En lista jag inte vet namnet på

Är lite osäker på vad duo bör heta i plural. Duos?? Duoar? Eller finns ordet inte i plural?
Hur som helst, här kommer en lista på några riktigt bra:

1. Simon & Garfunkel
2. Richard and Linda Thompson
3. John and Beverley Martyn
4. Richard and Mimi Fariña
5. Kajsa och Malena
6. Everything but the girl
7. Indigo girls
8.Stealers Wheel (Kan diskuteras om de var en duo eller ej)
9. Steely Dan (Kan diskuteras om de var en duo eller ej)
11. Risken Finns
12.Crosby & Nash
13.The Incredible Stringband

Way out west

Å så kom hon då till sist. Tonårsdottern stod där, la huvudet på sned och frågade:
- Pappa, kan inte vi gå på rockfestival ihop
-Jaaaa!!! tänkte jag, men det sa jag ju inte, utan jag såg lugn ut och svarade:
- Det skall väl gå bra

Visst begriper jag att hon frågade för att hon vet att hon inte får gå själv. För henne är pappas medverkan mest ett nödvändigt ont, men jag är ändå glad för att vi åter får chans att tillsammans göra något vi båda är intresserade av. Senast vi gjorde något vi båda tyckte var kul, var nog när vi byggde lådbil ihop. Då gick hon i tvåan

De bästa dårarna

Jag har alltid fascinerats av udda människoöden. Här listar jag några av musikhistoriens lidande konstnärsjälar. Jag vill inte på något sätt göra mig rolig över människor som mår dåligt, se det istället som en hyllning till musiker som har inspirerat mig, genom sin musik och genom sina liv.


1. Nick Drake
Läs mer här
....och här


2. Brian Wilson
Läs mer här

3. Peter Green
Peter Green var ett av sextiotalets underbarn på gitarr. Han hade stora framgångar med John Mayall's Bluesbreakers och Fleetwood Mac. I slutet av sextiotalet började han må allt sämre psykiskt. Han fick lämna Fleetwood Mac och fick så småningom diagnosen schizofreni. 1979 gjorde Green comeback med det lysande albumet "In The Skies"

4. Roy Harper
Det berättas att Harper ville slippa sin militärtjänst och utgav sig därför för att vara mentalsjuk. Detta gjorde Roy så bra att han inte bara slapp militärtjänst, utan han kom också att tillbringa lång tid på mentalsjukhus. Bland annat fick han, under denna tid, elbehandlingar. Det var först efter sin vistelse på mentalsjukhus som han började ge ut skivor. Harper har sedan sextiotalet gett ut mycket bra musik, ofta i någon slags folkrock stil.

5. Syd Barret
Läs mer här

6.Shelagh McDonald
Shelagh McDonald gjorde två fantastiska album under tidigt sjuttiotal. En dag var hon plötsligt försvunnen. Hennes vänner, skivbolag och föräldrar var alla ovetande om vart hon tagit vägen. Shelagh återfanns efter trettio år. Läs hennes märkliga historia.
Läs mer här

provlyssna här

Myternas Syd Barret

Syd Barret var en av orginalmedlemmarna i Pink Floyd.
I början av bandets karriär så var det Syd som skrev de mesta materialet, spelade gitarr, sjung de flesta låtarna och var den naturliga frontmannen.
Pink Floyds första album är framförallt Syds verk. Men strax efter bandets första framgångar blev hans beteende allt märkligare, han kunde bli stående på scenen, tyst, med blicken riktad ut i tomma intet. De andra i bandet fick allt svårare att få kontakt med honom och tillslut blev situationen ohållbar, Syd Barret fick lämna gruppen och ersattes av David Gilmour. Anledningen till Barrets beteende tros ha varit hans stora drogmissbruk som i sin tur orsakade psykisk ohälsa.
Barret gjorde två soloplattor innan han helt drog sig undan från musiklivet.
På många år hördes det inga livstecken från denna märkliga man,han var som uppslukad , vilket fick ryktena och myterna att florera.

Bland annat påstods det att två franska journalister lyckats spåra Syd. De ringde på den dörr där han antogs bo, men ingen öppnade. Däremot hörde man en hund skälla innifrån lägenheten. En av journalistena fick då för sig att titta in genom brevinkastet och fick se en man stående på alla fyra, vilt skällande. Det lär ha varit Syd Barret.

En annan betydligt mer sann berättelse kommer från Pink Floyd medlemmarna själva. De berättar vad som hände under inspelningen av låten; "Shine on you crazy diamond" Sången handlar om Syd Barret och innehåller bl a texten:
"Remember when you was young, shine like the sun
Shine on you crazy diamond
Now there's a look in you're eyes, like black hole in the sky
Shine on you crazy diamond".
Mitt under inspelningen står plötsligt en främling i studion. Han är fet med rakat huvud och rakade ögonbryn. Ingen känner igen mannen föränn det avslöjas att det är Syd som dykt upp för första gången på många år, just när låten om hans liv spelas in.
Han var helt vanställd, omöjlig att känna igen, jag började gråta, det var en fruktansvärd syn , berättar Roger Waters
Jag kände igen hans ögon, men inget annat var sig likt, säger Nick Mason.

Syd Barret dog 2006. Han levde sina sista år i stillhet

Midsommar

Igår kväll när stången var rest, sillen framburen och jordgubbarna stod på kylning, då tog jag min tonåring i handen för att dansa små grodorna. Till min stora förvåning så hängde hon med, men efter ett tag märkte jag att hon rörde sig i en konstig takt. Det var då jag såg att hon hade mp3 spelaren på. Hon dansade i själva verket till RnB och inte grodor.
Jag var mycket nära att rycka snäckorna ur örat på henne, men då märkte jag att hon log och tittade på mig med sin snällaste blick.
- Äsch, tänkte jag och dansade vidare , jag i min rytm och dottern i sin

Husguden Mikael Ramel

Mikael Ramel har arbetat med musik sedan sextiotalet och gett ut omkring tio album, ändå tycks han fortfarande vara mest känd för att han är son till Povel.

I Slutet av sextiotalet och i början av sjuttiotalet var han en av pionjärerna i svensk rockmusik. Med Steampacket och så småningom solo, gjorde han nyskapande musik med influenser från såväl amerikansk rock som svensk folkmusik.
Mikael Ramel tillhörde vid denna tid flumproggen, alltså den del av proggrörelsen som spelade mer musik än vad de läste partibok. Kretsarna runt Fläsket brinner och Kebnekaise var hans musikaliska miljö, men i motsatts till dessa grupper gjorde Mikael textburen musik.
Hans första album- Till dig - kom 1972 och var något nytt i svenskt musikliv. Nog tycker jag att jag kan höra såväl Santana, Jefferson Airplan, svensk folkmusik och lite cirkus i den musik som finns på ”Till dig”. Även omslaget är annorlunda för sin tid. Det föreställer varken en välkammad Björn Skifs eller ett nymålat folkuppror. Istället är det en glad hippie som kommer springande emot en, nämligen Mikael Ramel. På många sätt var det just det han var, Mikael, en glad hippie. I sånger som ”Pengar” och ”Långt in i naturen” hyllas enkelt liv och vacker natur, det var något helt annat än Blå tågets analyser av kapitalismen eller Nynningens hyllningar till kommunismen. Mikael var nog aldrig riktigt rumsren i proggrörelsen. Visserligen fanns det fler hippies i rörelsen men de hade oftast vett att vara instrumentala.
Musikaliskt fortsatte Ramel på en spännande resa under sjuttiotalet. Med jämna mellanrum samarbetade han med grupper som Fläsket brinner och Splasch.
Under senare år har Mikaels musik blivit allt mer vispräglad och länge har han kombinerat artistlivet med arbetet som musikterapeut . Så sent som 2006 släppte han ett album som är helt okey

