Ett nytt liv

Här om dagen gick jag för att hälsa på en gammal vän. Han är en av mina få riktiga musiknörd-kompisar. Bostaden är full av skivor; LP och CD. Kanske finns där 5000 album som han vårdar likt sina barn. Döm då om min förvåning när jag nu öppnade hans ytterdörr och det första jag såg var en vinylskiva som låg på dörrmattan.
- Va, var det enda jag fick fram
- Jag håller på att avprogramerar mig, sa han med ett finurligt leende på läpparna
- Skall jag trampa på den ? stönade jag
- Ja, det kommer att göra ont i dig men det går över efter träning, flinade han
Så stod jag då där och torkade fötterna på en LP av Bob Marley och tänkte:
- Vi är inte kloka nån av oss
- Detta är bara en inledande del i ett mycket större projekt, fortsatte min vän och visade in mig i bostaden
Väl i soffan började denna diskussion:
- Gissa vad det är för projekt
- Du skall väl inte sälja alla dina 5000 album?
- Jo, kanske
- Du är inte klok, det är ju hela ditt liv
- Ja, det är just det som är problemet. Det tar alldeles för mycket tid och plats.
- Du kommer att dö av uttorkning
Då, skrattade han högt, la handen på min axel, log och sa:
"Det är inte musiken jag skall göra mig av med, bara skivorna. Jag rippar allting i bra mp3 format, skaffar mig världens största mp3-spelare och fyller den med all min musik. Slutligen säljer jag alla mina LP och CD. Äntligen kan jag då ägna mig åt annat än att leta Cd-skivor och scanna Lp - omslag."
- Fan trot, sa jag och började fundera över hur glad min fru skulle bli om jag gjorde samma sak

Progpop

Det finns egentligen inget som heter progpop. Det är ett namn jag hittat på. Jag tycker det saknas ett bra namn för den musik som jag älskade på sjuttiotalet. Jag tänker på band som t ex ELO, Supertramp, 10cc och Alan Parsons project. Dessa artister hade ofta pompösa arrangemang som på många sätt påminde om progband som Yes och Genesis. Men de var inte alls lika mycket hundra meter spikskor på keyboard, melodierna var ofta enklare med vers och refräng. Inspiriationskällor för dessa band var framförallt Beatles och Moody Blues. Ibland kallas det också för softrock. Men softrock för mig är något annat. Det är artister som America, Bread, Jackson Browne, The Carpenters, Chicago och Fleetwood Mac.
Nä, låt mig kalla det progpop och fastlå att denna utskällda musikstil fortfarande får mig att må riktigt, riktigt bra.

Fem riktigt bra progpop-plattor:
Supertramp - Crime of century
ELO - Eldorado
Alan Parsons Projekt - I Robot
Moody Blues - Seventh Sojourn
10cc - The Orginal Soundtrack

En sägen

Det berättas att en decemberkväll för längesedan gick en firad rockmusiker ensam hemma och putsade på sina gitarrer. Då fick han en sådan vansinnig lust att skriva en låt. Stjärnan satte sig ner slog an några ackord, improviserade lite ord och vips så blev det en låt av alltihop.
– En ängel på isen , stönade han

Plötsligt såg han en figur som stod gömd under bordet. Det var en liten grå, skäggig man med röd luva och med några slitna noter på ena axeln
– Hej! Jag är din hustomte, det är jag som ger dig noter, sa den lille
Rockmusikern tittade förvånat på tomten, vidare på noterna, rynkade på näsan och sa:
– Det var inte många noter och slitna är de också
– Lika många noter som jag burit till dig kan jag bära från dig, svarade tomten och gick ut
genom dörren för att aldrig komma tillbaka.
Från den dagen kunde rockstjärnan inte skriva en säljande låt. Han slog an några ackord, improviserade lite ord och vips så blev det bara skit av alltihop.

En tid senare satt en ung, finnig vissångare på sin kammare och slet med tonerna. Då hörde han plötsligt att någon kom i dörren, såg bara en grå skugga och en röd luva.
– Äsch, det var nog bara vinden, en gråröd vind, tänkte vissångaren

Han slog an några ackord, improviserade lite ord och vips så blev det en riktig låt för första gången
– Det är vår för Hjärter Dam, pep han
Från den dagen gjorde den finnige vissångaren stor succé och numera är han en firad rockstjärna

Propaganda för bortglömd musik; 6

Mike Batt
Mike Batt är en märklig man. Hans sätt att blanda olika stilar är minst sagt ovanlig
I sin ungdom var han producent åt bl a folkrockbandet Steeleye Span. I slutet på sjuttiotalet började han ge ut en serie med soloplattor, ofta inspelade med symfoniorkester. Det var en personlig blanding av Easy listening, artrock, klassiskt och lite världsmusik.
1979 hade Art Garfunkel en jätte hit med Batts smörlåt; "Bright Eyes".
Numera producerar och skriver Mike snäll jazzpop åt Katie Melua.
Men det jag minns honom bäst för är några av hans bortglömda soloplattor.
Lyssna på:
Schizophonia
Tarot Suite
och
Waves

Svensk musik

Jag har alltid gillat svensk musik. Det finns otroligt mycket bra artister i detta land. Närmare hälften av alla mina skivor är från Sverige. Det är någon slags hemma känsla i den musiken. Jag kan relatera till känslor, platser och händelser på ett annat sätt. Om man dessutom sjunger på svenska så berör det mig ännu mer. Dels beror det nog på att min engelska inte är den bästa, men det är inte bara det. Jag gillar helt enkelt den svenska språkmelodin.
Tyvärr känns det som det görs allt mindre musik på svenska. Jag kan förstå varför, om man vill sälja lite smalare musik så behöver man en större marknad än den i vårt land, men det är tråkigt. Jag skulle vilja höra Anna Ternheim, José Gonzales m fl på svenska