Världens dyraste Harley - Davidson

En ung svensk åkte för att hälsa på släktingar i USA. I en butik för begagnade motorcyklar fick han syn på en gammal Harley-Davidson. Priset var bara 600 dollar. Han hade alltid drömt om att äga en HD, så han köpte den. Väl hemma insåg han dock att USA resan tärt för mycket på ekonomin. Efter bara ett halvår bestämde han sig för att sälja motorcykeln. Han satte in en annons i tidningen och fick besök av en spekulant som synade cykeln mycket noga. Besökaren kunde inte dölja sin upphetsning och bjöd 200 000. Det var mycket mer än vad säljaren räknat med att få. Han blev misstänksam och ringde Harley-Davisons generalagent i Stockholm och undrade om det var något speciellt med just denna Harley-Davidsson modell
-Nä, blev svaret, men en av våra mekaniker kommer och tittar på den. Mekanikern från Stockholm undersökte motorcykeln noga och sa:
- Jag bjuder dig en halv miljon för cykeln.
- Vad är detta,här ligger en hund begraven tänkte säljaren och ringde huvudkontoret i USA. När han läste upp all data om årgång, serienummer och så vidare, blev det tyst i andra ändan av luren
- Vi skickar genast experter för att titta närmare på den, sa en röst på den knastriga linjen. Två män kom från USA, och när de undersökt cykeln mycket noga gav de ett bud på 15 miljoner kronor !!
Mannen fattade ingenting, men en sådan summa gick inte att säga nej till, naturligtvis sålde han. När kontraktet väl var påskrivet, var hans nyfikenhet fortfarande stor
- Vad i hela världen är det som gör denna motorcykel värd en sådan förmögenhet, undrade han.
- Vi får ingenting säga, svarade mekanikerna , men eftersom affären ändå är klar kan du lika gärna få veta sanningen.
En av mekanikerna skruvade nu av tanklocket. Där på undersidan stod det ingraverat:
"To Elvis, love, Priscilla"

En variant av denna berättelse finns i boken; Glitterspray av Bengt af Klintberg

Fiol onykterhet

Det berättas att i början av sjuttiotalet så söps det mycket i Fairport Convention, ofta när man gått av scen men ibland strax innan man skulle gå på.
En gång hade Dave Swarbrick druckit väl mycket öl. Fiol klarade han av att spela men det var svårare att stå rak, så för att inte falla så lutade han sig mot basisten Dave Pegg. Pegg klagade till att börja med inte, Swarbrick spelade trots allt lika bra som vanligt. Men när fiolstråken åkte in i ögat på Pegg skrek han till och bad Swarbrick flytta på sig. Swarbrick var dock som fastlimmad på sin basist. När stråken åkte in i ögat för tredje (!) gången fick Pegg nog; han svingade basen och träffade Swarbrick i nacken med bashalsen. Swarbrick stöp som en klubbad oxe och blev liggande avsvimmad på scen. Konserten fick avbrytas, ambulans tillkallas och det blev en resa till närmaste sjukhus. Väl där piggnade Swarbrick till och bad om mer öl.
Det blev inget mer av varken öl eller fiolspelande den kvällen men turnén kunde så småningom fortsätta, förhoppningsvis med mindre öldrickande, åtminstonde före konserterna

Grånande män i Mellerud

Måndagen den 21 april hände något märkligt.
I Mellerud - ett litet samhälle på ca 4000 invånare - spelade Fairport Convention för tvåhundra ditresta fans.
En entusiast vid namn Lars Nilsson hade sett till att det klassiska folkrockbandet gjorde sin enda Sverige spelning i den lilla Dalslänska tätorten.
Själv åkte jag 15 mil från Göteborg direkt efter jobbet för att få se dessa gamla hjältar igen.
Och jag blev inte besviken, herrarna på scen gav en högklassig underhållning med distans, självironi och humor
En av höjdpunkterna var sviten om John Lee, ”the man they couldn't hang”, en annan Who Knows Where Time Goes, skriven av Sandy Denny.