Mikael Ramels fyra första album är också hans bästa:
Till dig
Extra Vagansa
Tredje skivan
Rycker dig i svansen

Berättelsen om ett intro

I Slutet av 70-talet, spelade Janne Schaffer mycket i USA, bl a med medlemmar i det då helt okända bandet Toto. Väl hemma så hamnade Schaffer i studion med Ted Gärdestad. Det var inspelning av låten Satellit och man behövde ett bra intro. Janne drog sig då till minnes ett häftigt riff som Totokillarna lirat för honom ner de spelat ihop. Ingen kommer att få veta något om jag knycker ett riff från ett helt okänt amerikanskt band, tänkte Schaffer och lät Satellit inledas med Totos riff.
Våren 1979 vann Ted svenska melodifestivalen med Satellit och ett stulet riff. Det dröjde dock inte länge förrän det helt okända amerikanska bandet slutade vara okänt. Under sommaren klättrade Totos första singel, Hold the line, på världens listor
I den låten kan man höra samma riff som i Satellit.

Det finns folk som hävdar att det var tvärtom. Att det var Schaffer som kom på riffet när han repa med Toto killarna och att de sedan tog med det i låten "Hold the Line"

Husguden John Martyn

John Martyn har en lång karriär bakom sig. Han har gett ut, i snitt, en platta om året sedan sextiotalet, ändå är han så okänd att jag ett tag funderade på att ta med honom under rubriken; "Propaganda för bortglömd musik".
Han passar dock bättre bland husgudarna eftersom han är en av de artister som betytt mest för mig genom åren.
Det första albumet jag hörde med Martyn var Grace and Danger. Denna skiljsmässoplatta från 1980 fångade mig genast. Cool, melodiös rock med lite jazzlänsla,tyckte jag och gav mig iväg till stans största skivaffär för att köpa mer med Martyn. Jag kom ihåg hur jag stod där i affären och insåg att gubben hade gjort hur många plattor som helst. Egentligen ville jag köpa en hel hög Martyn skivor, men plånboken talade sitt tydliga språk; det fanns bara pengar till en.
Jag blundade och drog en ur högen. Det blev "Sunday's Child" och när den väl snurrade på gramofonen blev jag en aning förvånad. Detta var en något annorlunda John Martyn, akustisk gitarr dominerade och arren var betydligt folkligare.
Det var först nu jag började få klart för mig vilken spännande musikalisk resa denna man gjort.

Han började som en ung engelsk folksångare. Ensam med akustisk gitarr lät han på sin solodebut,1967, som många andra engelska och amerikanska folkies på sextiotalet. Wizz Jones var den stora förebilden.
Redan i och med den andra plattan var soundet mer personligt. En jazzig flöjt tog plats i musiken och Martyn började så smått utveckla sitt säregna sätt att sjunga.
På det tredje och fjärde albumet bildade han duo med sin fru , Beverly. Med hjälp av delar av the Band gjorde han nu en betydligt rockigare musik. Martyn har aldrig varit mer folkrock än här. De två John & Beverly plattorna är väl i klass med det bästa av både engelsk och amerikansk folkrock från denna tid.
Ändå är det när Martyn åter blir soloartist som han hittar sitt alldeles egna musikaliska språk. Samarbetet med Pentangle basisten Danny Thompson tar musiken på jazzigare vägar. Missförstå mig inte, det blir aldrig jazz, Dannys double bass, Martyns mumlamde sång och ett allt mer nyskapande gitarrspel blir till musik som inte liknar något annat.
Under sjuttiotalet gör han en rad fantastiska album som innehåller denna hybridmusik. "Solid air" kanske är den allra bästa skivan under denna period. Plattans titelåt handlar för övrigt om Nick Drake. Martyn var en av Drakes mycket få vänner.
Martyns vilja till ständig utveckling leder till att han från och med åttiotalet till stor del lämnar folkrocken. Det blir istället allt mer soul och synthinfluenser.
Jazzkänslan finns dock kvar och ett antal av hans senare plattor är riktigt bra.
Inte minst hans senaste studioplatta från 2004. På den gör Martyn plötsligt en gitarrbaserad musik igen.

John Martyn plattor du bör ha:

60:
1968 The Tumbler

70:
1970 Stormbringer! (med frun)
1971 Bless the Weather
1973 Solid Air
1974 Sunday's Child

80:
1980 Grace & Danger
1984 Sapphire

90:
1996 And

00:
2004 On the Cobbles

Osammanhängande funderingar en fredag kväll

Ibland så känns det som man är född i fel tid, på fel plats och av fel föräldrar.
Jag menar; tänk om jag vuxit upp i Harlem, i en svart familj och med kompisar som dansade streetdance hela dagarna. Då hade jag säkert förstått all den RnB som jag nu bara skakar på huvudet inför. Fast risken är att jag då hade ruskat på skallen åt det mesta som jag gillar idag och det vore synd för det är en massa bra musik.
Låter det snurrigt?
Om jag säger så här då; jag kanske inte längtar efter svart familj och Harlem men tänk om jag varit sjutton år 1967 och bott i London. Då hade jag sprungit på underground klubben UFO och lyssnat på nya hippa band som Pink Floyd, Move, Fairport Convention och Soft Machine.

När jag lugnat mig lite så tycker jag nog att familjen och platsen som gud valde åt mig är helt okey, men tiden, tiden, den är helt fel.
Om jag ändå hade fått vara sexton 1963 när Beatles kom till Göteborg. Då hade jag skrikit mig hes på Cirkus tillsammans med andra hysteriska fans.

Det hade inte heller varit så dumt om man varit arton 1973. Då hade jag varit alternativ på Spränkullen och krossat kapitalet tillsammans med Fläsket brinner och Älgarnas trädgård.

Tänk om jag varit sjutton 1977. Då hade jag stoppat säkerhetsnålar i kinden, hängt i Gårda och vrålat till Attentat, Gbgs Sound och annan Göteborgs punk.

Hmm, vid närmare eftertanke så var jag sjutton 1977, men jag satt mest hemma vid tekoppen och analyserade Genesis basgångar

Husgudarna Moody Blues

Egentligen är jag för ung för Moody Blues, de hade sin storhets period när jag var i tio års åldern. Hade det inte varit för en storasyster så kanske jag aldrig brytt mig om bandet.
Det började med att min bästa kompis hade knyckt ett kassettband av sin äldre syster.
Han spelade upp en låt från bandet, flinade och sa:
- Har du hört, det låter som blommor och bin, visst är det konstigt?
- Jaa, sa jag med eftertryck
Några månader senare avslöjade min kompis att han börjat gilla den där blommor och bin låten
- Bandet heter Moody Blues, sa han, de verkar riktigt bra
- Gillar du blommor och bin låten? Har du blivit galen? sa jag
Vi var väl tolv, tretton år och det var Pugh som gällt fram till nu.

