söndag, december 30, 2007

Säkert! i vår familj



Vi har ett konstigt musiklyssnande i vår familj. Stereon i vardagsrummet används nästan aldrig. När det är som värst sitter dottern och spisar RnB vid datorn, sonen lyssnar på rymdmusik i sitt rum, samtidigt som jag går med höselsnäckor i öronen. På det viset kan jag lyssna på ledsna gubbar och tömma diskmaskinen på en gång.
De få gånger jag sätter på stora stereon så dröjer det ofta inte många minuter förrän någon klagar, inte med vrål eller ens ord, utan ofta genom att volymen höjs på övervåningen.
Men ibland får jag för mig att stereon i storarummet ändå borde vara till för att användas. Så här om dagen tog jag plattan med gruppen Säkert! till storstereon, satte på hög volym och väntade.
Det första som hände var att min fru dök upp, satte sig i soffan, tittade, på mig, lyssnade på musiken och sa:
-Låter bra det där, fyndig text.
-Va, sa jag, häpen över att det var hon som kommit för att lyssna.
Mitt under låten ” Någon gång måste du bli själv” stod plötsligt min tonårsdotter på tröskeln. Ögonbrynen var långt upp i pannan och munnen vidöppen.
- Men Pappa! Lyssnar du på detta, det är ju gööör modernt!, sa hon med ett lätt nervöst svaj på rösten
Medan jag funderade på om jag skulle ta hennes ord som en komplimang eller förolämpning, så vandrade hon ut med en suck
Någon minut senare kom hon in igen och sa:
- Pappa, kan du inte spela den där låten igen?
- "Någon gång måste du bli själv"? svarade jag och nu var det jag som lät förvånad.
- Ja, just den, sa hon, sken upp och föll ner i soffan. När albumet spelats för tredje gången i rad så satt fortfarande min dotter i soffan. Hon hade laptopen i knät och stampade takten till låten "Sanningsdan". Själv log jag brett och stampade med.

(Nä, det är inte min tonårsdotter på bilden, utan Annika Norlin i gruppen Säkert!)

torsdag, december 27, 2007

Bono klappade händer


Följande lär ha hänt vid en U2 spelning i Glasgow någon gång under åttiotalet.
Mitt under konserten ställer sig Bono i strålkastarljusen och ber de 30 000 i publiken om största möjliga tystnad. När tystnaden råder börjar han sakta klappa sina händer, hela arenan är tyst, allt som hörs är Bonos långsamma klappande.
Varje gång jag klappar, säger Bono ...så dör ett barn i Afrika.
Då hörs en gäll röst från främsta raden:
- Men snälla!! Sluta att klappa då!

onsdag, december 26, 2007

Jag fick ett mail om Steeleye Span


För en tid sedan fick jag ett mail av en god vän. Det handlade om ett av de allra största folkrockbanden genom tiderna; Steeleye Span. Texten var så bra att jag lägger ut den här i något redigerat skick





Hej och alla årstidsmässiga hälsningar...


Har lurkat runt på nätet...
Kul grejer på bloggen !

Såg att du diskuterat Steeleye på ett forum,
kan inte låta bli att ge min åsikt.
Jag har haft en tung Steeleye period senaste månaden.

Vill dela in deras verk i 4 perioder.

1) Trad.-perioden 70-72
Du borde gilla den första bäst, "Hark the Village Wait!" Den är väldigt traditionell, vilket de tre första är. Den innehåller dock trummor och bas och är inte alls långt från Liege & Liefe i stilen.
Väldigt bra.
De två följande albumen; "Please to See the King" & "Ten Man Mop" är för traditionella för mig.

2) "Pop"-perioden 72-78
Deras "storhetstid", d.v.s. när de sålde många plattor
Perioden sträcker sig från "Below the Salt" till "Live at Last".

De plattorna rankar jag så här:
1) "Commoners Crown"
2) "Stormforce Ten"
3) "Rocket Cottage"
4) "Parcel of Rogues"
5) "All Around My Hat"
6) "Below the Salt"
7) "Now We are Six"
8) "Live at Last!"


3) 80-talet 80-89
Vi vet vad vi tycker om sequerncers, synthar och stora trumljud.
Detta gick tyvärr inte Steeleyesarna omärkta förbi.

Av 80-talarna är den sista bäst "Tempted and Tried", liknar "All around my hat" ganska mycket.

4) Indie... 90-nu
Indie kan betyda mycket. Men här betyder det comeback med eget
management och litet bolag.
Allt är ganska bra men griper inte riktigt tag i mig.
"Horkstow Grange" är den jag gillar minst, men kanske passar dig bättre.
Ganska allvarlig och tradig. Både Maddy P och Gay Woods på den.
Bäst: "Bedlam Born" (utan Maddy P) och "They Called Her Babylon".
Julskivan "Winter" är också riktigt bra.
Den senaste "Bloody Men" känns för lång, annars OK.

Sammafattningsvis så vill jag säga att de saknar riktiga botten-napp
vilket man inte kan säga om alla.
80-talsproduktionerna får man väl förlåta.
De var få som inte drogs ner i det träsket...

Hälsningar: lake




Steeleye Spans diskografi:
1970 Hark! The Village Wait
1971 Please to See the King
1971 Ten Man Mop

1972 Below the Salt
1973 Parcel of Rogues
1974 Now We Are Six
1975 All Around My Hat
1975 Commoner's Crown
1976 Rocket Cottage
1977 Storm Force Ten
1978 Live at Last

1980 Sails of Silver
1986 Back in Line
1989 Tempted and Tried

1992 Tonight's the Night, Live!
1995 Concert [live]
1996 Time
1999 Horkstow Grange
2000 Bedlam Born
2001 The Journey [live]
2002 Bedrock in Concert [live]
2003 Live in Nottingham
2004 They Called Her Babylon
2006 Bloody Men

måndag, december 24, 2007

Jag önskar er alla en snäll jul

Jo, jag vet att det där ordet-snäll-får många att reagera, särskilt män.
För en tid sedan sa jag till en kompis att han var snäll. Han tittade på mig och såg ut som om han plötsligt fått vinterkräk sjukan.
- Snäll, sa han. Va f-n är det, va? Det är väl lite av ett skällsord nu för tiden. Inte har man väl grisen i köket för att den är snäll.

Min kompis är inte den enda som har svårt för ordet snäll. Det anses vara något man slutar att vara i tio års åldern. Sedan är det helt andra adjektiv som gäller. Under tonåren är det främst cool. Som vuxen är man gärna ansvarsfull, driftig, social, flexibel och rent av modig. Men snäll? Nä, vet du vad?

Inte minst i den grabbiga rockmusiken härskar denna inställning. Snäll rock är för många lika otänkbart som snö i helvetet. Gärna aggressiv, skitig och rentav destruktiv rock, bara inte snäll. De artister som trots allt är ganska snälla räknas oftast inte som riktiga rockartister. På sin höjd kan det de gör kallas för "softrock" eller -som någon sa om Simon & Garfunkel- "rock för folkpartister"

Men var är då egentligen snäll? Ja, det verkar som det finns delade meningar om ordets betydelse. En en sak är då säker: det är inte snällhet som orsakar krig och annat elände. De som våldtar, misshandlar och mördar är uppfyllda av helt andra adjektiv än snäll. Så jag vill verka för en uppvärdering av detta ord. Det är därför jag använt ordet över tio gånger i denna text.
Inte minst behövs mer snällhet här på nätet där elakheter breder ut sig likt en farsot.

Snäll jul på er önskar han som tagit sitt namn efter ett eldsprutande odjur
(Nä, jag har faktiskt inte läst "Konsten att vara snäll")

Fem artister som gör bra, snäll musik:
Jackson Browne
Peter Le Marc
Paul McChartney
Mark Knophler
Paul Simon

söndag, december 23, 2007

De tio bästa albumen 2007 som jag inte hört


1. Akron Family – Love Is Simple
2.Emma Pollock – Watch The Fireworks
3.Tunng -Good Arrows
5. King Cresote - Bombshell
6. Säkert - Säkert
7. Beirut senaste
8 Feist senaste
9. Alasdair Roberts - Amber Gatherers
10.Kate Rusby- Awkward Annie

Alla står förstås på min önskelista till tomten

lördag, december 22, 2007

2007 års bästa album


Så var jag då äntligen klar. Att göra en årsbästa lista är en rolig lek som blir till blodigt allvar när jag sitter där och lägger pannan i djupa veck. Egentligen är det en omöjlig uppgift att i december månad tala om vilka skivor som varit de bästa under de gångna året.Det är ju först om något år som jag kan utröna vilka plattor som var tillfälliga förälskelser och vilka som kommer bli vänner för resten av livet. En lista på 36 album blev det hur som helst. Det var svårt att rangorda plattorna. Inte minst var det väldigt jämt mellan de fyra första albumen.

1.Linda Thompson - Versatile Heart
Denna folksångerska slösar inte med skivutgivningar, men när hon väl släpper något håller det alltid hög kvalitet. Detta är inte nyskapande på något sätt. Hon plöjer i kända fåror i folk och singer/songwriter traditionen, men vilket sätt hon gör det på. Värme och kärlek är vad denna platta genomsyras av

2.Robert Wyatt – Comicopera
Detta är Robert Wyatt när han är som bäst. Ända sedan ”Rock bottom" har han haft sitt eget musikaliska universum. Det är lågmält med keyboard och ödsliga trumpeter som blandas med Roberts säregna röst. Om det är jazz, rock eller avantgarde vet jag inte riktigt och jag orkar inte bry mig heller. Det är hur som helst fantastisk musik

3.Toni Holgersson / Irma Schultz Keller / Lasse Englund – Psalmer
Inte kan väl en hedning som jag älska detta? Jo! Framförallt är det Lasse Englunds produktion som är ett mästerverk. Psalmerna har blivit till rotmusik som för tankarna till bl a Bert Jansch och Nick Drake. Musiken är akustisk, ofta med lite blues och jazzkänsla. De flesta texterna får mig att känna att jag duger som jag är. Där finns mycket förlåtelse, nåd och kärlek. Om jag skulle tro på en gud så skulle han vara sån

4.New Pornographer – Challengers
Poprock som gör mig otroligt glad. Plattan har melodier som sätter sig som tuggummi i hjärtat. Vad mer kan man begära.


