Husguden Mikael Ramel

Mikael Ramel har arbetat med musik sedan sextiotalet och gett ut omkring tio album, ändå tycks han fortfarande vara mest känd för att han är son till Povel.

I Slutet av sextiotalet och i början av sjuttiotalet var han en av pionjärerna i svensk rockmusik. Med Steampacket och så småningom solo, gjorde han nyskapande musik med influenser från såväl amerikansk rock som svensk folkmusik.
Mikael Ramel tillhörde vid denna tid flumproggen, alltså den del av proggrörelsen som spelade mer musik än vad de läste partibok. Kretsarna runt Fläsket brinner och Kebnekaise var hans musikaliska miljö, men i motsatts till dessa grupper gjorde Mikael textburen musik.
Hans första album- Till dig - kom 1972 och var något nytt i svenskt musikliv. Nog tycker jag att jag kan höra såväl Santana, Jefferson Airplan, svensk folkmusik och lite cirkus i den musik som finns på ”Till dig”. Även omslaget är annorlunda för sin tid. Det föreställer varken en välkammad Björn Skifs eller ett nymålat folkuppror. Istället är det en glad hippie som kommer springande emot en, nämligen Mikael Ramel. På många sätt var det just det han var, Mikael, en glad hippie. I sånger som ”Pengar” och ”Långt in i naturen” hyllas enkelt liv och vacker natur, det var något helt annat än Blå tågets analyser av kapitalismen eller Nynningens hyllningar till kommunismen. Mikael var nog aldrig riktigt rumsren i proggrörelsen. Visserligen fanns det fler hippies i rörelsen men de hade oftast vett att vara instrumentala.
Musikaliskt fortsatte Ramel på en spännande resa under sjuttiotalet. Med jämna mellanrum samarbetade han med grupper som Fläsket brinner och Splasch.
Under senare år har Mikaels musik blivit allt mer vispräglad och länge har han kombinerat artistlivet med arbetet som musikterapeut . Så sent som 2006 släppte han ett album som är helt okey

Mikael Ramels fyra första album är också hans bästa:
Till dig
Extra Vagansa
Tredje skivan
Rycker dig i svansen

Berättelsen om ett intro

I Slutet av 70-talet, spelade Janne Schaffer mycket i USA, bl a med medlemmar i det då helt okända bandet Toto. Väl hemma så hamnade Schaffer i studion med Ted Gärdestad. Det var inspelning av låten Satellit och man behövde ett bra intro. Janne drog sig då till minnes ett häftigt riff som Totokillarna lirat för honom ner de spelat ihop. Ingen kommer att få veta något om jag knycker ett riff från ett helt okänt amerikanskt band, tänkte Schaffer och lät Satellit inledas med Totos riff.
Våren 1979 vann Ted svenska melodifestivalen med Satellit och ett stulet riff. Det dröjde dock inte länge förrän det helt okända amerikanska bandet slutade vara okänt. Under sommaren klättrade Totos första singel, Hold the line, på världens listor
I den låten kan man höra samma riff som i Satellit.

Det finns folk som hävdar att det var tvärtom. Att det var Schaffer som kom på riffet när han repa med Toto killarna och att de sedan tog med det i låten "Hold the Line"

Husguden John Martyn

John Martyn har en lång karriär bakom sig. Han har gett ut, i snitt, en platta om året sedan sextiotalet, ändå är han så okänd att jag ett tag funderade på att ta med honom under rubriken; "Propaganda för bortglömd musik".
Han passar dock bättre bland husgudarna eftersom han är en av de artister som betytt mest för mig genom åren.
Det första albumet jag hörde med Martyn var Grace and Danger. Denna skiljsmässoplatta från 1980 fångade mig genast. Cool, melodiös rock med lite jazzlänsla,tyckte jag och gav mig iväg till stans största skivaffär för att köpa mer med Martyn. Jag kom ihåg hur jag stod där i affären och insåg att gubben hade gjort hur många plattor som helst. Egentligen ville jag köpa en hel hög Martyn skivor, men plånboken talade sitt tydliga språk; det fanns bara pengar till en.
Jag blundade och drog en ur högen. Det blev "Sunday's Child" och när den väl snurrade på gramofonen blev jag en aning förvånad. Detta var en något annorlunda John Martyn, akustisk gitarr dominerade och arren var betydligt folkligare.
Det var först nu jag började få klart för mig vilken spännande musikalisk resa denna man gjort.