Moody Blues förändrade allt, särkilt för min kompis. Han köpte snabbt upp alla sju Moody Blues plattorna. Det var närmast omöjligt att få honom med ut och spela fotboll. Istället satt han hemma och lyssnade på fem gubbar som sjung "Aaaaooom" och annat flummigt.
Den första tiden tyckte jag musiken bara var fånig och ville inte lyssna alls. Men snart insåg jag att om jag överhuvudtaget skulle kunna umgås med min bästis så var jag tvungen att gå med på ett ständigt flöde av Moody Blues musik.
Man kan säga att jag indoktrinerades. Efter något år så sjung även jag med i "Aaaaooom" och kunde de flesta texterna om universell kärlek och berättelser i ögonen.
Tyvärr slutade denna grupp att vara bra ungefär samtidigt som vi började gilla dem.
Men deras sju första plattor är fortfarande sju av musikhistoriens bästa. Det vill säga om man gillar engelsk psychedelia och tidig, lallig prog

De sju första är:

1967 Days of Future Passed
1968 In Search of the Lost Chord
1969 On the Threshold of a Dream
1969 To Our Children's Children's Children
1970 Question of Balance
1971 Every Good Boy Deserves Favour
1972 Seventh Sojourn

provlyssna här

Stevie Nicks

Fleetwood Mac medlemmen Stevie Nicks var kraftigt beroende av kokain under bandets storhets tid. Eleka rykten hävdar att hennes näsa var så sargad av kokain missbruk att hon fick hitta på andra sätt för att kunna fortsätta med sin drog. Under bandets turnéer anställde man en roadie vars primära funktion var att blåsa upp kokain i stjärten på henne med ett sugrör innan hon gick på scen.
Stevie Nicks erkänner att hon haft stora drogproblem men förnekar sugröret

Detta är för övrigt mitt hundrade inlägg

Husguden Monica Törnell

Monica brukade sjunga på sin fars krog i Söderhamn. En kväll lyssnade Cornelis och Monica var upptäckt. Det blev skivkontrakt och snart var hennes första album - Ingica - ute. En ung Björn J:son Lind producerade och musiken var någonstans i gränslandet mellan visa, folk och rock. Redan här visade Monica att hon har en röst och en känsla som slår det mesta. En lång och krokig karriär följde. Under en period försökte hon vara en svensk Janis Joplin med vrålande rock på engelska.
På åttiotalet ägnade hon sig åt syntig pop och låg flera gånger högt på den svenska försäljningslistan. Jag gillar henne bäst när hon låter sin röst väsa fram till folkrock, jazz och visa. Kanske är albumet "Jag är som jag är" hennes allra bästa. På den skivan har hon återgått till en mer folklig repertoar. Kompband är The New Band som ger en jazzrockig känsla åt visorna och folklåtarna. Det hela blir till en helt unik mix som jag aldrig hört varken förr eller senare. 1986 vann Monica sclagerfestivalen tillsammans med Lasse Holm, då hade hon sedan länge lämnat den musikaliska inriktning som som gör att jag räknar henne som en av mina husgudar. Det är främst för följande sjuttiotalsplattor som jag älskar henne:
1972: Ingica
1973: Alrik
1978: Jag är som jag är
1979: Ingica Mångrind

Sedan slutet av åttiotalet har det varit musikaliskt tyst om Monica med undantag för en och annan konsert i små sammanhang.

Husgudar

Jag tänker börja en ny serie här på bloggen. I ett antal inlägg kommer jag att hylla mina husgudar. Tre av mina absoluta favoriter har jag redan skrivit mycket om på sidan, nämligen Robert Broberg, Fairport Convention och Nick Drake, därför hoppar jag över dem denna gång. Beatles är visserligen mina husgudar, men de har blivit hyllade så många gånger i andra sammanhang att jag hoppar över även dem.

Världens dyraste Harley - Davidson

En ung svensk åkte för att hälsa på släktingar i USA. I en butik för begagnade motorcyklar fick han syn på en gammal Harley-Davidson. Priset var bara 600 dollar. Han hade alltid drömt om att äga en HD, så han köpte den. Väl hemma insåg han dock att USA resan tärt för mycket på ekonomin. Efter bara ett halvår bestämde han sig för att sälja motorcykeln. Han satte in en annons i tidningen och fick besök av en spekulant som synade cykeln mycket noga. Besökaren kunde inte dölja sin upphetsning och bjöd 200 000. Det var mycket mer än vad säljaren räknat med att få. Han blev misstänksam och ringde Harley-Davisons generalagent i Stockholm och undrade om det var något speciellt med just denna Harley-Davidsson modell
-Nä, blev svaret, men en av våra mekaniker kommer och tittar på den. Mekanikern från Stockholm undersökte motorcykeln noga och sa:
- Jag bjuder dig en halv miljon för cykeln.
- Vad är detta,här ligger en hund begraven tänkte säljaren och ringde huvudkontoret i USA. När han läste upp all data om årgång, serienummer och så vidare, blev det tyst i andra ändan av luren
- Vi skickar genast experter för att titta närmare på den, sa en röst på den knastriga linjen. Två män kom från USA, och när de undersökt cykeln mycket noga gav de ett bud på 15 miljoner kronor !!
Mannen fattade ingenting, men en sådan summa gick inte att säga nej till, naturligtvis sålde han. När kontraktet väl var påskrivet, var hans nyfikenhet fortfarande stor
- Vad i hela världen är det som gör denna motorcykel värd en sådan förmögenhet, undrade han.
- Vi får ingenting säga, svarade mekanikerna , men eftersom affären ändå är klar kan du lika gärna få veta sanningen.
En av mekanikerna skruvade nu av tanklocket. Där på undersidan stod det ingraverat:
"To Elvis, love, Priscilla"

En variant av denna berättelse finns i boken; Glitterspray av Bengt af Klintberg

Fiol onykterhet

Det berättas att i början av sjuttiotalet så söps det mycket i Fairport Convention, ofta när man gått av scen men ibland strax innan man skulle gå på.
En gång hade Dave Swarbrick druckit väl mycket öl. Fiol klarade han av att spela men det var svårare att stå rak, så för att inte falla så lutade han sig mot basisten Dave Pegg. Pegg klagade till att börja med inte, Swarbrick spelade trots allt lika bra som vanligt. Men när fiolstråken åkte in i ögat på Pegg skrek han till och bad Swarbrick flytta på sig. Swarbrick var dock som fastlimmad på sin basist. När stråken åkte in i ögat för tredje (!) gången fick Pegg nog; han svingade basen och träffade Swarbrick i nacken med bashalsen. Swarbrick stöp som en klubbad oxe och blev liggande avsvimmad på scen. Konserten fick avbrytas, ambulans tillkallas och det blev en resa till närmaste sjukhus. Väl där piggnade Swarbrick till och bad om mer öl.
Det blev inget mer av varken öl eller fiolspelande den kvällen men turnén kunde så småningom fortsätta, förhoppningsvis med mindre öldrickande, åtminstonde före konserterna

Grånande män i Mellerud

Måndagen den 21 april hände något märkligt.
I Mellerud - ett litet samhälle på ca 4000 invånare - spelade Fairport Convention för tvåhundra ditresta fans.
En entusiast vid namn Lars Nilsson hade sett till att det klassiska folkrockbandet gjorde sin enda Sverige spelning i den lilla Dalslänska tätorten.
Själv åkte jag 15 mil från Göteborg direkt efter jobbet för att få se dessa gamla hjältar igen.
Och jag blev inte besviken, herrarna på scen gav en högklassig underhållning med distans, självironi och humor
En av höjdpunkterna var sviten om John Lee, ”the man they couldn't hang”, en annan Who Knows Where Time Goes, skriven av Sandy Denny.