Det som saknades var en elgitarr, med bara halvakustisk gitarr blev det inte så mycket folkrock utan mest folk.
När jag väl var hemma igen klockan tolv på natten så var jag ändå nöjd och lycklig över att ha sett ett band som har så mycket glädje att bjuda på

Jimi Hendrix hade LSD innanför pannbandet

Rykten gör gällande att Jimi Hendrix hade ett alldeles eget sätt att berusa sig på scen
Jimi hade ofta på sig ett rött(purpurfärgat) pannband.
Bakom pannbandet doldes ett LSD indränkt papper. Jimi hade dessutom skurit några snitt med kniv i pannan. Detta gjorde att blodet snabbt kunde absorbera LSD:n och han upplevde psychedeliska rus som gav upphov till hans spektakulära scenshow.

Det sägs vara ett sådant rus han sjunger om i sången "Purple Haze":
"Purple Haze all in my brain, lately things don't seem the same. Actin' funny but I don't know why. 'Scuse me while I kiss the sky."

Propaganda för bortglömd musik 10

Robert Brobergs glömda år

Robert Broberg är en av vårt lands mest folkära artister. På sextiotalet var han svensktopps artist och hylandshörna stjärna. Hitlåtarna hette bl a Maria-Therese, Det som göms i snö, Jag måste hejda mig och Båtlåt.
På åttiotalet började han höras allt mer igen med låtar som Vatten och Likbil. Under nittiotalet fyllde han Globen ett antal gånger och än idag drar han storpublik var han än står på scen.
Men vad gjorde egentligen Robert Broberg på sjuttiotalet?
Wikipedia uttrycker det så här: "På 1970-talet... hamnade Robban i en återvändsgränd och övervägde att sluta som artist. Han lämnade Sverige och bosatte sig i New York under några år. Efter en tids experimenterande gjorde han comeback med den lyckade enmansshowen Upp igen"

Vad var det då som hände?
Jo, Broberg var trött på sin roll som en ganska harmlös schlagersångare och ordbajsare. Han började ifrågasätta både sig själv och sin omgivning. Det märktes första gången på albumet "En typisk rund LP med hål i mitten" från 1971. Den skivan inleds med kärlekssången "Redan när vi sätter oss till bords". Texten handlar om ett samlag och väckte starka reaktioner. Bland annat dödskalle märktes låten, vilket innebar att den blev förbjuden att spela på radion. Broberg blev förbannad och jag minns hur han satt i kvällsöppet och högljutt försvarade rätten att sjunga om det han tyckte var viktigt.

Nästa album - "Jag letar efter mig själv" - blev ändå mer chockerande för den publik som var van vid "Det som göms i snö". Här finns texter som: "När jag sjunger kuk och fitta så tar det emot", men även en grubblande Broberg i låtar som "Allt det gamla har gått i kras för mig" och "Det Finns Ett Tomrum".

1974 släppte han skivan "Vem är det som bromsar vem är det som skjuter på?"
Nu hade Robert blivit en del av proggrörelsen. Grubblandet fanns kvar men det var också en tydlig politisk udd i sånger som "Det måste vara roligt att göra revolution"

Robert Broberg hann göra ytterligare två personliga och politiska skivor innan han gjorde det som Wikipedia kallar "comeback" tidigt åttiotal

Jag älskar honom för de plattor han gjorde på sjuttiotalet. För mig som grubblande tonåring var det en befrielse att höra någon sjunga om att "ha det taskigt med sig själv" eller om att "leva upp till nånting man inte är" Albumen är fyllda med humor, men framförallt med svärta, intimitet, politik och underbar musik. Musik som ligger mycket närmare rockmusik och singer/songwriter traditionen än något annat han gjort.