5. Basia Bulat - Oh, My Darling
6. Waterboys – Book of lightning
7. Wilco – Sky blue sky
8. Mark Olson - Salvation blues
9. Oysterband- Meet You There
10. Richard & Linda Thompson – In concert
11. Anders F Rönnblom – Underground vol 1
12. Joe Henry-Civilians
13. Joan Armatrading - A women in love
14. Ben Harper & The Innocent Criminals - Lifeline
15. Tracey Thorn - Out Of The Woods
16. Patti Griffin - Children Running Through
17. Jose Gonzales – In our nature
18. Nick Drake – Family Tree
19. Joni Mitchell – Shine
20. Graham Parker-Don't Tell Columbus
21. Richard Thompson – Sweet Warrior
22. Bryan Ferry – Dylanesque
23. Christian Kjellvander-I Saw Her From Here,I Saw Here From Her
24. Bob Frank & John Murray – World without end
25. Frida Hyvönen - Music From The Dance Performance PUDEL
26. Ryan Adams – Easy tiger
27. Bruce Springsteen – Magic
28. Robert Plant & Alison Krauss - Raising Sand
29. Fläskkvartetten - Voices of eden
30. Jonas Game – ADHD
31. Lars Winnerbäck - Daugava
32. Lars Demian – Välkommen hit
33. Ima – Smile
34. Amr-Diab – ElLeilady
35. Rigmor Gustafsson - Alone With You
36. Run Rig - Everything You see

Några låtar från 2007 som jag gillar mycket

Jag värker på listan över 2007 års bästa album. I väntan på den förlossningen så gör jag denna lista på favoritlåtar från i år.

Dungen - Så blev det bestämt
Jonas Game - ADHD
Joan Armatrading - Baby blue eyes
Frida Hyvönen - Falls is my lover
Dave Cousins - Never take sweet from a stranger
Basia Bulat - Snakes and ladders
Fläskkvartetten med Thåström - t.k.k
Joe Henry - Civil war
Nick Drake - Winter is gone ( är egentligen från 1968,eller nåt, men gavs ut i år)
Oysterband - Here comes the flood
Robert Wyatt- Stay tuned
The New Pornographers - My rights versus yours
Toni Holgersson m fl- När livet inte blir som vi har tänkt oss
Tracey Thorn - Nowhere near
Sufjan Stevens - Free man in Paris
Prince - A case of you
Waterboys - Systain
Waterboys - Everybody takes a tumble
Wilco - Impossible Germany
Linda Thompson - Versatile heart

Ingen inbördes ordning

måndag, december 17, 2007

Julblandningen 2007

1. Bing Crosby - White Christmas
2. Gasolin - dejlig er jorden
3. Ella Fitzgerald - Frosty the snowman
4. Cornelis Vreeswijk - Jultomten är faktiskt död
5. The Crystals - Santa Claus is coming to town
6. Darlene Love - Christmas(Baby Please come home)
7. Ronettes - I saw mommy kissing Santa Claus
8. Joni Mitchell - River
9. Mahalia Jackson - Silent Night
10. Otis Redding - Merry Christmas baby
11. Wizzard - I Wish it Could Be Christmas Everyday
12. John Lennon - Happy Xmas ( War is over)
13. Tyler Hilton - Merry little Christmas
14. Pogues - Fairytale of NY
15. Alexander O' Neal - The Christmas song
16. Shakin' Stevens - Merry Christmas evyrone
17. Extra - In i säcken
18. Ulf Lundell - Snart kommer änglarna att landa
19.Thorstein Bergman - Julvisa i Finnmarken

lördag, december 08, 2007

Jakten på den perfekta julsamlingen

Ända sedan jag skaffade familj har jag varit smått besatt av att göra den perfekta julblandningen. Från början var det blandband som gällde men numera gör jag en blandad CD-r.
Det skall vara en ny skiva varje år och det är alltid en lika viktig uppgift.
Julsamlingen skall ju fungera som ett själsligt bandage för släkten hela julhelgen.
Alla olösta konflikter, ostädade ytor och allt annat man inte hunnit med, skall skylas över med denna musik.
Det är klart att det ställs mycket speciella krav på en julskiva som skall leva upp till allt detta. Julsamlingen har därför sina alldeles egna regler, som inte liknar några andra:

1. Den skall vara nostalgisk och gärna sentimental
2. Den skall accepteras av alla från tonårsdottern till svärmor.
Med acceptera menar jag att det inte skall bli som när jag spelade
Ebba Gröns: "Nu släckas tusen människoliv", för några jular sedan.
Svärmor började klaga över migrän, dottern höll för öronen och frun gick med
en menande blick för att stänga av.
3. Den skall innehålla julstämning.
Bjällror, ho-hoanden, barnröster och massor av stråkar brukar funka bra.
4. Den skall hålla för lyssning hela julhelgen. Varken mer eller mindre
5. Jag skall tycka om samtliga låtar


Det råder en stark motsättning mellan punkt fem och de övriga reglerna. Det krävs ofta långa funderingar och tunga kompromisser innan blandningen är färdig. Ändå har det gått åt skogen de flesta år. Svärmor brukar viska försynt till sin dotter som sedan stänger av. Dessförinnan har tonåringen skrikit "Gubbmusik!" och "Mer RnB!" med jämna mellanrum.
Men i år kommer allt att bli annorlunda. Jag kommer att göra den perfekta blandningen. Tonåringen kommer att le hela tiden, svärmor kommer att baka kanelbullar till mig och frun kommer att bli som ny förälskad. Själv kommer jag att sitta i ett hörn, med en glöggmugg i handen och bara mysa. Allt detta tack vare den perfekta julblandningen.
Vilka låtar jag skall ha med? jag återkommer med det, arbete pågår

torsdag, december 06, 2007

Propaganda för bortglömd musik; 7


Jackson C. Frank
Amerikansk folksångare född 1943.
En fruktansvärd olycka under Franks barndom satte mörka spår på hela hans liv. Det berättas att mitt under en lektion fattade hans skola eld och många av klassens elever dog i branden. Jackson C. Frank överlevde, de kroppsliga brännsåren läkte, men de inre såren läkte aldrig.
Först efter olyckan började han spela och sjunga och uppträdde en del på lokala folkklubbar.
Någon gång under tidigt sextiotal for han - med hjälp av försäkringspengar- till England. Han började spela på folkklubbarna i Soho. Snart lärde han känna både engelska och amerikanska musiker i London. Det sägs att han bla delade bostad med - en då okänd - Paul Simon och blev förälskad i en ung sjuksköterska vid namn Sandy Denny. Frank gjorde stort intryck på Londons folkmiljö. Sandy Denny, Bert Jansch, och Nick Drake gjorde alla covers på hans låtar. Inte minst Nick Drake var mycket påverkad av amerikanens musik. Bland Nicks kvarlämnade hemmainspelningar återfinns inte mindre än tre av Franks sånger i Nicks version. 1965 gav Frank ut sitt debutalbum i England. Plattan producerades av Paul Simon och mottogs väl i Storbritannien men gavs inte ens ut i USA. I slutet av sextiotalet började det gå utför med Frank. Han mådde allt sämre psykiskt och rönte inte samma uppmärksamhet musikaliskt. En sjuk och fattig Jackson C. Frank åkte tillslut hem till USA igen. Han gav aldrig ut någon mer musik och var under långa perioder djupt deprimerad. När han inte bodde på mentalsjukhus så levde han ofta ett liv som uteliggare. 1999 dog han, 56 år gammal.
Frank är i det närmaste helt okänd i USA men lite av en legend i England.
Hur det låter? Det är mycket bra. Fred Neil ligger närmast till hands att jämnföra med, men visst låter det lite Nick Drake också.
Du kan lyssna till Jackson C. Frank på myspace och köpa hans skiva på CDON

söndag, december 02, 2007

Glamrock och andra genrebeteckningar


På ett musikforum hade jag nyligen en konversation med en nätkompis som kallar sig Boss. Framförallt Boss utläggning om musikgenrer i allmänhet och glamrock i synnerhet, var så intressant att jag låter er läsa valda delar här

Jag funderar:
Har aldrig riktigt fattat det där med glamrock. Det är en genre indelning som handlar väldigt lite om musik. Artister som brukar räknas som glamrock hade det gemansamt att de hade liknande klädstil och var populära under samma period. Musikaliskt kunde det däremot vara himmelsvida skillnader. Jämnför Roxy Music med Showaddywaddy t ex

Boss svarar:
Tyvärr är det skivbolagen som sätter etiketterna.
...Det fanns två huvudströmningar inom glamrocken; Popmusik typ Sweet och alla såna grejer och den mer nyskapande och konstnärliga fåran med Roxy och Bowie i spetsen. Det enda gemensamma var sminket och platåskorna. På sjuttiotalet kallade vi i Europa Roxy/Bowie-falangen för Art-rock. Idag har AMG och andra gjort artrock till en synonym för symf, vilket är synd.

Värst av alla genrebeteckningar är ändå indie. Först var det engelsk musik från indipendetbolag, sedan när storbolagen hakade på beskrevs det som det nya nittiotalssoundet med gitarrpop över hip-hop-beats och reggaebas. Nu är det en beteckning på alla artister inom rock, pop och singer/songwriter som debuterat efter 1988. Det är väl så enkelt som att det inte går att kränga musik till kidsen om man inte kallar det för indie.

Och varför började man kalla den moderna soulmusiken för R 'n' B? För mig är R 'n' B den elektriska blues som började spelas i band i amerikanska städer på 40-talet, alltså en elektrisk utveckling av bluesen och en direkt föregångare till femtiotalets rockmusik.