Det som saknades var en elgitarr, med bara halvakustisk gitarr blev det inte så mycket folkrock utan mest folk.
När jag väl var hemma igen klockan tolv på natten så var jag ändå nöjd och lycklig över att ha sett ett band som har så mycket glädje att bjuda på

Jimi Hendrix hade LSD innanför pannbandet

Rykten gör gällande att Jimi Hendrix hade ett alldeles eget sätt att berusa sig på scen
Jimi hade ofta på sig ett rött(purpurfärgat) pannband.
Bakom pannbandet doldes ett LSD indränkt papper. Jimi hade dessutom skurit några snitt med kniv i pannan. Detta gjorde att blodet snabbt kunde absorbera LSD:n och han upplevde psychedeliska rus som gav upphov till hans spektakulära scenshow.

Det sägs vara ett sådant rus han sjunger om i sången "Purple Haze":
"Purple Haze all in my brain, lately things don't seem the same. Actin' funny but I don't know why. 'Scuse me while I kiss the sky."

Propaganda för bortglömd musik 10

Robert Brobergs glömda år

Robert Broberg är en av vårt lands mest folkära artister. På sextiotalet var han svensktopps artist och hylandshörna stjärna. Hitlåtarna hette bl a Maria-Therese, Det som göms i snö, Jag måste hejda mig och Båtlåt.
På åttiotalet började han höras allt mer igen med låtar som Vatten och Likbil. Under nittiotalet fyllde han Globen ett antal gånger och än idag drar han storpublik var han än står på scen.
Men vad gjorde egentligen Robert Broberg på sjuttiotalet?
Wikipedia uttrycker det så här: "På 1970-talet... hamnade Robban i en återvändsgränd och övervägde att sluta som artist. Han lämnade Sverige och bosatte sig i New York under några år. Efter en tids experimenterande gjorde han comeback med den lyckade enmansshowen Upp igen"

Vad var det då som hände?
Jo, Broberg var trött på sin roll som en ganska harmlös schlagersångare och ordbajsare. Han började ifrågasätta både sig själv och sin omgivning. Det märktes första gången på albumet "En typisk rund LP med hål i mitten" från 1971. Den skivan inleds med kärlekssången "Redan när vi sätter oss till bords". Texten handlar om ett samlag och väckte starka reaktioner. Bland annat dödskalle märktes låten, vilket innebar att den blev förbjuden att spela på radion. Broberg blev förbannad och jag minns hur han satt i kvällsöppet och högljutt försvarade rätten att sjunga om det han tyckte var viktigt.

Nästa album - "Jag letar efter mig själv" - blev ändå mer chockerande för den publik som var van vid "Det som göms i snö". Här finns texter som: "När jag sjunger kuk och fitta så tar det emot", men även en grubblande Broberg i låtar som "Allt det gamla har gått i kras för mig" och "Det Finns Ett Tomrum".

1974 släppte han skivan "Vem är det som bromsar vem är det som skjuter på?"
Nu hade Robert blivit en del av proggrörelsen. Grubblandet fanns kvar men det var också en tydlig politisk udd i sånger som "Det måste vara roligt att göra revolution"

Robert Broberg hann göra ytterligare två personliga och politiska skivor innan han gjorde det som Wikipedia kallar "comeback" tidigt åttiotal

Jag älskar honom för de plattor han gjorde på sjuttiotalet. För mig som grubblande tonåring var det en befrielse att höra någon sjunga om att "ha det taskigt med sig själv" eller om att "leva upp till nånting man inte är" Albumen är fyllda med humor, men framförallt med svärta, intimitet, politik och underbar musik. Musik som ligger mycket närmare rockmusik och singer/songwriter traditionen än något annat han gjort.

Robert Brobergs album 1972 - 1979:

Jag letar efter mig själv -72
Vem är det som bromsar & vem skjuter på… -74
Tolv sånger på amerikanska -78
Motsättningar -79

Drakemusik

För mig är musiksmak så himla personligt. Vad jag tycker om en skiva beror dels på vad artisten har presterat men framförallt beror det på en mängd andra faktorer som handlar mer om mig än artisten.
För att bli lite mer konkret tänker jag ta tre av mina absoluta favoritskivor som exempel:

Robert Karl Oskar Robban Broberg - Jag letar efter mig själv.
Jag var tretton eller fjorton. Huvudet var fullt av funderingar kring vem jag var och vad som var meningen med livet.
Då kom brossan hem med denna platta fylld med texter om att hitta sig själv och bryta sig ur gamla mönster.
"Det är nåt som måste ut", sjung Broberg och jag sjung eller snarare skrek med.
"Kuk och fitta", vrålade Broberg och gjorde uppror mot sin roll som ordbajsande tjejtjusare Själv hade jag ingen sån roll att göra uppror mot så det fick duga med mamma

Ben Watt - North marine drive
Det var åttiotal och jag letade febrilt favoriter bland nya plattor. Man skulle ju hänga med, men syntpopen och depprocken som härskade var inte min melodi. Ni kanske inte minns det men vid denna tid fanns det extremt lite modern musik med akustiska inslag
Då gavs denna platta ut. En ung man som sjung om svartsjuka till akustisk gitarr.
Det lät som en befrielse. Äntligen kunde jag säga att jag hängde med utan att behöva lyssna på skenade syntar.


Loudon Wainwright III- History
Min far hade dött och här var en platta med texter som handlade just om det och med musik som fångade smärtan. Skivan blev en viktig del i mitt sorgearbete


Jag kan inte låta bli att tänka att om jag hade hört Wainwright som trettonåring, "Jag letar efter mig själv" vid fyrtio och Ben Watt nu, så kanske jag hade tyckt att det var ganska medelmåttiga plattor. Å andra sidan har albumen en del gemensamt, de är alla till stor del akustiska och mollstämda Det akustiska och mollstämda är något som går igen i mycket musik som jag gillar. Varför det är så vet jag inte riktigt. Kan det va något genetiskt? Finns det en ledsna gubbar på akustisk gitarr gen?

Musikskribenter

Jag har läst om rockmusik i många år nu. I tidningar, böcker och på nätet. Vad som slår mig är att folk så säkert verkar veta vad som är god smak, vad de bästa plattorna heter och hur man kommer fram till det på ett helt objektivt sätt.
Man pratar om musik som om man kunde mäta dess kvalitet,äkthet och ärlighet med linjal eller med termometer.
Och man tycker ofta förvånansvärt lika. Om en stor recensent sagt något så säger snart tio små samma sak. År efter år blir ungefär samma skivor framröstade som musikhistoriens bästa. Få musikförståsigpåare vågar sticka ut, knappt någon kommer dragande med ett helt nytt, oväntat namn. Alla är som flockdjur och alla har skaffat sig en likadan linjal.

Jag vill ha fler kommentarer

Det blir mycket roligare att skriva om jag får respons.
Så snälla!!!!
Skriv kommentarer!
Det kan vara vad som helst, ett ord eller en lång utläggning, skäll eller beröm.
Kom igen!!

Van der graaf generator på en flygplats

Jag stod och väntade på att frun skulle landa när plötsligt två grånande herrar dök upp som från ingenstans. Det visade sig vara Kurt och Bosse, kompisar som jag inte sett på tjugo år och dom kom inte från ingenstans utan från London.
Efter ett antal "Harreguud va längesen" och "Du e dej precis liiiik" så började de berätta vad de gjort i London.
- Vi såg Van der graaf generator, sa Kurt
- Känner du till dom, sa Bosse
- Klart jag gör, "Still life" är deras bästa platta, sa jag
Bosse sken upp och svarade:
- Ja, den e skitbra. Dom spelade "Childlike Faith in Childhood's End" som sista låt, vilken känsla
- Berätta mer, sa jag, som kände att nu var Bosse igång och om jag bara elda på honom med lite nyfikenhet så skulle han nog ge en riktigt utförlig beskrivning av konserten.

