Mera Folkrock

Här kommer en samling till, med lite mer obskyra val. Många av mina absoluta favoritlåtar finns här. Vill du ha musiken på skiva? Maila till: Wichseason snabela hotmail punkt com eller anmäl ditt intresse i en kommentar

1. The Ghost - Time Is My Enemy
2. Natural Acoustic Band - All I Want Is Your Love
3. Plainsong - Raider
4. Mellow Candle - The poet and the witch
5. Bill Fay - Be Not So Fearful
6. Duncan Browne - Dwarf in a Tree (A Cautionary Tale)
7. Jade - Amongst Anenomes
8. Roy Harper - Zenjem
9. Shelagh McDonald - Mirage
10. Spirogyra - Cogwheels Crutches And Cyanide
11. Spriguns - Devil's Night
12. The way we live - Squares
13. Tir Na Nog - The Same Thing Happening
14. Trees - Murdoch
15. The Woods Band - Dreams
16. The Eighteenth day of May - The Waterman's Song to His Daughter
17. The Albion Band - Appalachian front porch game
18. Dando shaft - Down to you, up to me
19. Decameron - The Deal

Folkrock för nybörjare

Har du nästan aldrig lyssnat på folkrock? Då erbjuder jag dig en samlingsplatta med några av de mest etablerade namnen. Jag begränsar mig till Brittisk Folkrock och lägger tyngdpunkten på sjuttiotalet. Vill du ha den? Maila mig på Wichseason snabela hotmail punkt com. Eller lämna en kommentar här på sidan.

Låtlista:
1. Fairport Convention - Autopsy
2. John and Beverly Martyn - Stormbringer
3. Nick Drake - Northern Sky
4. Richard and Linda Thompson - Walking On A Wire
5. Pentangle - light flight
6. Ralph McTell - Wait Until The Snow
7. Sandy Denny - John The Gun
8. Ronnie Lane - How come
9 Richard Thompson - Two Left Feet
10. Strawbs - Back on the Farm
11. Lindisfarne - Fog on the Tyne
12. Incredible Stringband - Dear Old Battlefield
13. Steeley Span - London
14. The Waterboys -Bigger Picture
15. The Pogues - Dirty Old Town
16. Fairport Convention - Matty Groves
17. Al Stewart - Songs out of Clay
18. John Martyn - Back down the river
19. McGuinness Flint - When I'm Dead & Gone
20.Amazing Blondel - Pavan

Husguden Sandy Denny

Sandy Denny sjunger som en ängel men med ett blödande hjärta.
Få artister har fungerat så bra när jag varit olyckligt kär eller tyckt allmänt synd om sig själv. I hennes vackra stämma kan jag också höra ett mörker som lockar.

Sandy Denny var i sena tonåren när hon drog omkring på Londons folkklubbar och drömde om att bli en stor folksångerska. I denna miljö lärde hon bl a känna Jackson C Frank, en ung och okänd amerikansk sångare.
Jackson och Sandy var för en tid ett par och han var en av dom som uppmanade henne att skriva egna låtar. En av de första hon skrev var, "Who knows where the times goes". Denna sång blev hennes mest kända och har gjorts i en mängd cover versioner.

Sandy blev 1967 medlem av The Strawbs och gav tillsammans med dem ut ett album. Detta samarbete blev dock kort. 1968 var det istället dags för Sandy att göra entré i en annan grupp; Fairport Convention.
Tillsammans med Fairport var Sandy pioniär inom brittisk folkrock. Inspirerade av det The Band gjort på andra sidan Atlanten bestämde de sig för att blanda traditionell brittisk folk med modern rock. Det första och bästa resultatet blev albumet; Leige and Lief.

När Fairport Convention var på höjden av sin popularitet hoppade Sandy av gruppen. Hon bildade istället bandet Fotheringay och gav så småningom även ut soloalbum. I slutet av sin karriär fick hon allt större problem med alkohol. Hon levde ett hårt liv, vilket bla ledde till att hennes man - Trevor Lucas - tog deras gemensamma dotter och flyttade hem till Australien. Våren 1978 föll Sandy Denny ner för en trappa och slog sig så illa att hon senare dog i sviterna. Hon avled den 21 April 1978, blott 31 år gammal.
Hon var inte bara en fantastisk sångerska utan också en av de bästa låtskrivarna någonsin. Kanske är det därför som flera av dagens unga kvinnliga musiker anger henne som en viktig inspiration. Beth Orton och Natalie Merchant är två exempel

Här är -enligt mig- de bästa album som Sandy medverkar på:

Med Fairport Convention:
1969 (January) What We Did on Our Holidays -Fairport Convention
1969 (June) Unhalfbricking -Fairport Convention
1969 (December) Liege & Lief - Fairport Convention
1975 Rising for the Moon Fairport Convention

Med Fotheringay:
1970 (June) Fotheringay -Fotheringay Studio

Solo:
1971 The North Star Grassman and the Ravens
1972 Sandy
1973 Like an Old Fashioned Waltz
1977 Rendezvous