Robert Brobergs album 1972 - 1979:

Jag letar efter mig själv -72
Vem är det som bromsar & vem skjuter på… -74
Tolv sånger på amerikanska -78
Motsättningar -79

Drakemusik

För mig är musiksmak så himla personligt. Vad jag tycker om en skiva beror dels på vad artisten har presterat men framförallt beror det på en mängd andra faktorer som handlar mer om mig än artisten.
För att bli lite mer konkret tänker jag ta tre av mina absoluta favoritskivor som exempel:

Robert Karl Oskar Robban Broberg - Jag letar efter mig själv.
Jag var tretton eller fjorton. Huvudet var fullt av funderingar kring vem jag var och vad som var meningen med livet.
Då kom brossan hem med denna platta fylld med texter om att hitta sig själv och bryta sig ur gamla mönster.
"Det är nåt som måste ut", sjung Broberg och jag sjung eller snarare skrek med.
"Kuk och fitta", vrålade Broberg och gjorde uppror mot sin roll som ordbajsande tjejtjusare Själv hade jag ingen sån roll att göra uppror mot så det fick duga med mamma

Ben Watt - North marine drive
Det var åttiotal och jag letade febrilt favoriter bland nya plattor. Man skulle ju hänga med, men syntpopen och depprocken som härskade var inte min melodi. Ni kanske inte minns det men vid denna tid fanns det extremt lite modern musik med akustiska inslag
Då gavs denna platta ut. En ung man som sjung om svartsjuka till akustisk gitarr.
Det lät som en befrielse. Äntligen kunde jag säga att jag hängde med utan att behöva lyssna på skenade syntar.


Loudon Wainwright III- History
Min far hade dött och här var en platta med texter som handlade just om det och med musik som fångade smärtan. Skivan blev en viktig del i mitt sorgearbete


Jag kan inte låta bli att tänka att om jag hade hört Wainwright som trettonåring, "Jag letar efter mig själv" vid fyrtio och Ben Watt nu, så kanske jag hade tyckt att det var ganska medelmåttiga plattor. Å andra sidan har albumen en del gemensamt, de är alla till stor del akustiska och mollstämda Det akustiska och mollstämda är något som går igen i mycket musik som jag gillar. Varför det är så vet jag inte riktigt. Kan det va något genetiskt? Finns det en ledsna gubbar på akustisk gitarr gen?

Musikskribenter

Jag har läst om rockmusik i många år nu. I tidningar, böcker och på nätet. Vad som slår mig är att folk så säkert verkar veta vad som är god smak, vad de bästa plattorna heter och hur man kommer fram till det på ett helt objektivt sätt.
Man pratar om musik som om man kunde mäta dess kvalitet,äkthet och ärlighet med linjal eller med termometer.
Och man tycker ofta förvånansvärt lika. Om en stor recensent sagt något så säger snart tio små samma sak. År efter år blir ungefär samma skivor framröstade som musikhistoriens bästa. Få musikförståsigpåare vågar sticka ut, knappt någon kommer dragande med ett helt nytt, oväntat namn. Alla är som flockdjur och alla har skaffat sig en likadan linjal.

Jag vill ha fler kommentarer

Det blir mycket roligare att skriva om jag får respons.
Så snälla!!!!
Skriv kommentarer!
Det kan vara vad som helst, ett ord eller en lång utläggning, skäll eller beröm.
Kom igen!!

Van der graaf generator på en flygplats

Jag stod och väntade på att frun skulle landa när plötsligt två grånande herrar dök upp som från ingenstans. Det visade sig vara Kurt och Bosse, kompisar som jag inte sett på tjugo år och dom kom inte från ingenstans utan från London.
Efter ett antal "Harreguud va längesen" och "Du e dej precis liiiik" så började de berätta vad de gjort i London.
- Vi såg Van der graaf generator, sa Kurt
- Känner du till dom, sa Bosse
- Klart jag gör, "Still life" är deras bästa platta, sa jag
Bosse sken upp och svarade:
- Ja, den e skitbra. Dom spelade "Childlike Faith in Childhood's End" som sista låt, vilken känsla
- Berätta mer, sa jag, som kände att nu var Bosse igång och om jag bara elda på honom med lite nyfikenhet så skulle han nog ge en riktigt utförlig beskrivning av konserten.