Och då kommer vi in på detta med svart och vit som det ju tjafsas om än idag. Rocken och den tidiga popmusiken, som främst företräddes av vita unga men, hade ju mer musikaliskt gemensamt med den svarta RnB:n än soulmusiken hade. Det handlade inte om hudfärg då, och det gör det inte nu heller, även om många tycks tro det i en slags omvänd rasism. (som i slutändan ändå blir den gamla vanliga rasismen)

Redan på femti-sextiotalen var genrebeteckningarna ett mysterium. Om tre vita pojkar sjöng en catchig hit till smörkomp var det pop, sjöng tre svarta gossar samma låt med snarlikt arr var det soul. Sjöng Elvis en gammal blues låt var det Rock 'n' Roll, gjorde Stones den var det pop.
Allt går ut på att ge de unga konsumenterna ett färdigt paket med mode, åsikter, intressen och musik. Allt går ut på att sälja.
...Men ändå så är det ju så himla roligt med genrer och stilar och influenser

onsdag, november 28, 2007

Ett nytt liv

Här om dagen gick jag för att hälsa på en gammal vän. Han är en av mina få riktiga musiknörd-kompisar. Bostaden är full av skivor; LP och CD. Kanske finns där 5000 album som han vårdar likt sina barn. Döm då om min förvåning när jag nu öppnade hans ytterdörr och det första jag såg var en vinylskiva som låg på dörrmattan.
- Va, var det enda jag fick fram
- Jag håller på att avprogramerar mig, sa han med ett finurligt leende på läpparna
- Skall jag trampa på den ? stönade jag
- Ja, det kommer att göra ont i dig men det går över efter träning, flinade han
Så stod jag då där och torkade fötterna på en LP av Bob Marley och tänkte:
- Vi är inte kloka nån av oss
- Detta är bara en inledande del i ett mycket större projekt, fortsatte min vän och visade in mig i bostaden
Väl i soffan började denna diskussion:
- Gissa vad det är för projekt
- Du skall väl inte sälja alla dina 5000 album?
- Jo, kanske
- Du är inte klok, det är ju hela ditt liv
- Ja, det är just det som är problemet. Det tar alldeles för mycket tid och plats.
- Du kommer att dö av uttorkning
Då, skrattade han högt, la handen på min axel, log och sa:
"Det är inte musiken jag skall göra mig av med, bara skivorna. Jag rippar allting i bra mp3 format, skaffar mig världens största mp3-spelare och fyller den med all min musik. Slutligen säljer jag alla mina LP och CD. Äntligen kan jag då ägna mig åt annat än att leta Cd-skivor och scanna Lp - omslag."
- Fan trot, sa jag och började fundera över hur glad min fru skulle bli om jag gjorde samma sak

torsdag, november 22, 2007

Progpop

Det finns egentligen inget som heter progpop. Det är ett namn jag hittat på. Jag tycker det saknas ett bra namn för den musik som jag älskade på sjuttiotalet. Jag tänker på band som t ex ELO, Supertramp, 10cc och Alan Parsons project. Dessa artister hade ofta pompösa arrangemang som på många sätt påminde om progband som Yes och Genesis. Men de var inte alls lika mycket hundra meter spikskor på keyboard, melodierna var ofta enklare med vers och refräng. Inspiriationskällor för dessa band var framförallt Beatles och Moody Blues. Ibland kallas det också för softrock. Men softrock för mig är något annat. Det är artister som America, Bread, Jackson Browne, The Carpenters, Chicago och Fleetwood Mac.
Nä, låt mig kalla det progpop och fastlå att denna utskällda musikstil fortfarande får mig att må riktigt, riktigt bra.

Fem riktigt bra progpop-plattor:
Supertramp - Crime of century
ELO - Eldorado
Alan Parsons Projekt - I Robot
Moody Blues - Seventh Sojourn
10cc - The Orginal Soundtrack

torsdag, november 15, 2007

En sägen

Det berättas att en decemberkväll för längesedan gick en firad rockmusiker ensam hemma och putsade på sina gitarrer. Då fick han en sådan vansinnig lust att skriva en låt. Stjärnan satte sig ner slog an några ackord, improviserade lite ord och vips så blev det en låt av alltihop.
– En ängel på isen , stönade han

Plötsligt såg han en figur som stod gömd under bordet. Det var en liten grå, skäggig man med röd luva och med några slitna noter på ena axeln
– Hej! Jag är din hustomte, det är jag som ger dig noter, sa den lille
Rockmusikern tittade förvånat på tomten, vidare på noterna, rynkade på näsan och sa:
– Det var inte många noter och slitna är de också
– Lika många noter som jag burit till dig kan jag bära från dig, svarade tomten och gick ut
genom dörren för att aldrig komma tillbaka.
Från den dagen kunde rockstjärnan inte skriva en säljande låt. Han slog an några ackord, improviserade lite ord och vips så blev det bara skit av alltihop.

En tid senare satt en ung, finnig vissångare på sin kammare och slet med tonerna. Då hörde han plötsligt att någon kom i dörren, såg bara en grå skugga och en röd luva.
– Äsch, det var nog bara vinden, en gråröd vind, tänkte vissångaren

Han slog an några ackord, improviserade lite ord och vips så blev det en riktig låt för första gången
– Det är vår för Hjärter Dam, pep han
Från den dagen gjorde den finnige vissångaren stor succé och numera är han en firad rockstjärna

lördag, november 03, 2007

Propaganda för bortglömd musik; 6

Mike Batt
Mike Batt är en märklig man. Hans sätt att blanda olika stilar är minst sagt ovanlig
I sin ungdom var han producent åt bl a folkrockbandet Steeleye Span. I slutet på sjuttiotalet började han ge ut en serie med soloplattor, ofta inspelade med symfoniorkester. Det var en personlig blanding av Easy listening, artrock, klassiskt och lite världsmusik.
1979 hade Art Garfunkel en jätte hit med Batts smörlåt; "Bright Eyes".
Numera producerar och skriver Mike snäll jazzpop åt Katie Melua.
Men det jag minns honom bäst för är några av hans bortglömda soloplattor.
Lyssna på:
Schizophonia
Tarot Suite
och
Waves

torsdag, november 01, 2007

Svensk musik

Jag har alltid gillat svensk musik. Det finns otroligt mycket bra artister i detta land. Närmare hälften av alla mina skivor är från Sverige. Det är någon slags hemma känsla i den musiken. Jag kan relatera till känslor, platser och händelser på ett annat sätt. Om man dessutom sjunger på svenska så berör det mig ännu mer. Dels beror det nog på att min engelska inte är den bästa, men det är inte bara det. Jag gillar helt enkelt den svenska språkmelodin.
Tyvärr känns det som det görs allt mindre musik på svenska. Jag kan förstå varför, om man vill sälja lite smalare musik så behöver man en större marknad än den i vårt land, men det är tråkigt. Jag skulle vilja höra Anna Ternheim, José Gonzales m fl på svenska

söndag, oktober 28, 2007

Propaganda för bortglömd musik; 5


Bill Fay
Bill Fay släppte ett antal skivor i slutet på sextiotalet och i början på sjuttiotalet utan att särskilt många brydde sig.
Hans musik är någon slags singer/songwriter/folk med lätta psychedeliska influenser.
Det låter som Dylan, Nick Drake och en påtänd symfoniorkester. De ganska traditionella sångerna är nämligen arrade på ett sällsamt pompöst sätt. Stråkar, trumpeter och allehanda ljud ger musiken en mycket speciell dräkt. Detta gäller framförallt hans första LP som också är hans bästa

Provlyssna

måndag, oktober 22, 2007

Propaganda för bortglömd musik, vol 4


Lasse Englund
Lasse Englund är en av vårt lands allra bästa gitarrister. Framförallt är han en mästare på akustisk gitarr. Genom åren har han främst förekommit som studiomusiker och producent, men han har även släppt mycket sparsamt med solo-album.
Det är en ganska lågmäld, lugn, akustisk och instrumental musik med inslag av folkmusik och visor. Framförallt "Lila och orange" innehåller en hel del visor medan Anchor är helt instrumental.
Som med så mycket annan svensk musik med några år på nacken så finns nästan inget utgivet på CD. 1995 släpptes det dock en samlingsplatta med material från samtliga solo-skivor.
Just nu är Lasse involverad i ett duoprojekt med Johan Norberg
En akustisk gitarrskiva med Lasse och Johan är under inspelning och förväntas släppas mycket snart


Liknande artister:
Tomas Almqvist
Leo Kottke
Bert Jansch

Album:
1973 Drakväder
1977 Den Andra Depressionen
1979 Lila & Orange
1987 Anchor
1995 Moments & Movements

Provlyssna

onsdag, oktober 17, 2007

Bra album 2007, vol2


Basia Bulat - Oh my darling
En ung Singer/songwriter från Kanada gör solodebut med en mycket bra platta.
Det är Indie-folk av det mer personliga slaget. Basias röst och egensinniga arrangemang gör denna plattan till en njutning utöver det vanliga.
Kanske årets bästa skiva så här långt

Provlyssna

lördag, oktober 13, 2007

Loppmarknad

Jag älskar att gå på loppmarknad och leta efter bra album i stora högar av ointressant musik.
Det är som att gå på skattjakt, det pirrar lätt i magen och hoppet om det stora fyndet dör aldrig förrän sista plattan är synad.
Idag hittade jag följande CDs på Pingstkyrkans loppis:
Teenage Fanclub - Grand Prix 10kr
Ane Brun - My lover will go (EP) 10kr
Victoria Williams - Crazy Mary (singel)5kr
Valdemar - Hit (Göteborgs Eldkvarn)10 kr
Cirkus Sol - Bra (Visrock från Göteborg) 10kr
45 spänn för fem utmärkta plattor

Album från 2007

Bra plattor från 2007:

Ben Harper & The Innocent criminals – Lifeline
Soulig, ganska lågmäld rock med akustiska gitarrer och gråtande orgel. Smakar mycket sjuttiotal. Kan låta lite för radioanpassat ibland, men Bens röst räddar alltid musiken, han sjunger med en otrolig känsla.