Klicka här och lyssna på Sandy

Husguden John Martyn

John Martyn har en lång karriär bakom sig. Han har gett ut, i snitt, en platta om året sedan sextiotalet, ändå är han så okänd att jag ett tag funderade på att ta med honom under rubriken; "Propaganda för bortglömd musik".
Han passar dock bättre bland husgudarna eftersom han är en av de artister som betytt mest för mig genom åren.
Det första albumet jag hörde med Martyn var Grace and Danger. Denna skiljsmässoplatta från 1980 fångade mig genast. Cool, melodiös rock med lite jazzlänsla,tyckte jag och gav mig iväg till stans största skivaffär för att köpa mer med Martyn. Jag kom ihåg hur jag stod där i affären och insåg att gubben hade gjort hur många plattor som helst. Egentligen ville jag köpa en hel hög Martyn skivor, men plånboken talade sitt tydliga språk; det fanns bara pengar till en.
Jag blundade och drog en ur högen. Det blev "Sunday's Child" och när den väl snurrade på gramofonen blev jag en aning förvånad. Detta var en något annorlunda John Martyn, akustisk gitarr dominerade och arren var betydligt folkligare.
Det var först nu jag började få klart för mig vilken spännande musikalisk resa denna man gjort.

Han började som en ung engelsk folksångare. Ensam med akustisk gitarr lät han på sin solodebut,1967, som många andra engelska och amerikanska folkies på sextiotalet. Wizz Jones var den stora förebilden.
Redan i och med den andra plattan var soundet mer personligt. En jazzig flöjt tog plats i musiken och Martyn började så smått utveckla sitt säregna sätt att sjunga.
På det tredje och fjärde albumet bildade han duo med sin fru , Beverly. Med hjälp av delar av the Band gjorde han nu en betydligt rockigare musik. Martyn har aldrig varit mer folkrock än här. De två John & Beverly plattorna är väl i klass med det bästa av både engelsk och amerikansk folkrock från denna tid.
Ändå är det när Martyn åter blir soloartist som han hittar sitt alldeles egna musikaliska språk. Samarbetet med Pentangle basisten Danny Thompson tar musiken på jazzigare vägar. Missförstå mig inte, det blir aldrig jazz, Dannys double bass, Martyns mumlamde sång och ett allt mer nyskapande gitarrspel blir till musik som inte liknar något annat.
Under sjuttiotalet gör han en rad fantastiska album som innehåller denna hybridmusik. "Solid air" kanske är den allra bästa skivan under denna period. Plattans titelåt handlar för övrigt om Nick Drake. Martyn var en av Drakes mycket få vänner.
Martyns vilja till ständig utveckling leder till att han från och med åttiotalet till stor del lämnar folkrocken. Det blir istället allt mer soul och synthinfluenser.
Jazzkänslan finns dock kvar och ett antal av hans senare plattor är riktigt bra.
Inte minst hans senaste studioplatta från 2004. På den gör Martyn plötsligt en gitarrbaserad musik igen.

John Martyn plattor du bör ha:

60:
1968 The Tumbler

70:
1970 Stormbringer! (med frun)
1971 Bless the Weather
1973 Solid Air
1974 Sunday's Child

80:
1980 Grace & Danger
1984 Sapphire

90:
1996 And

00:
2004 On the Cobbles

Folkrock enligt drake, Vol 2

Jag har gjort en samlingsplatta med folkrock till en kompis. Tänkte att det kunde vara kul att lägga ut låtlista och egna kommentarer här.
CD n består till största delen av engelska sjuttiotalsartister men ett och annat namn från senare tid finns med. De största och mest välkända brittiska folkrocknamnen finns dock inte på denna CD, detta är medvetet en samling med mindre kända artister.

Låtlista:
1. Krysia – La belle dame sans merci



Från LPn Krysia- Krysia (1974)
Folksångerska och singersongwriter med en gudabenådad röst. Hon var uppvuxen i Skottland och var framförallt studiomusiker. Bl a medverkade hon på flera av Al Stewarts album. 1974 gav hon ut sin soloskiva som inleds med denna sång.
Hon avled februari 2007, bara 53 år gammal

2. Amazing Blondel – Iron and steel
Från LPn Mulgrave street (1974)
Amazing Blondel var bandet som spelade på medeltida instrument och lät mycket ålderdomligt. På LPn Mulgrave street ändrades dock inriktningen, man började blanda upp de medeltida instrumenten med bl a elgitarr och trumset. Resultatet blev en besvikelse tyckte de gamla fansen. Lysande tycker jag.