Han började som en ung engelsk folksångare. Ensam med akustisk gitarr lät han på sin solodebut,1967, som många andra engelska och amerikanska folkies på sextiotalet. Wizz Jones var den stora förebilden.
Redan i och med den andra plattan var soundet mer personligt. En jazzig flöjt tog plats i musiken och Martyn började så smått utveckla sitt säregna sätt att sjunga.
På det tredje och fjärde albumet bildade han duo med sin fru , Beverly. Med hjälp av delar av the Band gjorde han nu en betydligt rockigare musik. Martyn har aldrig varit mer folkrock än här. De två John & Beverly plattorna är väl i klass med det bästa av både engelsk och amerikansk folkrock från denna tid.
Ändå är det när Martyn åter blir soloartist som han hittar sitt alldeles egna musikaliska språk. Samarbetet med Pentangle basisten Danny Thompson tar musiken på jazzigare vägar. Missförstå mig inte, det blir aldrig jazz, Dannys double bass, Martyns mumlamde sång och ett allt mer nyskapande gitarrspel blir till musik som inte liknar något annat.
Under sjuttiotalet gör han en rad fantastiska album som innehåller denna hybridmusik. "Solid air" kanske är den allra bästa skivan under denna period. Plattans titelåt handlar för övrigt om Nick Drake. Martyn var en av Drakes mycket få vänner.
Martyns vilja till ständig utveckling leder till att han från och med åttiotalet till stor del lämnar folkrocken. Det blir istället allt mer soul och synthinfluenser.
Jazzkänslan finns dock kvar och ett antal av hans senare plattor är riktigt bra.
Inte minst hans senaste studioplatta från 2004. På den gör Martyn plötsligt en gitarrbaserad musik igen.

John Martyn plattor du bör ha:

60:
1968 The Tumbler

70:
1970 Stormbringer! (med frun)
1971 Bless the Weather
1973 Solid Air
1974 Sunday's Child

80:
1980 Grace & Danger
1984 Sapphire

90:
1996 And

00:
2004 On the Cobbles

Osammanhängande funderingar en fredag kväll

Ibland så känns det som man är född i fel tid, på fel plats och av fel föräldrar.
Jag menar; tänk om jag vuxit upp i Harlem, i en svart familj och med kompisar som dansade streetdance hela dagarna. Då hade jag säkert förstått all den RnB som jag nu bara skakar på huvudet inför. Fast risken är att jag då hade ruskat på skallen åt det mesta som jag gillar idag och det vore synd för det är en massa bra musik.
Låter det snurrigt?
Om jag säger så här då; jag kanske inte längtar efter svart familj och Harlem men tänk om jag varit sjutton år 1967 och bott i London. Då hade jag sprungit på underground klubben UFO och lyssnat på nya hippa band som Pink Floyd, Move, Fairport Convention och Soft Machine.

När jag lugnat mig lite så tycker jag nog att familjen och platsen som gud valde åt mig är helt okey, men tiden, tiden, den är helt fel.
Om jag ändå hade fått vara sexton 1963 när Beatles kom till Göteborg. Då hade jag skrikit mig hes på Cirkus tillsammans med andra hysteriska fans.

Det hade inte heller varit så dumt om man varit arton 1973. Då hade jag varit alternativ på Spränkullen och krossat kapitalet tillsammans med Fläsket brinner och Älgarnas trädgård.

Tänk om jag varit sjutton 1977. Då hade jag stoppat säkerhetsnålar i kinden, hängt i Gårda och vrålat till Attentat, Gbgs Sound och annan Göteborgs punk.

Hmm, vid närmare eftertanke så var jag sjutton 1977, men jag satt mest hemma vid tekoppen och analyserade Genesis basgångar

Husgudarna Moody Blues

Egentligen är jag för ung för Moody Blues, de hade sin storhets period när jag var i tio års åldern. Hade det inte varit för en storasyster så kanske jag aldrig brytt mig om bandet.
Det började med att min bästa kompis hade knyckt ett kassettband av sin äldre syster.
Han spelade upp en låt från bandet, flinade och sa:
- Har du hört, det låter som blommor och bin, visst är det konstigt?
- Jaa, sa jag med eftertryck
Några månader senare avslöjade min kompis att han börjat gilla den där blommor och bin låten
- Bandet heter Moody Blues, sa han, de verkar riktigt bra
- Gillar du blommor och bin låten? Har du blivit galen? sa jag
Vi var väl tolv, tretton år och det var Pugh som gällt fram till nu.