Provlyssna

Linda Thompson – Versatile heart
Sedan skilsmässan från Richard har Linda varit minst sagt sparsmakad med skivsläpp.
Detta är hennes tredje skiva på ca 20 år. Visst hade man önskat sig fler plattor med Linda, men när de väl kommer så är de mycket bra, så även denna.
Detta är brittisk folk av en röst som väl är i klass med både Sandy Denny och Anne Briggs. Självklart musik för dig som älskar brittisk folk men det borde också kunna vara musik för den unga generation som lärt sig älska vemodig amerikansk country och folk

Provlyssna

fredag, september 21, 2007

Mikael Ramels Orkester


Jag har tidigare hämtat en historia från Fläsket brinners hemssida. Här är ännu en. Det hela utspelar sig så klart på det proggiga sjuttiotalet. Huvudperson är mannen på bilden: Mikael Ramel

Vi hade spelat med Mikael på Mosebacke och han hade gjort upp en deal med en chaufför som skulle hämta oss efteråt. Om jag minns rätt hade han lånat Contacts buss.
Som alltid drog nerpackningen ut på tiden. Massor med folk hade plötsligt massor att säga.
Men till slut var allt nedpackat och instuvat i bussen.
Slutstationen på resan var Lidingö hemma hos Mikael.
När vi så småningom kom iväg upptäckte vi att chauffören inte var helt okay.
Det var uppenbart att han var påverkad av något preparat.
I första nerförsbacken från Mosebacke blev vi omkörda av en polisbil som stannade oss.
En ensam polisman kommer fram och visar med teckenspråk att han önskar kommunikation med oss. Efter att med gester skärpt tonen i den önskan några gånger börjar det gå upp för vår chaufför att han skall veva ner rutan.
Kolla nu in följande meningsutbyte.
Polisen: "Märkte ni inte att ni körde mot enkelriktat."
Chauffören: "ÖÖÖÖ Äääääähh"
Polisen: "Dessutom hade ni inte belysningen på."
Chauffören: "Ääääääähhhh"
Polisen: "Får jag se på körkortet."
Chauffören: (glad att kunna ge ett svar) "Det har jag inget."
Polisen: (trött) "Vad är det här?"
Chuffören: (Ännu gladare) "Det är en orkester. Mikael Ramels orkester."
Polisen: (i farten därifrån) "lycka till."

onsdag, september 12, 2007

Folkrock enligt drake, Vol 2

Jag har gjort en samlingsplatta med folkrock till en kompis. Tänkte att det kunde vara kul att lägga ut låtlista och egna kommentarer här.
CD n består till största delen av engelska sjuttiotalsartister men ett och annat namn från senare tid finns med. De största och mest välkända brittiska folkrocknamnen finns dock inte på denna CD, detta är medvetet en samling med mindre kända artister.


Låtlista:
1. Krysia – La belle dame sans merci



Från LPn Krysia- Krysia (1974)
Folksångerska och singersongwriter med en gudabenådad röst. Hon var uppvuxen i Skottland och var framförallt studiomusiker. Bl a medverkade hon på flera av Al Stewarts album. 1974 gav hon ut sin soloskiva som inleds med denna sång.
Hon avled februari 2007, bara 53 år gammal

2. Amazing Blondel – Iron and steel
Från LPn Mulgrave street (1974)
Amazing Blondel var bandet som spelade på medeltida instrument och lät mycket ålderdomligt. På LPn Mulgrave street ändrades dock inriktningen, man började blanda upp de medeltida instrumenten med bl a elgitarr och trumset. Resultatet blev en besvikelse tyckte de gamla fansen. Lysande tycker jag.


3 Circulus – The scarecrow
Från albumet The lick on the tip of an envelope yet to be sent
Prog/folkrock som låter sjuttiotal men som är 2000-tal


4. Heidi Berry – The moon and the sun
Från albumet Heidi Berry – Heidi Berry (1993)
Brukar jämföras med Beth Orton. Har - precis som Beth - Sandy Denny som förebild


5. Flogging Molly – Salty dog
Från albumet Swagger (2000)
Amerikanskt band som låter irländsk folkpunk


6. Decameron - Deal
Från albumet "Parabola road - The anthology" som är tre LPs samlade på 2CD. Låten "Deal" är från LPn Tommrrows Pantomime som kom 1976
Decameron var var ett ganska omtalat folkrockband på sjuttiotalet men är idag nästan helt bortglömda


7. Bill Fay – Screams in the ears
Singel från 1967 som finns som bonusspår på Cd utgåvan av hans första Lp Bill Fay – Bill Fay. Bill är en bortglömd, vemodig singer/songwriter som släppte några få plattor på sjuttiotalet. På senare tid har han uppmärksammats av bl a Wilco


8. Dando shaft - Wispering Ned


9. Dando shaft -Truxton flute
Från samlingsplattan: "The anthology" som innehåller tre LPs plus bonus från 1970 - 1972
Ett akustiskt band som hade tablas istället för trumset. De lät ganska mycket Pentangle men var samtidigt klart påverkade av östeuropeisk folkmusik


10.Decameron- Parade
Låten finns på "Parabola road - The anthology" och kommer ursprungligen från LPn: "Mammoth Special" som gavs ut1974


11. Strawbs - The Battle
Strawbs är mest kända som progrock band, men på sina allra första album spelade de folkrock. Denna sång är hämtad från deras andra platta "The Strawbs"(1969)


12. Gary Higgins - I Pick notes from the sky



Higgins är Amerikan men hans folkpsychedeliska stil passar ändå väl in här bland alla britter. Sången är från albumet Red Hash (1973)


13. Show of hands - The Galways farm
En duo som jag såg på Cropredy festivalen(se längre ner på sidan)


14. String Driven thing - Heartfeeder
Sjuttiotalsband som spelade mer psych än folk. Fiolen hade en framträdande roll i musiken, vilket gjorde att String Driven thing ibland sattes i folkfacket


15.The Men They Couldn't Hang - Scarlett ribbons
Folkpunk från sent åttiotal. Denna låt är dock inte särskilt punkig


16. The way we live - Squares
Åter en duo. De gav ut plattan "A Candle for Judith"(1971), under detta namn. De spelade en blandning av folkrock och hårdrock. På detta spår kan man dock inte märka någon hårdrock. Duon släppte även en andra platta men då under namnet Tractor


17. Illusion - Roads to freedom
När den tidiga sättningen av Renaissance återuppstod 1976 så var deras gamla gruppnamn upptaget. Man tog sig då namnet Illusion och släppte två Lp i slutet på sjuttiotalet. 2003 kom CDn "The Island Years" som innehåller dessa LPs och denna låt

onsdag, september 05, 2007

Irma Schultz

Irma Schultz är ännu en dam som gjort väldigt mycket olika, en del dåligt, en del mycket bra. 1995 gjorde hon en härlig soloplatta vid namn "Andas fritt". den innehåller lågmäld singer/songwriter musik.
I år har hon släppt en platta med svenska Psalmer som är så bra att t o m en hedning som jag tycker om det.
Tyvärr verkar de flesta bara minnas henne för någon gammal hitlåt("Precis som du")



"Psalmer” är inspelningar av texter som finns representerade i den Svenska psalmboken, i vissa fall är det verkets originalkomposition och i andra har ny musik skrivits.
Medverkande är Toni Holgersson och Irma Schultz Keller . Skivan är inspelad och producerad av Lasse Englund som också spelar gitarr. Plattan är en härlig lågmäld resa med ett musikaliskt språk som låter singer/songwriter, folkrock och lite jazz.

söndag, september 02, 2007

Marie Bergman

Marie Bergman är en av dessa svenskar med lång, skiftande karriär som blivit satt i schlagerfacket. Detta är synd för hon har gjort mycket mer; visa, singer/songwriter, jazz och rock. Mellan 1974 och -81 gjorde hon fyra album som gjorde henne till "svenska sing and songwriters urmoder"( som DN formulerade det 2004)
Skandalöst nog finns inte dessa på Cd.
Albumen är:


Mitt Ansikte från 1974



Närma mig från 1977



Iris från 1979




Hjärtats lust från 1981

Album jag gillar just nu

Under denna rubrik kommer det att trängas olika slags album. Det blir plattor från i år så väl som musik från då. Stilarna blir skiftande; rock, jazz, visa, folk m m. Först ut är ett soulalbum




Aretha Franklin – Soul 69





Detta är gammal hederlig soul. Jag skall i ärlighetens namn erkänna att soul aldrig riktigt varit min grej. Men Aretha går det inte att värja sig inför.

Hon sjunger med själen utanpå. Många av låtarna är gammal skåpmat, som t ex ”Bring it home to me och ”Track of my tears”, men Aretha gör dom som ingen annan. Huden knottrar sig på mig och själen får ro på ett sätt som bara whiskey lyckats åstadkomma förut. Jo, jag menar att jag blir berusad av Aretha. En billig, härlig fylla

torsdag, augusti 16, 2007

Cropredy, lördagen den 11 augusti (del2)

Så var det dags för det som de flesta ser som festivalens höjdpunkt. Nuvarande sättning av Fairport Convention bjuder in gamla medlemmar till en tre timmar orgie i folkrock.
I år var det mycket som talade för att det skulle bli något alldeles extra. Bandet hade bjudit in till fyrtio års kalas och nästan alla gamla medlemmar var på Cropredy för att fira.

Första timman spelade nuvarande sättning till stor del men så plötsligt hördes tonerna till ”Rising for the moon” och bl a Jerry Donahue och Dave Swarbrick kom in på scen. Stämmningen steg genast. En stund senare gick Donahue ut och Thompson kom in. Snart satte sig dessutom Mattacks vid trummorna och det var faktiskt sättningen från Full House som stod på scen i nästan en halvtimma. Stora delar av detta klassiska album spelades, bl a en version av den underbara Sloth. När Donahue åter kom in var det dags för världens bästa låt: "One more chance".
Donahue spelade som en gud i låtens långa solopartier och jag slogs av att Richard Thompson inte är den ända fantastiska gitarrist som varit med i Fairport.
Jerry Donahue

Mot slutet av konserten kom även Judie Dybe, Ashley Hutchings och Ian Matthews in och man spelade ”Time Will Show The Wiser” från deras allra första LP.
Konserten avslutades med att Fairport, alla gäster och 20000 i publiken sjung ”Meet on the ledge”. Man kan bli lycklig för mindre. Tack Fairport för denna upplevelse.

Cropredy, lördagen den 11 augusti (del 1)

Även lördagen bjöd på sol och värme. Så småningom blev det fler människor än någonsin tidigare under veckan, men ändå lugnt. Över 20000 människor stod framför scen, det fanns inga kravallstaket eller andra avspärrningar, ändå var det ingen trängsel. Människor satt, stod och till och med dansade utan att störa någon annan. Ingen trängde på, knuffades eller bad sig illa åt på annat sätt. Leendena var många redan innan dagens första artist.