3 Circulus – The scarecrow
Från albumet The lick on the tip of an envelope yet to be sent
Prog/folkrock som låter sjuttiotal men som är 2000-tal


4. Heidi Berry – The moon and the sun
Från albumet Heidi Berry – Heidi Berry (1993)
Brukar jämföras med Beth Orton. Har - precis som Beth - Sandy Denny som förebild


5. Flogging Molly – Salty dog
Från albumet Swagger (2000)
Amerikanskt band som låter irländsk folkpunk


6. Decameron - Deal
Från albumet "Parabola road - The anthology" som är tre LPs samlade på 2CD. Låten "Deal" är från LPn Tommrrows Pantomime som kom 1976
Decameron var var ett ganska omtalat folkrockband på sjuttiotalet men är idag nästan helt bortglömda


7. Bill Fay – Screams in the ears
Singel från 1967 som finns som bonusspår på Cd utgåvan av hans första Lp Bill Fay – Bill Fay. Bill är en bortglömd, vemodig singer/songwriter som släppte några få plattor på sjuttiotalet. På senare tid har han uppmärksammats av bl a Wilco


8. Dando shaft - Wispering Ned


9. Dando shaft -Truxton flute
Från samlingsplattan: "The anthology" som innehåller tre LPs plus bonus från 1970 - 1972
Ett akustiskt band som hade tablas istället för trumset. De lät ganska mycket Pentangle men var samtidigt klart påverkade av östeuropeisk folkmusik


10.Decameron- Parade
Låten finns på "Parabola road - The anthology" och kommer ursprungligen från LPn: "Mammoth Special" som gavs ut1974


11. Strawbs - The Battle
Strawbs är mest kända som progrock band, men på sina allra första album spelade de folkrock. Denna sång är hämtad från deras andra platta "The Strawbs"(1969)


12. Gary Higgins - I Pick notes from the sky



Higgins är Amerikan men hans folkpsychedeliska stil passar ändå väl in här bland alla britter. Sången är från albumet Red Hash (1973)


13. Show of hands - The Galways farm
En duo som jag såg på Cropredy festivalen(se längre ner på sidan)


14. String Driven thing - Heartfeeder
Sjuttiotalsband som spelade mer psych än folk. Fiolen hade en framträdande roll i musiken, vilket gjorde att String Driven thing ibland sattes i folkfacket


15.The Men They Couldn't Hang - Scarlett ribbons
Folkpunk från sent åttiotal. Denna låt är dock inte särskilt punkig


16. The way we live - Squares
Åter en duo. De gav ut plattan "A Candle for Judith"(1971), under detta namn. De spelade en blandning av folkrock och hårdrock. På detta spår kan man dock inte märka någon hårdrock. Duon släppte även en andra platta men då under namnet Tractor


17. Illusion - Roads to freedom
När den tidiga sättningen av Renaissance återuppstod 1976 så var deras gamla gruppnamn upptaget. Man tog sig då namnet Illusion och släppte två Lp i slutet på sjuttiotalet. 2003 kom CDn "The Island Years" som innehåller dessa LPs och denna låt

Cropredy, lördagen den 11 augusti (del2)

Så var det dags för det som de flesta ser som festivalens höjdpunkt. Nuvarande sättning av Fairport Convention bjuder in gamla medlemmar till en tre timmar orgie i folkrock.
I år var det mycket som talade för att det skulle bli något alldeles extra. Bandet hade bjudit in till fyrtio års kalas och nästan alla gamla medlemmar var på Cropredy för att fira.

Första timman spelade nuvarande sättning till stor del men så plötsligt hördes tonerna till ”Rising for the moon” och bl a Jerry Donahue och Dave Swarbrick kom in på scen. Stämmningen steg genast. En stund senare gick Donahue ut och Thompson kom in. Snart satte sig dessutom Mattacks vid trummorna och det var faktiskt sättningen från Full House som stod på scen i nästan en halvtimma. Stora delar av detta klassiska album spelades, bl a en version av den underbara Sloth. När Donahue åter kom in var det dags för världens bästa låt: "One more chance".
Donahue spelade som en gud i låtens långa solopartier och jag slogs av att Richard Thompson inte är den ända fantastiska gitarrist som varit med i Fairport.
Jerry Donahue

Mot slutet av konserten kom även Judie Dybe, Ashley Hutchings och Ian Matthews in och man spelade ”Time Will Show The Wiser” från deras allra första LP.
Konserten avslutades med att Fairport, alla gäster och 20000 i publiken sjung ”Meet on the ledge”. Man kan bli lycklig för mindre. Tack Fairport för denna upplevelse.

Cropredy, lördagen den 11 augusti (del 1)

Även lördagen bjöd på sol och värme. Så småningom blev det fler människor än någonsin tidigare under veckan, men ändå lugnt. Över 20000 människor stod framför scen, det fanns inga kravallstaket eller andra avspärrningar, ändå var det ingen trängsel. Människor satt, stod och till och med dansade utan att störa någon annan. Ingen trängde på, knuffades eller bad sig illa åt på annat sätt. Leendena var många redan innan dagens första artist.