Mycket riktigt, Bosse tog liksom sats och så följde en lång harang som innehöll bl a detta:

Konserten var i London på Queen Elizabeth Hall. Peter Hammil är en perfektionist, det märktes inte minst på att ljudet var fantastiskt.
Publiken var genast med på noterna och gav ovationer så taket lyfte sig, men när bandet sänkte tempot och Hammil nästan viskade fram orden, då tystnade publiken respektfullt.
Mellan låtarna så slängde delar av publiken käft med Peter Hammil på ett typiskt brittiskt sätt.
- Robert Fripp!! vrålade plötsligt någon och bandmedlemmarna såg minst sagt förvånade ut
- Saknar du en gitarrist, skrek Hammil tillbaka

I pausen snackade Bosse och Kurt om att varken Saxofonisten Jackson eller basisten Nick Potter var med. De tog en öl, tände en cigg och plötsligt stod det en man framför dom och undrade varför de snackade om honom. Det visade sig vara en mycket trevlig Nick Potter som kommit för att se sina gamla bandpolare.

Andra set var slut efter cirka en 45 min och publiken var missnöjd med den relativt korta konserten.
- Money back, skrek någon. Peter Hammil svarade med ett flin, vinkade adjö och det var dags för Kurt och Bosse att ägna sig åt öldrickande igen.
- Det blev en dyr , men himla kul helg, sa Kurt med lätt rödsprängda ögon

Jag tackade mina återfunna vänner för deras berättelse och efter "Vi ses nån gång" och "Får ta en öl eller nåt" så skildes vi åt.
För mig var det dags och hämta frun och KurtBosse tog en taxi tillbaka in i vardagen.
- Du skulle vart me!! var det sista dom sa innan de steg in i taxin.
- Ja, jag skulle vart me, mumlade jag för mig själv och tänkte att nästa gång jag träffar dom så kanske jag skall fråga någonting om vad de gjort de senaste tjugo åren

CD - skivan

Under sent sjuttiotal höll Sony och Philips tillsammans på att utveckla CD-skivan som en ersättare för LP:n.
Philips sägs ha haft en prototyp färdig för produktion. Den skulle kunna rymma 60 minuters musik.
Sonys chef, Norio Ohga vägrade dock gå med på 60 minuters speltid. Han hävdade bestämt att en CD-skiva skulle rymma 74 minuter.
Förhandlingarna blev långa och hårda men tillslut fick Philips ge med sig och dra tillbaka sin färdiga produkt . Det bestämdes nu att en CD skall vara 74 minuter lång.
Varför var då Sonys chef, Norio Ohga, så bestämd?
Jo, Det sägs att Norio Ohga favoritstycke är Beethovens nionde symfoni och den är precis 74 minuter lång.

April-musik

Hittade av en händelse en blandskiva som jag gjort för något år sedan. Samlingen heter April.
Tror egentligen inte att någon av låtarna handlar om april. Det är bara en hög med mycket bra låtar som får en att se våren bättre.
Jag ger er låtlistan. Vill du dessutom veta mer om artisten så klickar du bara på namnet så får du en biografi.

1. David Ackles - Blues For Billy Whitecloud

2. Lee Clayton - Industry

3. 10,000 Maniacs - The Lions share

4. Fungus - Kaapren Varen

5. Kenny Rankin - Haven't we met

6. String Driven Thing - Heartfeeder

7. Terry Callier - Ordinary Joe

8. Caravan - Limits

9. Rachelle van Zanten - I will be numb

10 Dr Strangely Strange - Strangely Strange But Oddly Normal

11. Amazin Blondel - Help us get along

12. Bill Fay - Sing us one of your songs, May

13. Kisa Magnusson - Räck ut din hand

14. Ronnie Lane - Done this one before

15. Ben Kweller - Thirteen

16. Judee Sill - The lamb ran...

17. Spriguns - Trysting tree

18. Charles Aznavour - Yesterday when I was young

19. Mats Möller - Inte en sådan människa

20. Catherine Feeny - Mr Blue


Vill du ha denna blandskiva i brevlådan så säg till. Några stycken orkar jag allt posta.
Nä, det är inget aprilskämt

Hotel California

Supertjärnorna Eagles ger konsert i Stockholm ikväll. Vad passar då bättre än historien om låten "Hotel California" ?



Vad handlar egentligen Eagles hitlåt "Hotel California" om?
Texten är minst sagt underlig. Man sjunger om att döda odjuret, att man inte haft den anden sedan 1969 och man sjunger om speglar i taket och om mästarens kammare där man samlas till fest med knivar
Vissa hävdar att bland annat dessa rader bevisar att sången är en berättelse om djävulsdyrkan.
Närmare bestämt handlar det om en kristen kyrka som togs över av djävulsdyrkare 1969.
First Satan church of California blev så småningom namnet på församlingen och dess ledare var Anton LeVay. Troligen var Eagles medlemmar anhängare av denna församling.
Om man slår upp Lp- skivans mittupppslag så ser man mycket riktigt Satans församling stå bakom gruppmedlemmarna och högst upp på balkongen kan man se kyrkans ledare Anton LeVay
Eagles medlemmen Don Henley dementerar dock alla dessa påståenden

Varför finns inte Dan Hylanders Calypso på CD?

För engelskspråkig musik har nätet och de nya formaten som CD, mp3 m fl betytt otroligt mycket. Plattor som tidigare var svåra eller rent av omöjliga att få tag på går nu alltid att beställa från någonstans i världen.
Men återutgivningen av gammal svensk musik är däremot mycket dålig. Jag förstår att det inte finns någon större ekonomi i att ge ut allt för mycket titlar på ett så litet språk som svenska. Ändå är det förvånande att LP skivor som en gång sålt i mycket stora upplagor inte anses vara lönsamma att ge ut igen
Jag tror det vore en god affärsidé att återutge mer gammal svensk vinyl på CD.
Om inte annat så borde det finnas massor med gubbar och gummor (sådana som jag) som har albumen på LP och som inget hellre vill än att få stoppa in sin gamla platta i en modern och bekväm CD-spelare .
Dan Hylander & Raj Montana Bands "Calypso" är ett av alla dessa album som, mig veterligt, inte inte finns på CD. LP:n var en storsäljare, ändå anser man tydligen att det inte är värt att ge ut albumet på CD
Dan Hylander är en av många etablerade artister som inte återutgivits. Andra exempel är:
Monica Törnell, Hanson de wolfe united,Lasse Tennander, Marie Bergman, Dag Vag,
Gösta Linderholm och Ola Magnell. Jo, jag vet att det finns CD-samlingar med de flesta av dessa artister, men jag nöjer mig inte med det. Jag vill ha orginal albumen!

Elvis Lever

Elvis dog inte 1977. Han låtsades bara dö för att äntligen få vara ifred och slippa all publicitet. Han lever nu ett stilla liv i avskildhet.
Vill du ha bevis för dessa påståenden?
läs här

Gene Simmons har en kotunga

Ett av de tidigaste rykten jag hörde om en rockstjärna var det som sas på skolgården om KISS basist och sångare Gene Simmons. Han har låtit operera fast en kotunga på sin vanliga tunga, sa tuffaste killen som visste allt om hårdrock. Och det var klart att man trodde det var sant, det var ju bara att titta på bilderna av Gene Simmons så förstod man att en sådan enorm tunga kan en människa normalt inte ha, det måste vara en kotunga.