Lördagens artister i urval:

Richard Digance
Richard är en trubadur och ståuppare som fick publikens leenden att bli till gapskratt. Som svensk med halvtaskiga engelska kunskaper var det dock svårt att fatta riktigt alla poänger


Iain Matthews
Detta är ännu en före detta medlem av Fairport Convention, men Iain hoppade av redan innan Fairport började spela ren engelsk folkrock och han har alltid varit mer påverkad av framförallt amerikansk singer/songwriter tradition.
Han såg lite blyg ut, Matthews, när han kom in på scen och uttryckte sin glädje över att vara på Cropredy. Med akustisk gitarr och en pianist till hjälp fyllde han ändå snart upp det enorma fältet. Låtarna var framförallt från de senaste tio åren. Visst kunde jag sakna en och annan gammal goding men Iain tillhör de gubbar som blivit allt bättre på gamla dar.
- Jag har drömt om att få spela med några gamla vänner, sa Matthhews en bit in i konserten. Strax därefter stod både Simon Nicol och Richard Thompson på scen och kompade. En varm och nära stämning spred de omkring sig och jag hade gärna hört dom längre. Nu spelade de bara i en knapp timma, men det var en timma att minnas länge


The Strawbs
Folk/prog/rockbandet Strawbs spelade på Cropredy med samma sättning som de hade i mitten av sjuttiotalet.
- Äntligen, stönade min kompis som väntat i 25 år på att få se dom live.
Bandet spelade till stor del låtar från de tre albumen: "Bursting at the Seams","Hero and Heroine" och "Ghosts". Det var med andra ord pompös, sentimental och alldeles underbar musik. Visst var nostalgifaktorn stor men vad gör det. Dave Cousins sjung med enorm inlevelse och vevade med armarna likt en skadeskjuten väderkvarn, en mycket stilig, skadeskjuten väderkvarn. Mitt i detta spelade Dave Lambert på¨ ett sätt som såg ut som Pete Townshend men lät som Strawbs i högform.
Någon klagade på att det var otajt och att Cousins sjung illa, men det var bara en förvirrad folkdiggare som aldrig fattat vitsen med att blanda folkrock med progrock så som Strawbs gör. Jag och min kompis tyckte det var en av festivalens höjdpunkter.

onsdag, augusti 15, 2007

Cropredy, fredagen den 10 augusti (del 2)

När kvällen kom krypande var det dags för några av festivalens höjdpunkter:

Show of Hands
Show of hand består av multiinstrumentalisten Phil Beer och singer/songwritern Steve Knightley. Denna duo bjöd på en blandning av Knightleys egna sånger och traditionella låtar. Flera av sångerna gick rätt in i hjärtat trots att jag aldrig hört dom förut. För den större delen av publiken var dock Show of hands en gammal kär bekantskap, det märktes på mottagandet. Folk sjung med i låtarna och applåderna höll aldrig på att ta slut.

Fairport 1969 perform Liege and Lief, featuring: Ashley Hutchings, Dave Mattacks, Simon Nicol, Dave Swarbrick, Richard Thompson and Chris While.


Nyligen valdes albumet Leige and lief till Storbritanniens bästa folkplatta, någonsin.
Detta firades på Cropredy med att Leige and lief sättningen spelade denna klassiska platta från början till slut. Det var härligt att se dessa äldre, grånande herrar tillsammans på en scen igen, det var 38 år sedan sist. Flera av dom stod med ett leende på läpparna under större delen av konserten. En av dom som verkade gladast var Dave Swarbrick. Att han stod där med fiolen i famn var ett mindre under. Han har bytt ut både lungor och hjärta på senare tid, men detta påverkade inte nämnvärt vare sig humör eller fiolspel. Likt en liten tomte tassade han omkring på scen med hatt och hängslen och lät stråken dansa över fiolen.
En av Leige and lief medlemmarna - Sandy Denny - är inte med oss längre. Hon ersattes med sångerskan Chris While som sjung nästan lika bra som sin föregångare.
Hur var då konserten för övrigt? Visst var det lite otajt ibland men som helhet var det ändå en alldeles fantastisk konsert som jag och stora delar av publiken längtat efter i många, många år.

The Richard Thompson Band
Kvällen avslutades med The Richard Thompson Band. Denne för detta Fairport medlem bjöd på en konsert dominerad av snabba låtar från framförallt de senare plattorna. Bra och skickligt framfört men var tog balladerna vägen? Även Richard har jag längtat efter att få se men det forcerade framförandet och avsaknaden av gamla, lugna låtar gjorde mig något besviken. En bra konsert men jag hade hoppats på ännu bättre.
När en av de få gamla låtarna - "I Want to see the bright light to night" - tonat ut, var det dags för oss att köa hem till tältet. Efter att stått och lyssnat på musik i 5-6 timmar värkte både ben och rygg.
- Jag måste orka en dag till, var min sista tanke innan jag somnade som en stock

tisdag, augusti 14, 2007

Cropredy, fredagen den 10 augusti (del 1)

På fredag lyste solen och gjorde vårt tält dags-att-vakna-varmt redan vid åttatiden. T-shirt och shorts var klädseln som gällde. Efter att ha stått i lååånga köer för att få tvätta sig, kissa och äta frukost så vände vi åter till scenen. Med hjälp av vassa armbågar tog vi oss fram till en bra plats där vi sedan såg bl a följande band:

Hummingbird
Detta band inledde fredagen, tre tjejer som lät lika mycket country som folk.
Dixie Chicks och Indigo girls ligger nära till hands att jämföra med. Tjejernas stämsång och kvicka humor gjorde en ganska anonym musik till en kul scenupplevelse.

Mad Agnes var en amerikansk trio som lät mycket engelsk. Pop, klassisk musik och folk fanns i den gryta som var deras musik. Det var en mycket personlig blandning och man blev onekligen nyfiken på att få höra mer


The Demon Barbers Roadshow


Lät som 2000 talets Steelye Span med tung bas och trummor samt ett antal folkdansare.
De bjöd verkligen på show. Frågan är om det håller på skiva

måndag, augusti 13, 2007

Cropredy torsdagen den 9 augusti

På en skumpig buss kom vi in i Cropredy torsdag eftermiddag. Det visade sig vara en vacker lantlig by, som hämtad ur morden i Midsomer. Nu skulle alltså 20 00 människor samlas i tre dagar för att lyssna på band som är mer eller mindre påverkade av brittisk folkmusik. Att vi hamnat rätt såg man på alla tunnhåriga femtioåriga män med hästsvans och på de tusentals tält som trängdes på koskitförsedda fält. När vårt tält väl var uppe var det dags att ta sig till scenen(det fanns bara en). Vi blev minst sagt förvånade när vi såg att det var - till en stor del - sittande publik.
De flesta hade helt enkelt tagit med sig egen stol. I merparten av stolarna satt en lätt grånad person, men i förvånansvärt många syntes barn eller ungdomar.
Vi kom när Wishbone ash just hade börjat fylla fältet med sina tunga gitarrljud. Wishbone spelar en alldeles egen blandning av hård gitarrock, progrock och folkmusik som får mina öron att bli ganska nöjda, men övriga publiken tycktes inte särkilt berörd. De flesta satt i sina stolar, smuttade på en öl och bläddrade i programmet.
Det fanns dock ett undantag; en tunnhhårig pensionär med hästsvans dansade som en galning,ofta med en knuten näve i luften. I slutet på konserten gick han dessutom loss i långa luftgitarr solon. Det är inte utan att jag undrar vad han gick på för "bränsle" egentligen.
Först när Seth Lakeman kom upp på scen höjdes stämningen även bland övriga. Denna unge multiinstrumentalist gav oss en härlig modern folkrock med ett fiolspel och en sångröst som fick åtminstonde mig att häpna.




Seth Lakeman



Kvällen avslutades med Jools Holland and his Rhythm and Blues Orchestra. Jools Holland kan sägas vara en brittisk motsvarighet till vår Robert Welch. Inget för oss, sa jag och kompisen och gick vid 23 snåret hem till vårt tält. Då diggade 20 000 engelsmän Holland för fullt.

onsdag, augusti 08, 2007

Fairport’s Cropredy Convention


I morgon bär det av. Regnkläderna är packade, tältet är med,banden är inlyssnade och stämmningen är på topp. Två snart femtioåriga gubbar skall göra något vi inte gjort på trettio år, vi skall åka på rockfestival. Rock är väl kanske att ta i, Farport Conventions festival innehåller lika mycket folkmusik som rock. Platsen är Cropredy, en liten by i några mil utanför London. I år firar man extra mycket eftersom Fairport Convention funnits som band i fyrtio år
Här nedan kan du läsa vilka som kommer att uppträda


THURSDAY 9 AUGUST
Jools Holland and his Rhythm and Blues Orchestra, featuring: Gilson Lavis with guest vocalists - Lulu and Ruby Turner.
Seth Lakeman
Wishbone Ash
Kerfuffle
Anthony John Clarke





FRIDAY 10 AUGUST
The Richard Thompson Band
Fairport 1969 perform Liege and Lief, featuring: Ashley Hutchings, Dave Mattacks, Simon Nicol, Dave Swarbrick, Richard Thompson and Chris While.
Show of Hands
Viva Santana
Last Orders
The Demon Barbers Roadshow
Mad Agnes
Hummingbird


SATURDAY 11 AUGUST
Fairport Convention and friends
Billy Mitchell and Bob Fox
The Strawbs
Iain Matthews
The Bucket Boys
Give Way
Richard Digance

onsdag, juli 18, 2007

Nick Drake 59 år


Den 19 juni var det Nick Drakes födelsedag. Han skulle fyllt 59 år.
Nu blev denna fantastiske musiker bara 26. Nick dog den 25 november 1974. Han hittades i sin säng, död av en överdos antidepressiv medicin. Ingen vet om det var självmord eller om han av misstag överdoserade medicinen.
Låt mig lämna Nicks tragiska död och istället berätta om den vackra musik han gjort.