Mycket riktigt, Bosse tog liksom sats och så följde en lång harang som innehöll bl a detta:

Konserten var i London på Queen Elizabeth Hall. Peter Hammil är en perfektionist, det märktes inte minst på att ljudet var fantastiskt.
Publiken var genast med på noterna och gav ovationer så taket lyfte sig, men när bandet sänkte tempot och Hammil nästan viskade fram orden, då tystnade publiken respektfullt.
Mellan låtarna så slängde delar av publiken käft med Peter Hammil på ett typiskt brittiskt sätt.
- Robert Fripp!! vrålade plötsligt någon och bandmedlemmarna såg minst sagt förvånade ut
- Saknar du en gitarrist, skrek Hammil tillbaka

I pausen snackade Bosse och Kurt om att varken Saxofonisten Jackson eller basisten Nick Potter var med. De tog en öl, tände en cigg och plötsligt stod det en man framför dom och undrade varför de snackade om honom. Det visade sig vara en mycket trevlig Nick Potter som kommit för att se sina gamla bandpolare.

Andra set var slut efter cirka en 45 min och publiken var missnöjd med den relativt korta konserten.
- Money back, skrek någon. Peter Hammil svarade med ett flin, vinkade adjö och det var dags för Kurt och Bosse att ägna sig åt öldrickande igen.
- Det blev en dyr , men himla kul helg, sa Kurt med lätt rödsprängda ögon

Jag tackade mina återfunna vänner för deras berättelse och efter "Vi ses nån gång" och "Får ta en öl eller nåt" så skildes vi åt.
För mig var det dags och hämta frun och KurtBosse tog en taxi tillbaka in i vardagen.
- Du skulle vart me!! var det sista dom sa innan de steg in i taxin.
- Ja, jag skulle vart me, mumlade jag för mig själv och tänkte att nästa gång jag träffar dom så kanske jag skall fråga någonting om vad de gjort de senaste tjugo åren

CD - skivan

Under sent sjuttiotal höll Sony och Philips tillsammans på att utveckla CD-skivan som en ersättare för LP:n.
Philips sägs ha haft en prototyp färdig för produktion. Den skulle kunna rymma 60 minuters musik.
Sonys chef, Norio Ohga vägrade dock gå med på 60 minuters speltid. Han hävdade bestämt att en CD-skiva skulle rymma 74 minuter.
Förhandlingarna blev långa och hårda men tillslut fick Philips ge med sig och dra tillbaka sin färdiga produkt . Det bestämdes nu att en CD skall vara 74 minuter lång.
Varför var då Sonys chef, Norio Ohga, så bestämd?
Jo, Det sägs att Norio Ohga favoritstycke är Beethovens nionde symfoni och den är precis 74 minuter lång.

April-musik

Hittade av en händelse en blandskiva som jag gjort för något år sedan. Samlingen heter April.
Tror egentligen inte att någon av låtarna handlar om april. Det är bara en hög med mycket bra låtar som får en att se våren bättre.
Jag ger er låtlistan. Vill du dessutom veta mer om artisten så klickar du bara på namnet så får du en biografi.

1. David Ackles - Blues For Billy Whitecloud

2. Lee Clayton - Industry

3. 10,000 Maniacs - The Lions share

4. Fungus - Kaapren Varen

5. Kenny Rankin - Haven't we met

6. String Driven Thing - Heartfeeder

7. Terry Callier - Ordinary Joe

8. Caravan - Limits

9. Rachelle van Zanten - I will be numb

10 Dr Strangely Strange - Strangely Strange But Oddly Normal

11. Amazin Blondel - Help us get along

12. Bill Fay - Sing us one of your songs, May

13. Kisa Magnusson - Räck ut din hand

14. Ronnie Lane - Done this one before

15. Ben Kweller - Thirteen

16. Judee Sill - The lamb ran...

17. Spriguns - Trysting tree

18. Charles Aznavour - Yesterday when I was young

19. Mats Möller - Inte en sådan människa

20. Catherine Feeny - Mr Blue


Vill du ha denna blandskiva i brevlådan så säg till. Några stycken orkar jag allt posta.
Nä, det är inget aprilskämt