Propaganda för bortglömd musik; 9

John Miles - Zaragon
Denna platta kom 1978 och var Miles tredje. Med sin första, "Rebel" hade han firat stora framgångar. Bland annat blev låten "Music" en hit.
Nu var karriären på väg utför och Zaragon skulle få upp Miles på försäljningslistorna igen. Men ack, plattan kom mitt i den nya vågen av arga punkare och trallvänliga pubrockare. Zaragons blandning av hård rock, symfoniska arrangemang och popiga melodier kom helt fel i tiden. Den blev början på slutet för Miles som soloartist. Efter ytterligare några soloförsök fick han hålla till godo med att vara kompmusiker åt bl a Tina Turner (vilket i och för sig inte är fy skam).
Så här, många år senare, framstår plattan som en höjdare väl i klass med de bästa albumen av ELO, Queen, 10 cc och Alan Parsons

Varför jag lyssnar på musik

Ibland undrar jag varför jag lyssnar på musik. Är det för att få drömma sig bort från den gråa vardagen en stund? Ja, jag tror det. En flykt om man så vill, bort från tonårstrots, smutsig tvätt och fritidstider att passa. Musiken blir mitt eget lilla universum där jag kan slappna av och njuta, helt utan krav och stress. Jag bara lutar mig tillbaka och njuter
...ända tills tonåringen väcker mig likt en siren:
-Neeej, är Oboyen slut?!!

Klaatu = Beatles ?

1976 Spreds ett rykte I USA att the Beatles hade spelat in och gett ut ett nytt album under pseudonymen "Klaatu". Ryktet fick gruppen Klaatus debut skiva att bli en storsäljare.

The Beatles tros ha spelat in albumet i mitten av 1966 och det var tänkt som uppföljare till Revolver men masterbanden försvann på något mystiskt sätt från studion . Strax därefter dog Paul McCartney i en bilolycka.(Läs mer i föregående artikel) Tyngda av sorgen beslutade kvarvarande grupp att man inte ville spela in samma album igen.
Billy Shears - en Paul McCartney look alike - tog over efter Pauls död , man slutade turnera och en helt annan platta började spelas in, nämligen "Sgt. Pepper." Detta förklarar varför det är så långt gap mellan Revolver och Sgt Pepper och varför det blev en sådan förändring av den musikaliska inriktningen
Hur som helst, 1975 hittade man de gamla masterbanden igen. De kvarvarande medlemmarna bestämde sig då för att ge ut inspelningen från 1966 som en hyllning till den avlidne Paul McCartney. De beslutade också att man inte skulle ha varken namn eller foton på låtskrivare och bandmedlemmar. Skivan skulle få sälja på sina egna meriter och inte för att det var en Beatles platta.
Vad var det då som fick folk att tro att Klaatus debut skiva var den borttappade Beatles LP:n? Jo, det hela började med att Charlie Parker, en DJ på radiostationen WDRC i Providence, Rhode Island, spelade en av Klaatus låtar i sitt program. Han påstod då att detta kunde vara en ny Beatles skiva. Journalisten Steve Smith hängde på i en artikel i the 'Providence Journal'. Smith skrev: "Could Klaatu be the Beatles?". Ryktena var nu i full gång och bland annat följande angavs som bevis:
• 1. Skivan gavs ut på Capitol records, det amerikanska bolag som givit ut de flesta Beatles plattorna I USA
• På omslaget till Klaatu albumet stod inte bandmedlemmarnas namn.
• Omslaget namngav inte heller någon producent. Det stod bara "Produced by Klaatu."
• Som låtskrivare stod bara: "All selections composed by Klaatu."
• På Omslaget finns det inte heller några bilder på medlemmarna
. När ansvariga på Capitol tillfrågades om Klaatu var Beatles, blev svaret att de varken kunde bekräfta eller dementera
• På några sånger kan man tydligt höra att det är John och Paul som sjunger. (Calling Occupants, Sub-Rosa Subway)

• Namnet Klaatu är från filmen "The Day The Earth Stood Still" På Ringo Starr's Goodnight Vienna album står Ringo utanför en av filmens rymdskepp, bredvid en av filmens huvudpersoner.

Paul Mccartney dog i en bilolycka 1966

Ryktet säger att paul McCartney dog i en bilolycka 1966.
Skivbolaget ville dock inte avslöja dödsfallet, utan de de ersatte Paul med en vinnare från en lookalike-tävling! Samtidigt har Beatles medlemmar sänt ut hemliga meddelanden till sina fans för att meddela att Paul är död. Här följer några exempel:

* På Abbey Road omslaget går Paul barfota, har slutna ögon och håller en cigarett, vilket är en siciliansk symbol för död. Han går dessutom i otakt med de andra och håller cigaretten i sin högra hand trots att han är vänsterhänt. De andra sägs vara klädda för begravningen: John är präst i vitt, Ringo begravningsentreprenör i svart och George dödgrävare i jeans. Registreringsnumret på bilen är LMW 28IF, vilet betyder att Paul skulle vara 28 år om – IF – han levde, och LMW står för Linda McCartney weeps.

* Om man viker ut LP-omslaget till "Sgt Pepper", ser man att Paul har ett märke på sin uniform där det står O.P.D., vilket ska stå för "officially pronounced dead" ("officiellt dödförklarad").

* På the White Album ska man på låten "I'm so tired" kunna höra Lennon säga "Paul is dead, miss him, miss him" om man spelar låten baklänges.

* I slutet av "Strawberry fields", efter den falska nedtoningen, påstår de som tror på att Paul är död att John Lennon säger "I buried Paul" istället för "Cranberry saus".

* På Sgt Peppers Lonely heart club band albumet ska de röda blommorna bilda ordet BEATLESO – Be at leso. VIlket menas vara den grekiska ö där Paul är begravd. Och grabbarna hade visst, just det året, funderat på att köpa en grekisk ö, men som hette Leslo istället för Leso.

* På samma skiva står Paul med ryggen mot kameran och över hans huvud står det "Without you".

Rykten om McCartneys död påbörjades den 12 oktober 1969, när någon ringde radioprataren Russ Gibb. Den som ringde, som kallade sig Tom, påstod att McCartney var död, och bad Gibb spela Revolution 9 baklänges. Gibb hörde själv att det lät som Turn me on, dead man.


Paul har själv skämtat om fenomenet Paul is dead genom att 1993 släppa skivan Paul is live.

Min hemstad och dess musik

Göteborg har alltid haft ett livfullt musikliv. Men väldigt få av stadens artister har nått utanför stadsgränsen. Några har fått nöja sig med att bli "Världsberömda i Göteborg" och det är ju inte så dåligt det. Ta till exempel Ensamma Hjärtan och Svart Vitt, två band som drog fulla hus i 031-området under sjuttio och åttiotal. Dessa var i princip okända i övriga landet.

På senare år har Göteborg visserligen fått stjärnor som Håkan Hellström och Laleh, men det är fortfarande massor av artister i den här stan som har svårt att nå ut i landet med sin musik.
Därför tänker jag nu slå ett slag för min hemstads artister och band. Att många av dem rör sig i gränslandet mellan folk och rock säger mer om min musiksmak än om musikklimatet i Göteborg.