Lördagens artister i urval:

Richard Digance
Richard är en trubadur och ståuppare som fick publikens leenden att bli till gapskratt. Som svensk med halvtaskiga engelska kunskaper var det dock svårt att fatta riktigt alla poänger


Iain Matthews
Detta är ännu en före detta medlem av Fairport Convention, men Iain hoppade av redan innan Fairport började spela ren engelsk folkrock och han har alltid varit mer påverkad av framförallt amerikansk singer/songwriter tradition.
Han såg lite blyg ut, Matthews, när han kom in på scen och uttryckte sin glädje över att vara på Cropredy. Med akustisk gitarr och en pianist till hjälp fyllde han ändå snart upp det enorma fältet. Låtarna var framförallt från de senaste tio åren. Visst kunde jag sakna en och annan gammal goding men Iain tillhör de gubbar som blivit allt bättre på gamla dar.
- Jag har drömt om att få spela med några gamla vänner, sa Matthhews en bit in i konserten. Strax därefter stod både Simon Nicol och Richard Thompson på scen och kompade. En varm och nära stämning spred de omkring sig och jag hade gärna hört dom längre. Nu spelade de bara i en knapp timma, men det var en timma att minnas länge


The Strawbs
Folk/prog/rockbandet Strawbs spelade på Cropredy med samma sättning som de hade i mitten av sjuttiotalet.
- Äntligen, stönade min kompis som väntat i 25 år på att få se dom live.
Bandet spelade till stor del låtar från de tre albumen: "Bursting at the Seams","Hero and Heroine" och "Ghosts". Det var med andra ord pompös, sentimental och alldeles underbar musik. Visst var nostalgifaktorn stor men vad gör det. Dave Cousins sjung med enorm inlevelse och vevade med armarna likt en skadeskjuten väderkvarn, en mycket stilig, skadeskjuten väderkvarn. Mitt i detta spelade Dave Lambert på¨ ett sätt som såg ut som Pete Townshend men lät som Strawbs i högform.
Någon klagade på att det var otajt och att Cousins sjung illa, men det var bara en förvirrad folkdiggare som aldrig fattat vitsen med att blanda folkrock med progrock så som Strawbs gör. Jag och min kompis tyckte det var en av festivalens höjdpunkter.

Cropredy, fredagen den 10 augusti (del 2)

När kvällen kom krypande var det dags för några av festivalens höjdpunkter:

Show of Hands
Show of hand består av multiinstrumentalisten Phil Beer och singer/songwritern Steve Knightley. Denna duo bjöd på en blandning av Knightleys egna sånger och traditionella låtar. Flera av sångerna gick rätt in i hjärtat trots att jag aldrig hört dom förut. För den större delen av publiken var dock Show of hands en gammal kär bekantskap, det märktes på mottagandet. Folk sjung med i låtarna och applåderna höll aldrig på att ta slut.

Fairport 1969 perform Liege and Lief, featuring: Ashley Hutchings, Dave Mattacks, Simon Nicol, Dave Swarbrick, Richard Thompson and Chris While.


Nyligen valdes albumet Leige and lief till Storbritanniens bästa folkplatta, någonsin.
Detta firades på Cropredy med att Leige and lief sättningen spelade denna klassiska platta från början till slut. Det var härligt att se dessa äldre, grånande herrar tillsammans på en scen igen, det var 38 år sedan sist. Flera av dom stod med ett leende på läpparna under större delen av konserten. En av dom som verkade gladast var Dave Swarbrick. Att han stod där med fiolen i famn var ett mindre under. Han har bytt ut både lungor och hjärta på senare tid, men detta påverkade inte nämnvärt vare sig humör eller fiolspel. Likt en liten tomte tassade han omkring på scen med hatt och hängslen och lät stråken dansa över fiolen.
En av Leige and lief medlemmarna - Sandy Denny - är inte med oss längre. Hon ersattes med sångerskan Chris While som sjung nästan lika bra som sin föregångare.
Hur var då konserten för övrigt? Visst var det lite otajt ibland men som helhet var det ändå en alldeles fantastisk konsert som jag och stora delar av publiken längtat efter i många, många år.

The Richard Thompson Band
Kvällen avslutades med The Richard Thompson Band. Denne för detta Fairport medlem bjöd på en konsert dominerad av snabba låtar från framförallt de senare plattorna. Bra och skickligt framfört men var tog balladerna vägen? Även Richard har jag längtat efter att få se men det forcerade framförandet och avsaknaden av gamla, lugna låtar gjorde mig något besviken. En bra konsert men jag hade hoppats på ännu bättre.
När en av de få gamla låtarna - "I Want to see the bright light to night" - tonat ut, var det dags för oss att köa hem till tältet. Efter att stått och lyssnat på musik i 5-6 timmar värkte både ben och rygg.
- Jag måste orka en dag till, var min sista tanke innan jag somnade som en stock

Cropredy, fredagen den 10 augusti (del 1)

På fredag lyste solen och gjorde vårt tält dags-att-vakna-varmt redan vid åttatiden. T-shirt och shorts var klädseln som gällde. Efter att ha stått i lååånga köer för att få tvätta sig, kissa och äta frukost så vände vi åter till scenen. Med hjälp av vassa armbågar tog vi oss fram till en bra plats där vi sedan såg bl a följande band:

Hummingbird
Detta band inledde fredagen, tre tjejer som lät lika mycket country som folk.
Dixie Chicks och Indigo girls ligger nära till hands att jämföra med. Tjejernas stämsång och kvicka humor gjorde en ganska anonym musik till en kul scenupplevelse.