Han gav under sin levnad ut tre studioalbum:
• 1969 - Five Leaves Left
• 1970 - Bryter Layter
• 1972 - Pink Moon

Efter hans död har det givits ut bl a följande plattor:
• 1986 - Time of No Reply - rariteter, tidigare outgivet material
• 1986 - Fruit Tree - The Complete Works - Five Leaves Left, Bryter Layter, Pink Moon och Time Of No Reply i en box med 4 skivor
• 2004 - Made To Love Magic - Ytterligare en samling med tidigare outgivet material och demos 1967-74

På Nicks 59 års dag kom ännu en platta:



Nick Drake - Family Tree

Detta är Nick Drakes "nya" skiva .
Den består till största delen av sådant som mor och far Drake haft sparat på sonens hemma-bandspelare. Det sägs att Nicks snälla föräldrar ibland bjöd in besökande fans och lät de lyssna på Nicks hemmainspelningar. Någon eller några fick t o m med sig ett kassettband med inspelningarna. Dessa kassettband blev så småningom till botlegs och nu har alltså delar av det som funnits som botlegs blivit ett riktigt album.
Två låtar är av och med mamma Molly. Det är spännande att höra mammans sånger, det hörs tydligt att Nick influerats av henne. Men Mollys låtar såväl som flera covers är i ärlighetens namn mer intressanta än bra. Behållningen på albumet är istället några av Nick egna låtar och tre covers skrivna av Jackson C Frank. Frank är en amerikan som under en kort period var en inflytelserik folksångare i London. Idag är Frank bortglömd. Jag hoppas att denna platta hjälper honom att bli återupptäckt och få en ny stor publik.
Sammanfattningsvis kan man säga att Family Tree är en skiva som ger en tydlig bild av Nicks utveckling och influenser, men bara i ett fåtal låtar är det stor musik. Lyssna istället på hans tre ”riktiga” album, de är fortfarande fantastiska.

fredag, juli 13, 2007

Gamla Älsklingar

Egentligen hade jag tänkt ha rubriken: "Världens bästa låtar".
Men det skulle vara en ganska missvisande rubrik. Det som följer här nedan är nämligen en lista på låtar som jag har ett högst personligt förhållande till. Dom är mina nära vänner, kan man säga.
De flesta har följt mig i många år, funnits på blandband, spelats till glädje och framförallt till sorg. Flertalet går i moll men en och annan skit-i-allt-och-ha-kul-låt har smygit sig in. Någon inbördes ordning går inte att ha, så gör man inte med gamla vänner




Tim Hardin – How can we hang on to a dream
Robert Broberg – Jag kräver alltid mer
Simon and Garfunkel – Hazy shade of winter
Procul Harum -Whiter shade of pale
Peter Gabriel – Here comes the flood

Paul simon – Some folks…
Joe Jackson – Be my number two
Joan Armatrading – Dry land
Don McLeen – American Pie
Bröderna Lönn – Alaska visan
John Lennon – Imagine
Roy Buchanan – The Messiah Will Come Again
Anders F Rönnblom - Guds rosor
Pink Floyd – Fat old sun
Alan Parson project - Don’t let it show
Ulf Lundell – Du tog mig
Pentangle – So clear
Piirpauke – Imal maika

Mikael Ramel – Toner
Billy Bragg – The price i pay
Jan Johansson – Visa från Rättvik
Mike Batt – Fishing for the moon
King Crimson – Ephitap
Bob Dylan – One more cup of coffee
Tom Waits – Tom Trauberts blues
Wilmer X – Vem är den flickan
Kajsa och Malena – Brev från ett torg
Fairport Convention – One more chance
Ian Matthews - Morgan the Pirate
Marie Bergman – brevet
Pink Floyd - Wish you were here


Lollo Asplund – Amalia
Jackson Browne - Love needs a heart
Janis Ian – At seventeen
Alan Parsons Project - Genesis Ch. 1 V.32
Fra Lippo Lippi - coming home
Robert Broberg -Det finns ett tomrum
Rick Wright-against the odds
Dire Straits - Were do you think you going
Peter Green – Apostle

Moody Blues - Melancholy man
Miles Davis - Blue in green
Ulf Lundell – USA
Murray Head - Say it ain't so Joe
Ulf Lundell - Så mycket äldre
John martyn - may you never
Ella Fitzgerald - Only a fool
Bob Marley - Redemption song
John martyn - Sweet Little Mystery
sade - We cant live together
Dimmornas Bro - Och sen då
Nick drake – way to blue
Eagles- Desperado

Dave Cousin - My own worst friend
Moody Blues –When you’re a free man
Moody Blues – Watching and waiting
Four Tops – It’s the same old song
Strawbs – Remembering/You and I
Strawbs – Absent friend (how I need you
Nancy Wilson – Masquarade
Elvis Costello – veronica
R&L Thompson - It's nothing at the end of the rainbow
Pink Floyd -Green is the coulor
Van der graaf generator -My Room

Monica Törnell - 17 Nov
Beatles – Strawberry fields forever
Tomas Almqvist – EM
Moody Blues-You cant never go home any more
Bruce Springsteen - Racing in the street

Björn Holm - hemma till slut
Tim hardin - It'll never happend again
Robert Whyatt – Shipbuilding
Aston Reymers Rivaler – Metsäkukkia
Gary US Bond - This Little Girl
Rachel Sweet – Party Girl
Janis Ian – Stars
Squeeze – Pulling Mussels
Any trouble - Foolish pride
Indigo Girls – hammer and a nail
Fairport Convention – Genesis hall
Klaatu - Calling Occupants of Interplanetary Craft
Beatles – Black Bird
Ben watt – waiting like mad
David Sylvian - Forbidden Colours
Animals – Many rivers to cross
Folk och Rackare – Haugebonden
Joni Mitchell – River
Shawn Colwin – If I were brave
Vic Chesnutt – Guilty by association
Loudon Wainwright III – Sometimes I forget
Beatles – Getting better
Mikael Ramel - Pengar

torsdag, juli 12, 2007

Semestermusik/ljud


1. Havets brus
2. Tystnaden
3. Plasket när makrillen bryter vattenytan(sittande på min krok)
4. Humlesurr
5. Handgräsklipparen
6. Sonen som talar med glass i munnen
7. Ljuden som uppstår när tre grannar samtidigt förbereder kvällsgrillning
8. Min svarare som säger: Jag kan tyvärr inte ta ditt samtal på fyra veckor
9. Signaturen till sommarpratarna
10.Regn

lördag, juni 30, 2007

Ett proggband blir till


En dag 1974 stod Göran Ekstrand på Vårväderstorget i Göteborg och sålde en politsik tidskrift (troligen Prolitären). Den grymt bakfulla och minderåriga Juris Salmins kom då fram. Juris tjatade på Göran att han skulle köpa ut en flaska Bells whiskey från systemet. Visst kunde han det men bara om Juris hängde med till ett vänsterkollektiv för att diskutera politik.
Nu blev det nog inte så mycket politik utan mest festande och gitarrspelande. Vänskapen bestod och efter några veckor så flyttade även den då bostadslöse och något missanpassade ynglingen Juris in i kollektivet. Göran var då medlem i ett band som hette Stalinorgeln. Där även Janne Johansson var medlem. Juris fick höra dem men blev måttligt imponerad. Juris hade spelat i olika konstelationer, bla med Clas Yngström och i ett band som kallade sig Vrålkapellet. Juris och Göran började istället att skriva texter och musik ihop. Resultatet blev att Motvind bildades och att proggrörelsen fick ett nytt band. LP-debuten skedde sedan hösten 1976 med skivan ”Känn dej blåst” . Lyssna på den, det är så nära hårdrock proggrörelsen någonsin kom

Jag tackar progg.se för information

torsdag, juni 28, 2007

Bra, brittisk folkrock





Med åren har det blivit allt tydligare; jag återvänder ständigt till folkrocken. Vad är då brittisk folkrock? Termen dök först upp i slutet på sextiotalet och syftade då på brittiska artister som var klart inspirerade av amerikansk folkrock.
Brittiska band som t ex Fairport Convention blandade de amerikanska influenserna med sina egna folkmusik-rötter.
På denna lista återfinns alla möjliga namn som har det gemensamt att de är påverkade av brittisk folkmusik och att jag gillar dom. En och annan amerikan har smygit sig in. Siffran som står efter artistnamnet anger det årtionde som jag främst förknippar med artisten. Har jag missat nåt? Tipsa mig gärna.



10, 000 Maniacs 80
Adventures 80
Ashley MacIsaac 90
Al Stewart 70
Albion Band 80-90
All About Eve 80
Amazing Blondel 70
Anne Briggs 70
Bert Jansch 60-00
Billy Bragg 80
Bill Fay 70
Boothill Foot-Tappers 80
CaraDillon 00
Circulus 00
Clannad 70
Clive Gregson 80
C.O.B. 70
Comus 70
Dando shaft 70
Akron/Family 00
Damien Rice 00
Davy Graham 60
Decameron 70
Donovan 60
Dropkick Murphys 00
Dr. Strangely Strange 70
Duncan Browne 60-70
Dulcimer 70
Espers 00
Fairport Convention 60-70
Flogging Molly 00
Fotheringay 70
Forest 70
Garry Higgins 70
Great Big Sea 00
Ghost 70
Gryphon 70
Heidi Berry 80
Mike Heron 70
Heron 70
Hedgehog Pie 70
Horslips 70
Ian Matthews 70
Incredible String Band 60-70
James Yorkston 00
Jade 70
John & Beverley Martyn 70
John Martyn 70
King Creosote 00
Krysia 70
Linda Thompson 80&00
Levellers 90
Lindisfarne 70
Luka Bloom 80-00
Lucky Jim 00
Magna carta 70
Mandy Morton 80
Malcoms Interview 80
McGuinness Flint 70
Matthews Southern Comfort 70
Mellow Candle 70
Memory Band 00
Nick Drake 70
Men They Couldn't Hang 80
Oysterband 80-00
Paul Brady 80
Pentangle 60
Pyewackett 80
Pogues 80
Ralph McTell 70
Richard & Linda Thompson 70
Richard Thompson 80
Richard Digance 70
Ronnie lane 70
Roy Harper 60-70
Run Rig 90-00
Sandy Denny 70
Sallyangie 60
Seth Lakeman 00
Shelagh McDonald 70
Shirley Collins 60-70
Show of hands 00
Spirogyra 70
Spriguns 70
Steeleye Span 70
Strawbs 70
String driven thing 70
Super Daughter 00
The Eighteenth Day of May 00
The way we live 70
Tyrannosaurus Rex 60
Tunng 00
Trees 70
Tudor Lodge 70
Vashti Bunyan 70&00
Waterboys 80