Christina Kjellsson
Är bäst! Tyvärr finns hon inte på Myspace. Du får köpa någon av hennes CDs

Hjärtats orkester
Provlyssna

Gunnar Källström och Fridens Liljor
Provlyssna

Navid Modiri och Gudarna
Provlyssna

Dan Viktor
Provlyssna

Cirkus Sol
Provlyssna

Valdemar
Provlyssna på de svenska låtarna

Bastukvintetten
Provlyssna

Jimi Hendrix Experience var förband åt The Monkees

Har verkligen den psychedeliska superstjärnan Jimi Hendrix varit förband åt tonårsöta The Monkees? Ja, faktiskt.
Vad var det då som fick Monkees att erbjuda detta hippieband plats som förband och vad fick Hendrix att tacka ja?
1967 skulle Monkees ge sig ut på en ny turné. Bandet hade vid det här laget börjat röra sig bort från sin tonårspop. Man ville sluta göra låtar för fjortonåriga flickor. Nu var det dags, tyckte bandet, att skriva egen musik. Den skulle vara mer sofistikerad och vända sig till en mognare publik.
Monkees medlemmar älskade Hendrix musik och bad därför hans band att vara förband på turnén. Hendrix sa genast ja. Denna svarte yngling hade visserligen slagit igenom i England men var ännu inget stort namn i USA.
Han var väl medveten om att Monkees drog en mycket stor publik och kunde inte motstå möjligheten att nå ut med sin musik till dessa massor.

Turnén gick dock inget vidare för Hendrix, under de flesta konserterna överröstades hans musik av tonårstjejer som skrek ”We want the Monkees”
Där stod Jimi på scen i en skjorta som såg ut som en LSD tripp. Han spelade musik från helvetet och höll gitarren som om han hade samlag med den. De välupfostrade familjeflickorna i publiken svarade genom ett hysteriskt skrika ”Daaavy” ( Namnet på en av medlemmarna i the Monkees)

Hendrix hoppade så småningom av turnén. Några påstår att Hendrix tvingades hoppa av för att högerkristna grupper tyckte att hans uppträdande var för erotiskt laddat. Andra hävdar att orsaken till avhoppet helt enkelt var det faktum att ”Purple haze” hade börjat klättra på de amerikanska listorna och att Hendrix nu såg en chans att få spela inför en publik som kommit för hans skull

En sak är är dock säker: Hendrix karriär gick spikrakt uppåt efter detta. För The Monkees gick det åt motsatt håll

Åttiotalet var musikproduktionernas medeltid

”Åttiotalet är musikproduktionernas medeltid”, lär Peter LeMarc ha sagt
Peter tyckte att hans åttiotalslåtar var så gräsligt producerade att han helt enkelt spelade in dem på nytt. Och visst har han rätt LeMarc, åttiotalet var en tid då musikproduktionen vurpade ordentligt.
Ny teknik kom med rekordfart; syntar, surround, trummaskiner, sequerncers och oräkneliga kanaler. Det var som om man ville använda allt på en gång, utan att veta hur.
Oskyldiga låtar byggdes ut till tanks på larvfötter.
På många sätt var åttiotalet ett förlorat årtionde för modern musik. Samtidigt var detta den tid då jag äntligen tjänade tillräckligt med pengar för att köpa alla nya skivor som jag ville ha. Jag la ner stor energi på att slita ut det som ännu inte kommit ut, vilket var mycket, mycket svårare på den tiden.
Så med andra ord; jag har lyssnat massor på åttiotalsmusik. Jag måste motvilligt erkänna att några av dem där tanksen på larvfötter har satt sig i mitt hjärta och där sitter de ganska gott resten av livet

Fem album jag gillar trots hemsk åttiotals produktion:

1) Karin Kjellman – Karin Kjellman
Denna folkmusiker gör en soloplatta med vackra, finstämda visor och så produceras det som om det vore Human League.

2) Ulf Lundell- Den Vassa Eggen
Syntarna och burktrummorna hindrar mig från att lyssna på dessa underbara sånger så ofta som jag egentligen borde

3) Prefab Sprout – Steve McQueen
Tomas Dolby har sönder ljudet, men han rår inte på Paddy McAloons låtar

4)Fra Lippo Lippi – Songs
Norskt. Massor av syntar. Det värsta trummaskinsljud man kan tänka sig. Jo, jag gillar det ändå

5) Joan Armatrding – Walk under ladders
Här är det Steve Lillywhite som gått loss. Som tur är Armatrading på ett strålande humör och sjunger bort alla hemska syntar

Frank Zappa

Någon gång under sent sextiotal blev Frank Zappa intervjuad i ett amerikanskt TV-program.
TV- reportern var klart störd över Zappas utseende och inledde därför med frågan:
”Eftersom du har så långt hår gissar jag att du egentligen är en kvinna."
Zappa blev tyst en kort stund och svarade sedan lugnt:
”Jag gissar, att eftersom du har ett träben så är du egentligen ett bord”

Woody Guthrie

Woody Guthrie var folksångare, kringresande och inte minst kommunist.
Under femtiotalet fick han - liksom många andra vänster människor - se hur det kalla kriget grep omkring sig med en ökande misstro mot allt vad kommunism hette.
Det berättas att han under denna period nästan dagligen berättade följande historia för sin son, Arlo:

Det var en gång två kaniner som var ute och sprang. Då kom en flock med hungriga rävar mot dem. Kaninerna blev förstås vettskrämda och tog genast skydd i ett ihåligt träd.
Gömda i trädet kunde de höra hur rävarna letade efter dom där utanför.
Efter en lång stund av tystnad i trädet, viskade honan:
”Hur länge skall vi hålla oss gömda här?”
Och hankaninen svarade:
”Tills vi blir fler än dom”

Varför bytte Byrds Jim McGuinn namn till Roger?

Jag tackar lake för att han sänt mig denna historia. Lite kunskap om det sena sextiotalet underlättar om man vill förstå berättelsen om Jim/Roger

Jim föddes som James Joseph McGuinn III. Han ändrade sitt namn 1967
därför att en guru från Indonesien sa att ett nytt namn skulle vibrera bättre
med universum. Gurun sände Jim bokstaven "R" och bad honom sända åter tio namnförslag som alla började på R. Jim skickade konstiga namn som "Rocket" och "Ramjet."
Han hade dock med namnet Roger bara för att man använder det i radiomeddelanden för att markera okey.
Roger var det ända riktiga namnet i högen och gurun valde därför det.
Jim ändrade bara sitt mellannamn från Joseph till Roger men använde Roger som ett artistnamn
Vad det gäller vibrerandet med universum……. så märkte han inte någon skillnad .
Han hade alltid gillat sitt gamla namn och funderade på att byta tillbaka till Jim.
Nu blev det aldrig så, det skulle ha varit allt för konstigt och förvirrande

Propaganda för bortglömd musik; 8

Lollo Asplund - Eldsjäl

Lollo Asplund är från Linköping och har under de senaste åren sysslat med musik för barn. På sin debut LP, "Eldsjäl" från 1981, är det dock vuxen rock och visa som gäller.
Hans musikaliska rötter är sextiotalets Dylan/Stones/Beatles, men även den svenska vistraditionen.
Eldsjäl är en mycket politisk platta som musikaliskt drar åt olika håll. Det finns likheter med rockband som Eldkvarn men oftast låter det svensk vispop. Lasse Tennander, Marie Bergman, Ola Magnell, Turid och Jan Hammarlund är artister att jämnföra med.
Hans LP kom tyvärr fel i tiden. Progg och vispop var på väg ut och det var synthar och trummaskiner som gällde. Plattan fick några välvilliga recensioner och glömdes sedan bort. Nu ger jag er chansen att- sent omsider - upptäcka denna mycket fina platta. Den finstämda, jazziga "Amalia" är en av världens bästa låtar, men hela LP:n är väl värd att äga. Leta efter den på loppmarknader och liknande affärer

