhite som gått loss. Som tur är Armatrading på ett strålande humör och sjunger bort alla hemska syntar