lördag, juni 09, 2007

Världens bästa plattor enligt drake


1.Nick Drake – Five leaves left
2.Beatles – Sgt Pepper
3.Richard and Linda Thompson- I Want to See the Bright Lights Tonight
4.John Martyn – Solid air
5.Fairport Convention – Unhalfbricking
6.Robert Broberg – Letar efter mig själv
7. Robert Broberg – Motsättningar
8.Moody blues – Seventh Sojourn
9. Mikael Ramel - Till dig
10. Beatles Abbey road
11. Ben Watt - North marine drive
12. Lundell – Törst
13. Pink Floyd - Wish you were here
14. WilmerX -s/t
15. Nick Drake - Pink moon
16. Monica Törnell – Ingica
17. Ragnarök – s/t
18. Fairport Convention – What we did on our holidays
19. John and Beverly Martyn – Stormbringer
20. Tim Hardin 1
21. Tim Hardin 2
22. Cornelis Vreeswijk – Tio vackra visor och personliga Persson
23. Cornelis Vreeswijk – Poem Ballader och lite blues
24. Rick Wright – Wet dream
25. Bruce Springsteen – Darkness on the edge of town
26. Simon and Garfunkel – Bookends
27. Fairport Convention – s/t
28.Fairport Convention – Liege & lief
29.Fairport Convention – Rising for the moon
30. John Martyn – Grace and danger
31. John and Beverly Martyn - Road to ruin
32. Moody blues – On the Threshold of a Dream
33.Moody blues – To our children’s children’s
34. Richard and Linda Thompson- Hokey Pokey
35. Sara K – Gypsy Alley
36. Monica Törnell – Jag är som jag är
37. Loudon Wainwright III – History
38. Neil Young - After the goldrush
39.Nick Drake - Bryter layter
40. Billy Bragg – Workers playtime
41. Cat Stevens- Tea for the Tillerman
42. Janis Ian - Between the Lines
43. Lasse Tennader – Längst därinne är himlen ändå röd
44. Tomas Almqvist - Nyanser
45. Joni Mitchell – For the roses
46. Don McLean – American Pie
47. Jackson Browne – Running on empty
48. Jackson Browne – For everyman
49. Jackson Browne – The Pretender

50. Tim Buckley – Goodbye and hello
51. Tomas Andersson Wij – Ett slag för dig
52. Joan Armatrading – s/t
53. Animals – Before we were so rudely interrupted
54. Hoola bandoola Band - Vem kan man lita på
55. Beatles – 67-70
56. David Bowie – Honky Dory
57. Waterboys – Roam to roam
58. Pink Floyd - More
59. Pretenders – The singles
60. Procul Harum – Grand hotel
61. Mikael Ramel Extra vagansa
62. REM – Automatic for the people
63. Damien Rice – O
64. Pugh Rogefeldt – Ja dä ä dä
65. Pugh Rogefeldt – Ett steg till
67. Anders F Rönnblom – Din barndom skall aldrig dö
68. Mike Scott – Still burnig
69. Dimmornas Bro – s/t
70. Joe Jackson - Body and soul
71. Supertramp – Even in the quietest moments
72. Trettioåriga Kriget – Hej på er
73. Manfred Mann Earth band - Watch
74. Trees – On the shore
75. Thorstein Bergman – Sjunger Dan Andersson
76. Camel – Snow goose
77. Camel – Breathless
78. Elvis Costello – My aim is true
79. Mary Coughlan – Under the infuence
80. Crosby, Stills, Nash & Young – Déjà vu
81. Crosby, Stills & Nash – s/t
82. Decameron – Tomorrows pantomime
83. Sandy Denny - The north star…
84. Sandy Denny - S/t
85. Dire Straits – s/t
86. Docenterna – Tid och lust
87. Bob Dylan – Desire
88. Bob Dylan – Street Legal
89. Bob Dylan – Blood on the tracks
90. ELO – Eldorado
91. Everything but the girl - Eden
92. Genesis – Selling England by the pound
93. Randy Newman – Sail away
94. Peter Green – In the Skies
95. Kajsa & Malena – Historier från en väg
96. King Crimson – In the court…
97. Magnus Lindberg – Röda Läppar
98. Ulf Lundell – Längre inåt landet
99. Paul Simon- Still Crazy after all…
100. The Band – s/t
Jag tror jag får komplettera med en 2000 tals lista en jazzlista och en världsmusiklista

måndag, maj 07, 2007

En skivsamlares bekännelser


När jag var sjutton så tyckte jag att musik var det allra bästa och viktigaste man kunde ägna sig åt. Eftersom jag inte kunde ta en ton så blev jag skivsamlare. Jag bestämde mig för att en dag äga 3000 LP skivor. Just då hade jag kanske femtio, men jag hade läst om pingisspelaren Stellan Bengtsson och hans stora skivsamling.
Jag tänkte: ”Kan jag inte bli lika bra som Stellan i pingis så kan jag åtminstone ha lika många skivor.”
Sakta, sakta blev skivorna fler. Det gick mycket långsamt för pengapungen var liten och skivorna dyra. Om jag minns rätt kostade en LP 37,50. I takt med att jag började jobba och lönekuvertet blev större så köpte jag också allt fler skivor. Så småningom blev plattorna både fyra och fem hundra till antalet.
Jag hann inte alltid lyssna på det jag köpte men huvudsaken var att samlingen växte
Fast det skulle jag ju aldrig erkänna då. Nä, jag köpte skivor enbart av politiska skäl. (Förklaringen till det märkliga påståendet var så lång och obegriplig att jag orkar inte skriva den här)

När jag var runt trettio påstod jag att jag hittat viktigare saker i livet än LP skivor.
Detta var förstås en lögn. Jag strävade i själva verket fortfarande mot tre tusen LP:s.
Nu var jag på god väg, inom nå’t år skulle jag nå mitt mål.
Då går dom jävlarna och byter format! Lp skivan ut CD;n in!
Till att börja med vägrade jag gå med på förändringen, men snart var det ju omöjligt att få tag på LP skivor. Allt fler av mina vänner började dessutom att harkla sig besvärat när jag snurrade igång plåttallriken, sopade bort dammet från nålen och lät pickupen rasa ner på vinylen med ett knasterbrak.
Jag började motvilligt köpa CD och tillslut bytte jag t o m ut de flesta gamla LP skivorna.
Detta tömde många plånböcker, tärde på familjen och tog lååång tid. Men en dag - ganska nyligen - kunde jag höra mig själv säga:
”Jag är stor skivsamlare vettdu, har ca tre tusen plattor”. Ynglingen mitt emot mig tittade oengagerat på mig och mumlade nåt om gammaldags, ipod och nedladdning.
- Vad snackar du om, sa jag vresigt
Han berättade då -fortfarande lätt oengagerad- hur mycket musik han hade på sin ipod, hur fort han samlat ihop till det och hur lite det kostat.
Jag gick därifrån!
Dagens ungdom fattar inte nåt!

tisdag, maj 01, 2007

Fairport’s Cropredy Convention


Sedan många år har Fairport Convention- världens bästa band- haft en egen festival.
Till att börja med var det bara Fairport som spelade, ofta med före detta medlemmar som gäster.
Med åren växte dock festivalen till att pågå under flera dagar och innehålla många olika band i olika stilar.
I flera år har jag och kompisen tänkt åka. Det har dock alltid kommit något i vägen.
Men i år har vi bestämt oss. Biljetter är inhandlade och flygresa bokad, nu är det bara att vänta.
Den 9-11 Augusti kommer vi vara i den lilla engelska byn Cropredy. Tillsammans med
ca 20 000 andra skall vi där titta på Fairport Convention, Strawbs, Iain Mattews, Richard Thompson band och många fler. Det känns som Cropredy är så nära himmelriket en folkrockdiggare - som jag - kan komma.
Självklart kommer jag att återkomma med rapporter om Cropredy.

lördag, april 28, 2007

Magnus Johanssons berättelse om vad som hände efter att han givit ut fyra album på EMI




Följande text återfinns på samlingsskivan:
”Det bästa av Magnus Johansson"



”…kände väl att det var läge för något annat. …Köpte en gammal träskorv från 1924 och fick genom diverse lock och pock med mig familjen - barnen är numera tre till antalet , frun är fortfarande L i - ut på vad som var menat som en halvårs semestertripp, dock drabbades vi av akut pengabrist i Medelhavet
… Lite senare mötte vi två ryssar som erbjöd rundlig betalning för transport av ett dussin lådor (påstods innehålla medicinsk utrustning) till Marocko.
Tullarna klippte oss, ryssarna viftade med diplomat pass och försvann snabbare än du kan säga Magnitogorsk medan vi kastades i djupaste källarhålan. Vad som egentligen var på gång fattade jag aldrig, bara att lådorna antagligen innehöll svensktillverkade granatgevär och att Anna Lindh var nere och fick loss mig.
- Håll dig borta ett par år, sa hon strängt och lät en check slinka ner i mina shorts
- Okej,sa jag, löste in checken och seglade vidare
Och så småningom hamnade vi alltså på Jamaica. Jag hyr ut båten till turister om dagarna, om kvällarna sitter vi i vår trädgård och spelar mahjong och dricker rom och lyssnar på havet och berusas av atmosfären…”

fredag, april 20, 2007

Propaganda för bortglömd musik;3


Kan musik vara bortglömd om den aldrig uppmärksammats? Kanske inte. Hur som helst så vill jag propagera för Sara K. Hon har gjort mycket bra musik i många år utan att någon tycks bry sig.
Sara K rör sig i en folkjazz stil som är mycket personlig. Jag får en känsla av att det är inte folkligt nog för att passa folkpubliken, inte tillräckligt jazzigt för att falla jazzälskarna i smaken
och inte så tillrättalagt att det lockar den breda massan.
Men ge henne en chans. En utrycksfull röst, ofta akustiska arrangemang och juvliga melodier är vad som väntar. Dessutom spelar hon något så ovanligt som fyrsträngad akustisk gitarr.


Sara K plattor jag rekomenderar:


  • Gypsy alley

  • Closer than they appear

  • Hell or high water

måndag, mars 19, 2007

Faran i att rota i ett kylskåp


Denna historia har jag fått av Lasse!