Mad Agnes var en amerikansk trio som lät mycket engelsk. Pop, klassisk musik och folk fanns i den gryta som var deras musik. Det var en mycket personlig blandning och man blev onekligen nyfiken på att få höra mer


The Demon Barbers Roadshow


Lät som 2000 talets Steelye Span med tung bas och trummor samt ett antal folkdansare.
De bjöd verkligen på show. Frågan är om det håller på skiva

Cropredy torsdagen den 9 augusti

På en skumpig buss kom vi in i Cropredy torsdag eftermiddag. Det visade sig vara en vacker lantlig by, som hämtad ur morden i Midsomer. Nu skulle alltså 20 00 människor samlas i tre dagar för att lyssna på band som är mer eller mindre påverkade av brittisk folkmusik. Att vi hamnat rätt såg man på alla tunnhåriga femtioåriga män med hästsvans och på de tusentals tält som trängdes på koskitförsedda fält. När vårt tält väl var uppe var det dags att ta sig till scenen(det fanns bara en). Vi blev minst sagt förvånade när vi såg att det var - till en stor del - sittande publik.
De flesta hade helt enkelt tagit med sig egen stol. I merparten av stolarna satt en lätt grånad person, men i förvånansvärt många syntes barn eller ungdomar.
Vi kom när Wishbone ash just hade börjat fylla fältet med sina tunga gitarrljud. Wishbone spelar en alldeles egen blandning av hård gitarrock, progrock och folkmusik som får mina öron att bli ganska nöjda, men övriga publiken tycktes inte särkilt berörd. De flesta satt i sina stolar, smuttade på en öl och bläddrade i programmet.
Det fanns dock ett undantag; en tunnhhårig pensionär med hästsvans dansade som en galning,ofta med en knuten näve i luften. I slutet på konserten gick han dessutom loss i långa luftgitarr solon. Det är inte utan att jag undrar vad han gick på för "bränsle" egentligen.
Först när Seth Lakeman kom upp på scen höjdes stämningen även bland övriga. Denna unge multiinstrumentalist gav oss en härlig modern folkrock med ett fiolspel och en sångröst som fick åtminstonde mig att häpna.




Seth Lakeman



Kvällen avslutades med Jools Holland and his Rhythm and Blues Orchestra. Jools Holland kan sägas vara en brittisk motsvarighet till vår Robert Welch. Inget för oss, sa jag och kompisen och gick vid 23 snåret hem till vårt tält. Då diggade 20 000 engelsmän Holland för fullt.

Fairport’s Cropredy Convention

I morgon bär det av. Regnkläderna är packade, tältet är med,banden är inlyssnade och stämmningen är på topp. Två snart femtioåriga gubbar skall göra något vi inte gjort på trettio år, vi skall åka på rockfestival. Rock är väl kanske att ta i, Farport Conventions festival innehåller lika mycket folkmusik som rock. Platsen är Cropredy, en liten by i några mil utanför London. I år firar man extra mycket eftersom Fairport Convention funnits som band i fyrtio år
Här nedan kan du läsa vilka som kommer att uppträda


THURSDAY 9 AUGUST
Jools Holland and his Rhythm and Blues Orchestra, featuring: Gilson Lavis with guest vocalists - Lulu and Ruby Turner.
Seth Lakeman
Wishbone Ash
Kerfuffle
Anthony John Clarke





FRIDAY 10 AUGUST
The Richard Thompson Band
Fairport 1969 perform Liege and Lief, featuring: Ashley Hutchings, Dave Mattacks, Simon Nicol, Dave Swarbrick, Richard Thompson and Chris While.
Show of Hands
Viva Santana
Last Orders
The Demon Barbers Roadshow
Mad Agnes
Hummingbird


SATURDAY 11 AUGUST
Fairport Convention and friends
Billy Mitchell and Bob Fox
The Strawbs
Iain Matthews
The Bucket Boys
Give Way
Richard Digance

Nick Drake 59 år

Den 19 juni var det Nick Drakes födelsedag. Han skulle fyllt 59 år.
Nu blev denna fantastiske musiker bara 26. Nick dog den 25 november 1974. Han hittades i sin säng, död av en överdos antidepressiv medicin. Ingen vet om det var självmord eller om han av misstag överdoserade medicinen.
Låt mig lämna Nicks tragiska död och istället berätta om den vackra musik han gjort.

Han gav under sin levnad ut tre studioalbum:
• 1969 - Five Leaves Left
• 1970 - Bryter Layter
• 1972 - Pink Moon

Efter hans död har det givits ut bl a följande plattor:
• 1986 - Time of No Reply - rariteter, tidigare outgivet material
• 1986 - Fruit Tree - The Complete Works - Five Leaves Left, Bryter Layter, Pink Moon och Time Of No Reply i en box med 4 skivor
• 2004 - Made To Love Magic - Ytterligare en samling med tidigare outgivet material och demos 1967-74

På Nicks 59 års dag kom ännu en platta:



Nick Drake - Family Tree

Detta är Nick Drakes "nya" skiva .
Den består till största delen av sådant som mor och far Drake haft sparat på sonens hemma-bandspelare. Det sägs att Nicks snälla föräldrar ibland bjöd in besökande fans och lät de lyssna på Nicks hemmainspelningar. Någon eller några fick t o m med sig ett kassettband med inspelningarna. Dessa kassettband blev så småningom till botlegs och nu har alltså delar av det som funnits som botlegs blivit ett riktigt album.
Två låtar är av och med mamma Molly. Det är spännande att höra mammans sånger, det hörs tydligt att Nick influerats av henne. Men Mollys låtar såväl som flera covers är i ärlighetens namn mer intressanta än bra. Behållningen på albumet är istället några av Nick egna låtar och tre covers skrivna av Jackson C Frank. Frank är en amerikan som under en kort period var en inflytelserik folksångare i London. Idag är Frank bortglömd. Jag hoppas att denna platta hjälper honom att bli återupptäckt och få en ny stor publik.
Sammanfattningsvis kan man säga att Family Tree är en skiva som ger en tydlig bild av Nicks utveckling och influenser, men bara i ett fåtal låtar är det stor musik. Lyssna istället på hans tre ”riktiga” album, de är fortfarande fantastiska.

Bra, brittisk folkrock

Med åren har det blivit allt tydligare; jag återvänder ständigt till folkrocken. Vad är då brittisk folkrock? Termen dök först upp i slutet på sextiotalet och syftade då på brittiska artister som var klart inspirerade av amerikansk folkrock.
Brittiska band som t ex Fairport Convention blandade de amerikanska influenserna med sina egna folkmusik-rötter.
På denna lista återfinns alla möjliga namn som har det gemensamt att de är påverkade av brittisk folkmusik och att jag gillar dom. En och annan amerikan har smygit sig in. Siffran som står efter artistnamnet anger det årtionde som jag främst förknippar med artisten. Har jag missat nåt? Tipsa mig gärna.


10, 000 Maniacs 80
Adventures 80
Ashley MacIsaac 90
Al Stewart 70
Albion Band 80-90
All About Eve 80
Amazing Blondel 70
Anne Briggs 70
Bert Jansch 60-00
Billy Bragg 80
Bill Fay 70
Boothill Foot-Tappers 80
CaraDillon 00
Circulus 00
Clannad 70
Clive Gregson 80
C.O.B. 70
Comus 70
Dando shaft 70
Akron/Family 00
Damien Rice 00
Davy Graham 60
Decameron 70
Donovan 60
Dropkick Murphys 00
Dr. Strangely Strange 70
Duncan Browne 60-70
Dulcimer 70
Espers 00
Fairport Convention 60-70
Flogging Molly 00
Fotheringay 70
Forest 70
Garry Higgins 70
Great Big Sea 00
Ghost 70
Gryphon 70
Heidi Berry 80
Mike Heron 70
Heron 70
Hedgehog Pie 70
Horslips 70
Ian Matthews 70
Incredible String Band 60-70
James Yorkston 00
Jade 70
John & Beverley Martyn 70
John Martyn 70
King Creosote 00
Krysia 70
Linda Thompson 80&00
Levellers 90
Lindisfarne 70
Luka Bloom 80-00
Lucky Jim 00
Magna carta 70
Mandy Morton 80
Malcoms Interview 80
McGuinness Flint 70
Matthews Southern Comfort 70
Mellow Candle 70
Memory Band 00
Nick Drake 70
Men They Couldn't Hang 80
Oysterband 80-00
Paul Brady 80
Pentangle 60
Pyewackett 80
Pogues 80
Ralph McTell 70
Richard & Linda Thompson 70
Richard Thompson 80
Richard Digance 70
Ronnie lane 70
Roy Harper 60-70
Run Rig 90-00
Sandy Denny 70
Sallyangie 60
Seth Lakeman 00
Shelagh McDonald 70
Shirley Collins 60-70
Show of hands 00
Spirogyra 70
Spriguns 70
Steeleye Span 70
Strawbs 70
String driven thing 70
Super Daughter 00
The Eighteenth Day of May 00
The way we live 70
Tyrannosaurus Rex 60
Tunng 00
Trees 70
Tudor Lodge 70
Vashti Bunyan 70&00
Waterboys 80

Fairport’s Cropredy Convention

Sedan många år har Fairport Convention- världens bästa band- haft en egen festival.
Till att börja med var det bara Fairport som spelade, ofta med före detta medlemmar som gäster.
Med åren växte dock festivalen till att pågå under flera dagar och innehålla många olika band i olika stilar.
I flera år har jag och kompisen tänkt åka. Det har dock alltid kommit något i vägen.
Men i år har vi bestämt oss. Biljetter är inhandlade och flygresa bokad, nu är det bara att vänta.
Den 9-11 Augusti kommer vi vara i den lilla engelska byn Cropredy. Tillsammans med
ca 20 000 andra skall vi där titta på Fairport Convention, Strawbs, Iain Mattews, Richard Thompson band och många fler. Det känns som Cropredy är så nära himmelriket en folkrockdiggare - som jag - kan komma.
Självklart kommer jag att återkomma med rapporter om Cropredy.