Moody Blues förändrade allt, särkilt för min kompis. Han köpte snabbt upp alla sju Moody Blues plattorna. Det var närmast omöjligt att få honom med ut och spela fotboll. Istället satt han hemma och lyssnade på fem gubbar som sjung "Aaaaooom" och annat flummigt.
Den första tiden tyckte jag musiken bara var fånig och ville inte lyssna alls. Men snart insåg jag att om jag överhuvudtaget skulle kunna umgås med min bästis så var jag tvungen att gå med på ett ständigt flöde av Moody Blues musik.
Man kan säga att jag indoktrinerades. Efter något år så sjung även jag med i "Aaaaooom" och kunde de flesta texterna om universell kärlek och berättelser i ögonen.
Tyvärr slutade denna grupp att vara bra ungefär samtidigt som vi började gilla dem.
Men deras sju första plattor är fortfarande sju av musikhistoriens bästa. Det vill säga om man gillar engelsk psychedelia och tidig, lallig prog

De sju första är:

1967 Days of Future Passed
1968 In Search of the Lost Chord
1969 On the Threshold of a Dream
1969 To Our Children's Children's Children
1970 Question of Balance
1971 Every Good Boy Deserves Favour
1972 Seventh Sojourn

provlyssna här

Stevie Nicks

Fleetwood Mac medlemmen Stevie Nicks var kraftigt beroende av kokain under bandets storhets tid. Eleka rykten hävdar att hennes näsa var så sargad av kokain missbruk att hon fick hitta på andra sätt för att kunna fortsätta med sin drog. Under bandets turnéer anställde man en roadie vars primära funktion var att blåsa upp kokain i stjärten på henne med ett sugrör innan hon gick på scen.
Stevie Nicks erkänner att hon haft stora drogproblem men förnekar sugröret

Detta är för övrigt mitt hundrade inlägg

Husguden Monica Törnell

Monica brukade sjunga på sin fars krog i Söderhamn. En kväll lyssnade Cornelis och Monica var upptäckt. Det blev skivkontrakt och snart var hennes första album - Ingica - ute. En ung Björn J:son Lind producerade och musiken var någonstans i gränslandet mellan visa, folk och rock. Redan här visade Monica att hon har en röst och en känsla som slår det mesta. En lång och krokig karriär följde. Under en period försökte hon vara en svensk Janis Joplin med vrålande rock på engelska.
På åttiotalet ägnade hon sig åt syntig pop och låg flera gånger högt på den svenska försäljningslistan. Jag gillar henne bäst när hon låter sin röst väsa fram till folkrock, jazz och visa. Kanske är albumet "Jag är som jag är" hennes allra bästa. På den skivan har hon återgått till en mer folklig repertoar. Kompband är The New Band som ger en jazzrockig känsla åt visorna och folklåtarna. Det hela blir till en helt unik mix som jag aldrig hört varken förr eller senare. 1986 vann Monica sclagerfestivalen tillsammans med Lasse Holm, då hade hon sedan länge lämnat den musikaliska inriktning som som gör att jag räknar henne som en av mina husgudar. Det är främst för följande sjuttiotalsplattor som jag älskar henne:
1972: Ingica
1973: Alrik
1978: Jag är som jag är
1979: Ingica Mångrind

Sedan slutet av åttiotalet har det varit musikaliskt tyst om Monica med undantag för en och annan konsert i små sammanhang.

Husgudar

Jag tänker börja en ny serie här på bloggen. I ett antal inlägg kommer jag att hylla mina husgudar. Tre av mina absoluta favoriter har jag redan skrivit mycket om på sidan, nämligen Robert Broberg, Fairport Convention och Nick Drake, därför hoppar jag över dem denna gång. Beatles är visserligen mina husgudar, men de har blivit hyllade så många gånger i andra sammanhang att jag hoppar över även dem.