Året var 1969. Den nya popstjärnan Pugh Rogefeldt skulle komma till den lilla staden för en spelning.
Lasse ,20år, var stamgäst på den krog där spelningen skulle ske.
I god tid före konserten gick han dit. I mycket god tid visade det sig. Krogen var i det närmaste tom, ingen personal syntes till. Lasse sattes sig ensam vid ett bord och kände att hungern satte in.
– Jag smyger ut i köket och tar mig en macka, tänkte Lasse. Sagt och gjort snart stod han i ett folktomt kök och rotade i kylskåpet.
Hallå där, vem är du? Jobbar du här? En vakt -inhyrd för konserten - stod plötsligt bakom Lasse
Nja, jag jobbar ju inte här direkt, men jag är en hungrig stammis, försökte Lasse
Försvinn ut ur köket, skrek vakten
Lasse fick moloken sätta sig vid bordet igen, fortfarande hungrig.
När inte vakten syntes till längre tänkte Lasse: ”Jag måste ha en macka”.
Snart stod kan och letade i kylskåpet igen. Han hade precis fått fram både ost och leverpastej när han hörde en röst säga:
”Finns det något till mig me”. Den som frågade var en hungrig Pugh Rogefeldt och snart satt de två ungdomarna i köket och åt ost och leverpastejmackor.
Då kom vakten! Va i helvete, vrålade han, tog ett rejält tag i både Lasse och Pugh och kastade ut dom på gatan.
-Jag är kvällens artist, det är jag som skall spela, försökte Pugh.
-Och jag är kungen av Sverige, flinade vakten och smällde igen dörren.

Sent omsider kom Pugh in och fick göra sin konsert, hungrig.
Lasse då? Jo, han fick moloken gå hem och rota i sitt eget kylskåp.
Pughs bästa plattor:
1. Ja, dä ä dä
2. Pughish
3. Hollywood
4. Ett steg till
5, Bolla och Rulla

tisdag, mars 13, 2007

Den märkliga historien om Joyce Hatto

Denna berättelse sprids just nu i landets tidningar i lite olika versioner.
Den brittiska pianisten Joyce Hatto drog sig tillbaka från konsertscenen på 70-talet när hon insjuknade i cancer. I hemlighet fortsatte hon spela in imponerande utgåvor av allt från Bach till Messian.
Joyce Hatto var helt okänd när hon för något år sen började få stora lovord av internationella recensenter för några inspelningar, släppta på det lilla skivbolaget Concert Artists, som drivs av hennes man William Barrington-Coupe. Det handlade ofta om extremt svårspelade stycken.
Joyce Hatto avled2006, just som hon hade börjat bli en kändis i delar av musikvärlden. Efter sin död hyllades Hatto än mer. Under det senaste året har hennes inspelningar på Concert Artists höjts till skyarna av entusiastiska engelska musikkritiker.
Frågan var bara hur en svårt sjuk och åldrad kvinna kunde spela Liszt, Rachmaninov och Schubert med sådan virtuositet. På internet började rykten spridas. Var det verkligen Joyce Hatto som spelade?
En kritiker på Gramophone blev kontaktad av en läsare. Denne hade spelat en av Hattos cd-skivor i sin dator. Mediespelaren började automatiskt leta efter omslag och låttitlar och nu hände något egendomligt. Allt lät som det skulle och visst, det var Liszt, men det var inte Joyce Hatto som satt vid flygeln. Skulle man tro datorprogrammets katalogfunktion var det en inspelning av den ungerske pianisten László Simon, utgiven på det svenska skivbolaget Bis.
Nu uppdagades att allt var en bluff och bakom fusket låg Hattos man, William Barrington-Coupe. Skälet till bedrägerierna sägs vara kärlek.
I en intervju säger engelsmannen att hans svårt sjuka hustru inte var medveten om bedrägerierna. Hon skall faktiskt ha gjort inspelningar, men på grund av hennes sjukdom blev kvaliteten på musiken lidande. För att han älskade henne så mycket och för att glädja henne har Barrington-Coupe letat upp inspelningar som han tyckte liknade hennes spelstil och gett ut dem i stället.
Till att börja med bytte han bara ut delar men så småningom allt mer och slutligen spelade inte Hatto alls på skivorna. Hundratals skivor gavs ut i hennes namn som i själva verket var inspelningar av andra pianister.
I juni 2006 ,vid en ålder av 77 år, dog Joyce Hatto i tron att hon äntligen blivit erkänd som en stor pianist.

tisdag, februari 27, 2007

Efterlysning!

Drakes musik har ändrat karaktär. Från att ha varit en sida som samlat muntligt spridda berättelser om musik så har det mer och mer blivit något annat. Hyllningsartiklar, listor och kåserier har tagit över. Anledningen är dels att jag gillar att skriva hyllningsartiklar, listor och kåserier, men ett annat skäl till förändringen är att jag helt enkelt inte har så många fler musikberättelser att berätta. Har du någon mer eller mindre sann historia om musik? Maila då gärna den till mig. Gillar jag den så lägger jag in den och berättar självklart att jag fått den av dig.
Din berättelse kan i stort sätt handla om vilken musikalisk genre som helst, bara historien är bra

Joe Boyd


För ganska många år sedan nu upptäckte jag att på många av mina favoritplattor fanns en liten konstig häxa som red på en kvast. Oftast syntes symbolen undanskymd i någon hörna av albumet. När jag så tittade närmare såg jag att det under häxan stod med mycket liten text: “Produced by Joe Boyd for Witchseason production." Utan att jag fattat det så var alltså många av mina absoluta favoritskivor producerade av samme Joe Boyd och utgivna på hans produktionsbolag Witchseason production .
Idag vet jag att Joe Boyd är navet i min musiksmak. Spindeln i nätet om man så vill. Han har visserligen inte spelat in någon skiva i eget namn, inte sjungit en ända sång offentligt men hans betydelse som producent av framförallt den engelska folkrock-vågen, är enorm.

Under tidigt sextiotal kom han som ung amerikan till England för att arbeta för skivbolaget Electra. Snart blev han indragen iden engelska underground rörelsen. Boyd var med och startade den klassiska klubben UFO och försökte få electra att kontraktera nya band som Move, Soft Machine och Pink Floyd. När Electra inte ville skriva kontrakt med Pink Floyd så startade Boyd sitt eget produktionsbolag för att på detta sätt kunna producera bandet åt EMI. Nu blev det inte så, EMI hade sina egna producenter och Joe fick nöja sig med att producera Pink Floyds första singel: Arnold Layne. Istället använde han nu sitt produktionsbolag till en spela in en flod av artister som alla tillhörde den framväxande vågen av folk, folkrock och folkpsych. Incridible Stringband, Fairport Convention , John &Beverley Martyn och Nick Drake var några av artisterna.

Frågan är om Nick Drake överhuvudtaget skulle ha fått ge ut någon skiva om det inte varit för Joe Boyd. Denna tillbakadragne yngling hade ytterst lite av det som krävdes av en popstjärna. Men Joe hörde att melodierna var fantastiskt unika och gav Nick 1968 ett skivkontrakt.
1969 producerade så Joe fyra av musikhistoriens allra bästa plattor. Tre av dem var med Fairport Convention och den fjärde var Drakes debut; ”Five leavs left”.
Några år senare sålde Joe Boyd Witchseason production till skivbolaget Island på ett villkor; Island var tvungna att lova att fortsätta ge ut Nick Drakes plattor.
På senare år har Joe drivit världsmusik bolaget Hannibal. Han har då passat på att köpa tillbaka rättigheterna till stora delar av Witchseasons katalog.
Vill du veta mer om Joe Boyd och den musikaliska scenen på sextiotalet? Läs då hans bok: ”White Bicycles”


Några fantastiska plattor som Joe Boyd producerat:

Pink Floyd – Arnold Layne – single 1967
The Incredible String Band – The 5000 spirits… - LP 1967
Fairport Convention - What we did on our holliday - LP 1969
Fairport Convention – Unhalfbricking - LP 1969
Fairport Convention - Liege & Lief - LP 1969
Nick Drake Five leaves left - LP 1969
JOHN & BEVERLEY MARTYN – Stormbringer - LP 1970
Fotheringay – Fotheringay - LP 1970
KATE & ANNA McGARRIGLE - KATE & ANNA McGARRIGLE – LP 1975
RICHARD & LINDA THOMPSON - Shoot Out The Lights - LP 1982
REM - Fables Of The Reconstruction – LP 1985
10,000 MANIACS – The Wishing chair – LP 1985
Billy Bragg - Worker's Playtime – LP1988
Taj Mahal & Toumani Diabate - Kulanjan - CD 1999

måndag, januari 15, 2007

Propaganda för bortglömd musik; 2



1980 släppte skivbolaget metronome plattan: "Till dom som bryr sig om " med Kaj R Hansson.Albumet är en svensk rock och bluesplatta, inte nyskapande på något vis, men full av värme och livserfarenhet som gör den till en av de bästa album som getts ut på svenska.
Texterna handlar till stor del om Kajs minst sagt äventyrliga liv. Kaj R Hansson var nämligen ingen vanlig skivdebutant. Vägen fram till hans skivkontrakt hade minst sagt varit krokig. Kaj började tidigt på brottets bana. Det ena brottet ledde till det andra. Han blev snart känd bland de flesta poliser och stamgäst på landets fängelser. 1973 är Kaj på rymmen, polisen söker honom utan framgång. Den 23 augisti 1973 går en man in på en bank på Norrmalmstorg. Han tar delar av personal som gisslan och kräver Att Clark Olofsson skall släppas fri.
Polisen tror att rånaren är den försvunna Kaj R Hansson. De flyger därför upp Kajs bror från Skåne och tar med sig honom till banken för att tala rånaren till rätta. Svaret blir en skottsalva. Nästa dag ringer telefonen hos Stockholms polisen. På en knastrig linje hörs en man säga:
- Hej, detta är Kaj Hansson, Jag läste i en tidning att jag rånar en bank på Norrmalmstorg, men jag rånar ingen bank, jag sitter på Hawaii. Kaj grips och utlämnas till Sverige...
Sju år senare ger han alltså ut sin första, och hittills ända, skiva. Lyssna på den, den är mycket bra. Den finns visserligen bara på vinyl , men den säljs ganska ofta på t ex Tradera