Joe Boyd

För ganska många år sedan nu upptäckte jag att på många av mina favoritplattor fanns en liten konstig häxa som red på en kvast. Oftast syntes symbolen undanskymd i någon hörna av albumet. När jag så tittade närmare såg jag att det under häxan stod med mycket liten text: “Produced by Joe Boyd for Witchseason production." Utan att jag fattat det så var alltså många av mina absoluta favoritskivor producerade av samme Joe Boyd och utgivna på hans produktionsbolag Witchseason production .
Idag vet jag att Joe Boyd är navet i min musiksmak. Spindeln i nätet om man så vill. Han har visserligen inte spelat in någon skiva i eget namn, inte sjungit en ända sång offentligt men hans betydelse som producent av framförallt den engelska folkrock-vågen, är enorm.

Under tidigt sextiotal kom han som ung amerikan till England för att arbeta för skivbolaget Electra. Snart blev han indragen iden engelska underground rörelsen. Boyd var med och startade den klassiska klubben UFO och försökte få electra att kontraktera nya band som Move, Soft Machine och Pink Floyd. När Electra inte ville skriva kontrakt med Pink Floyd så startade Boyd sitt eget produktionsbolag för att på detta sätt kunna producera bandet åt EMI. Nu blev det inte så, EMI hade sina egna producenter och Joe fick nöja sig med att producera Pink Floyds första singel: Arnold Layne. Istället använde han nu sitt produktionsbolag till en spela in en flod av artister som alla tillhörde den framväxande vågen av folk, folkrock och folkpsych. Incridible Stringband, Fairport Convention , John &Beverley Martyn och Nick Drake var några av artisterna.

Frågan är om Nick Drake överhuvudtaget skulle ha fått ge ut någon skiva om det inte varit för Joe Boyd. Denna tillbakadragne yngling hade ytterst lite av det som krävdes av en popstjärna. Men Joe hörde att melodierna var fantastiskt unika och gav Nick 1968 ett skivkontrakt.
1969 producerade så Joe fyra av musikhistoriens allra bästa plattor. Tre av dem var med Fairport Convention och den fjärde var Drakes debut; ”Five leavs left”.
Några år senare sålde Joe Boyd Witchseason production till skivbolaget Island på ett villkor; Island var tvungna att lova att fortsätta ge ut Nick Drakes plattor.
På senare år har Joe drivit världsmusik bolaget Hannibal. Han har då passat på att köpa tillbaka rättigheterna till stora delar av Witchseasons katalog.
Vill du veta mer om Joe Boyd och den musikaliska scenen på sextiotalet? Läs då hans bok: ”White Bicycles”


Några fantastiska plattor som Joe Boyd producerat:

Pink Floyd – Arnold Layne – single 1967
The Incredible String Band – The 5000 spirits… - LP 1967
Fairport Convention - What we did on our holliday - LP 1969
Fairport Convention – Unhalfbricking - LP 1969
Fairport Convention - Liege & Lief - LP 1969
Nick Drake Five leaves left - LP 1969
JOHN & BEVERLEY MARTYN – Stormbringer - LP 1970
Fotheringay – Fotheringay - LP 1970
KATE & ANNA McGARRIGLE - KATE & ANNA McGARRIGLE – LP 1975
RICHARD & LINDA THOMPSON - Shoot Out The Lights - LP 1982
REM - Fables Of The Reconstruction – LP 1985
10,000 MANIACS – The Wishing chair – LP 1985
Billy Bragg - Worker's Playtime – LP1988
Taj Mahal & Toumani Diabate - Kulanjan - CD 1999

Folkrocken är tillbaka

För mig som gammal folkrock älskare så har det under de senaste åren hänt något mycket kul i musikvärlden:
En ny folkrock våg är här!
Den har nog funnits ett tag, men för mig är den tämligen nyupptäckt. Namn som Espers, Joanna Newsom, Devendra Banhart, Animal Collective, The Eighteenth Day of May, King Creosote och James Yorkston är alla exempel på bra ny folkrock, folkpsych, eller vad man väljer att kalla det. Många av dessa artister är
inspirerade av den folkvåg som fanns i England i slutet av sextiotalet och i början av sjuttiotalet. Det är framförallt folkpsychedeliska namn som tidiga Fairport Convention, The Incredible String Band, Pentangle, Tyrannosauros Rex och Comus som inspirerat de nya artisterna. Men det är inte alls frågan om plagiat. När det gäller t ex ett band som Espers, så förmår de verkligen att göra något eget av influenserna

Nick Drake kom med ett paket

En dag på Islands kontor stöter pressansvarige David Sandison på Nick Drake i receptionen.
Nick har en stor låda under armen och ser som vanligt väldigt skygg ut.
- Hej Nick, hur mår du?, säger David
- Hmm, svarar Nick
- Har du fått en kopp te?
- Nä
- Vill du ha?
- Ja
- Följ med upp på mitt kontor då
Väl på kontoret blir Nick sittande med lådan under armen och te koppen framför sig. Efter en halvtimma av tystnad reser sig Nick upp med orden:
- Jag går nu
Ungefär en timma senare ringer tjejen i receptionen till David och säger:
- Du, Nick Drake la en låda på disken här och gick ut
Det visade sig att i den lådan låg mastertapen till Nick Drakes kanske starkaste album: Pink Moon

Nick Drakes 10 bästa låtar enligt drake
Time Has Told Me
River man
Way to Blue
Day Is Done
At the chime of a city clock
One of thise things first
Fly
Northern sky
Place to be
Things behind the sun

Bob dylan fick besök

En höstkväll 1961 knackade det på Bob Dylans dörr, en ung man som Bob kände igen från Greenwich Village stod utanför.
Gästen bad om att få spela en låt han skrivit. Han släpptes in, satte sig i soffan med gitarr i knäet och började genast spela en låt.
När låten var slut lutade sig ynglingen fram mot Bob och sa:
- Vill du ha den? Jag kommer aldrig att få ge ut någon musik, så du får låten, du kan tom få stå som låtskrivare, bara du lovar att ge ut den på skiva.
Efter en stunds fundering reste sig Bob upp och sa.:
- Spela den igen!
Gästen tog åter gitarren och sjöng för andra gången:
” How many roads must a man walk down Before you call him a man? Yes, 'n' how many…the answer my friend is blowing in the wind”
Ett år senare kom Dylans andra LP ut. Som första låt finns: ”Blowin in the wind”, låtskrivare - enligt omslaget - Bob Dylan.



Bob Dylans bästa enligt drake
The Freewheelin' Bob Dylan
Blonde on Blonde
Blood on the Tracks
Desire
Street Legal

När jag träffade Richard Thompson

Februari 1983 kom Richard Thompson till min hemstad. Han skulle spela ensam med akustisk gitarr på en av stans diskotek. Tillsammans med två vänner gick jag dit full av förväntan. Men redan i kön förstod jag att jag var ganska ensam om att komma för Thompsons skull. Jag blev minst sagt orolig av kommentarer som:
- Någon, jävla folkmusiker skall spela
- Äh, va fan. Skall dom stänga av disco musiken då?
Jag bet mig i läppen för att inte säga nåt. Väntade tålmodigt i kön. Och så äntligen var jag då framme vid insläppet .
- Hur gammal är du då. sa dörrslusken med en lätt uppkäftig ton
- 23, sa jag och visade fram lägget
- Nähä, sa han efter att ha tittat på mitt ID kort, inte förrän om två veckor. Här måste man vara 23, du kommer inte in
Hela världen rasade för mig. Här var jag den enda som kommit för Thompsons skull, så släpper de inte in mig
- Jag måste in, stönade jag och höll en lång utläggning om att jag var stans största Thompson fan och att det vore en stor synd att inte släppa in mig, åtminstone borde jag få reda på var han spelade nästa gång
Efter fem minuters tjat tröttnade vakten. Han tog tag i min jacka, drog in mig och sa:
- Häng me
Han gick före och jag efter, in i en rökig discolokal, vidare utmed en lång korridor, ner för en trappa och slutligen in genom en dörr.
Det var den dörren som ledde in i logen. Vakten försvann med orden:
- Du få la fråga honom va han har nästa spelning.
Så stod jag där med en trött Richard Thomspson sittande en meter framför mig.
- Hello, your welcome to Trollhättan on monday, sa han och sträckte fram handen.
Jag blev som förstenad, det ända jag lyckades få fram var ett
- Äääää, sedan bockade jag och gick.

Måndag kväll såg jag honom i Trollhättan. Det var otroligt bra, men det är en annan historia

Nick Drake

Denna text skrev jag för en tids sedan till Wikipedia.

Nick Drake. Engelsk låtskrivare och sångare.
Född 19 juni -48, död nov –74.
Började spela gitarr som tonåring när han gick på college i Cambridge
Det var vid en konsert i Cambridge som Ashley Hutchings - medlem i gruppen Fairport Convention - såg Nick spela. Ashley gick genast till Fairport Conventions producent Joe Boyd och berättade om den melankoliska och inåtvända sångare han hört.

Boyd gav 20- årige Nick ett skivkontrakt 1968 och producerade hans första Lp."Five leavs left".
Skivan är lågmäld och vacker, sorglig men aldrig bitter eller aggressiv. Den mottogs av mycket goda recensioner men sålde dåligt.
Nick blev tidigt deprimerad, dåliga försäljningssiffror och scenskräck gjorde inte situationen bättre. När även hans andra platta blev en kommersiell flopp, blev han allt mer inåtvänd och deprimerad.
Hans tredje skiva är den mörkaste och svåraste.
Inspelningarna gjordes på två dagar helt akustiskt. Producenten och teknikern John Wood tog för givet att det bara var en demo de spelat in.
-Nä, det skall vara så, förklarade Nick.

I slutet av sitt liv sägs det att Nick började må bättre och han blev allt mer utåtriktad. För många kom det därför som en överraskning när han hittades död i sin säng den 25 november 1974. Nick dog av en överdos antidepressiv medicin.
Ingen vet om det var självmord eller om han av misstag överdoserade medicinen.
På åttiotalet började flera kända artister ange Nick Drake som viktig inspirationskälla.
Idag har han blivit en kultartist, inte minst bland unga. Ironiskt nog säljer han nu – trettio år efter sin död- skivor som aldrig förr.