Jag tackar progg.se för info

ELO:s första album

ELO:s allra första album hette i England helt enkelt ”Electric Light Orchestra”.
När den gavs ut i USA fick den det överraskande namnet ”No answer”
Man kan fråga sig varför? Det finns ingen sådan låttitel på albumet, ingen text där ”no answer” förekommer.
Förklaringen lär vara att en representant från ELOs amerikanska bolag ringde till England för att fråga var skivan skulle heta. Man försökte nå bandets manager -Don Arden- men hans sekreterare fick inte någon kontakt med honom .
Sekreteraren sa därför de två orden i luren som sedan blev namnet på den amerikanska utgåvan

2007 års upptäckter

På denna lista samlar jag gamla artister/grupper som jag upptäckte först 2007. Under 2007 har jag framförallt grävt bland gammal folkrock och Psychedelia. Det avspeglar sig helt klart på listan.

1.Bill Fay

2.Jackson C. Frank
3.Terry Callier
4.Decameron
5.Tir Na Nog
6.Hedgehog Pie
7.Ray LaMontagne
8.Caravan

9.Krysia
10.Kate Wolf
11.Dando shaft
12.The Woods band
13.Beautiful South
14.Culpepers Orchard

15.Fantasy
16.Giles, Giles and Fripp
17. Pretty Things
18. Davy Graham
19. Solar Plexus
20. Musikgruppen Raa

”In the air tonight”

Phil Collins hitlåt. ”In the air tonight” har bla följande text:
“ Well, if you told me you were drowning
I would not lend a hand
Ive seen your face before my friend
But I dont know if you know who I am
Well, I was there and I saw what you did
I saw it with my own two eyes
So you can wipe off the grin, I know where youve been
Its all been a pack of lies”

Dessa rader har gett upphov till en mängd rykten och historier som hävdar att sången bygger på en verklig händelse.
Här en två de mest spridda berättelserna :

Det berättas att Phil och en vän var ute och seglade. Som från ingenstans kom en kraftig kastvind och båten kapsejsade.
Phil och hans kamrat kämpade i vågorna för att kunna ta sig i land.
Då såg de plötsligt en man i en roddbåt. Phil ropade förtvivlat på hjälp, men mannen visade föraktfullt fingret och rodde bort ifrån dom.
Phil lyckades ta sig iland men hans gode vän drunknade
Efter en tid lyckades Collins spåra mannen i roddbåten och skickade honom två fribiljetter till första bänken på en av sina konserter. Mannen gick dit med sin fru.

Phil sjung under den konserten ”In The air tonight” för första gången, medan han hela tiden stirrade anklagande på mannen i främsta bänkraden.
Det sägs att mannens hustru blev så upprörd, när hon förstod vad hennes man gjort, att hon tog ut skilsmässa

Den andra varianten handlar om att Phil promenerar utmed en sjö. Han ser då att någon håller på att drunkna i vågorna.
Phil simmar ut för att rädda den nödställde. När han kommer närmare upptäcker han att mannen som kämpar för sitt liv är den man som tidigare våldtagit fru Collins. Phil vänder då åter till stranden och låter mannen i nöd drunkna


Själv säger Phil Collins att sången är en symbolisk beskrivning av hans egen skilsmässa

Folktronica

Eftersom jag är extremt intresserad av allt som börjar på folk.(Jodå, jag gillar folktandvården) så blev jag ju självklart nyfiken när det dök upp en –för mig- ny genre med folk i namnet.
Folktronica är en variant på electronica, eller helt enkelt bara, ”laptopfolk”.
Unga kvinnor och män utnyttjar den billiga och bärbara teknikens möjligheter och spelar in sina skivor i sovrum eller sommarstugor. Närheten till naturen smittar av sig på musiken. Soundet är akustiskt på ett dataaktigt sätt. Det är vackert och ger en lust att bada i havet.
Four Tet , Victor Bermons, Tunng och Ass är några exempel på folktronica

Vem skrev egentligen "Blowing in the wind"?

Under många år har en historia om "Blowing in the wind" spridits över världen.
Den handlar om att Bob Dylan inte har skrivit sången. I själva verket har han köpt, fått eller rent av stulit låten av en ung okänd upphovsman från New Jersey vid namn Lorre Wyatt.


Det som gav historien näring och fick den att resa över världen var en artikel i Newsweek, november 1963. Där kunde man läsa bl a följande:
”Det cirkulerar ett rykte om att Dylan inte har skrivit Blowing it the wind. Att den istället är skriven av en student vid Milburn vid namn Lorre Wyatt och att han har sålt den till Dylan.
Visserligen förnekar Wyatt att han skrivit sången och Dylan hävdar att han är upphovsman, men flera Milburn studenter påstår att de hörde Wyatt göra sången långt innan Dylan sjung in den…”
Studenter på Milburn kunde nu berätta för alla som ville höra att Wyatt med grupp framfört Blowin in the wind för publik på skolan strax innan Thanksgiving 1962, då presenterades den som en sång skriven av Wyatt. Till saken hör att Dylans version av Blowin in the wind gavs i ut först i maj 1963 och ytterligare något senare gör Peter, Paul and Mary den till en landsplåga. Vittnen kunde också berätta att Wyatt efter Thanksgiving konserten vägrat spela sången mer med motiveringen att han sålt den för 1000 dollar. Wyatt sa dock inte till vem han sålt sången.
Ryktena om vem som egentligen skrivit Blowin in the wind fortsatte sedan att cirkulera under årtionden. Bland annat berättades det att Lorre Wyatt arbetat som trubadur på Greyston Hospital där en viss Woody Guthrie var patient. Dylan skall då ha kommit för att besöka Guthrie, hört Wyatt sjunga sången och helt enkelt stulit den.

Först många år senare berättade Wyatt det som tros vara hela sanningen:
En dag i september 1962 sitter Lorre Wyatt och läser i musiktidningen; ”Sing Out!”
Som vanligt finns där en mängd protestsånger. En helt ny okänd sång vid namn Blowing in the wind faller Lorre i smaken. Han presenterar låten för kamraterna i skolans folkmusikgrupp och får omedelbar positiv reaktion.
- Vilken fantastisk sång. Har du skrivit den själv?
- Ja, hör han sig själv svara och tänker att någon omöjligen kan få reda på sanningen
Sången framförs sedan vid thanksgiving konserten och presenteras av de andra i gruppen som en sång skriven av gruppmedlemmen Lorre Wyatt.
När Wyatt inser att sången håller på att bli populär med Dylan försöker han krångla sig ur alltihop genom att hävda att han sålt sången för tusen dollar och därför inte kan spela den mer.

Dylan har bekräftat att Blowing in the wind fanns i såväl tidningen Broadside som Sing out! under våren och hösten 1962. Det var inte alls ovanligt att folkmusikerna lånade ut sina texter och noter till folkmusiktidningarna även om sångerna ännu inte var utgivna på skiva

Fortfarande sprids berättelsen om "Blowing in the wind" i olika varianter.
En version finns sedan tidigare på denna blogg.
Klicka på länken nedan:

drakesmusik.blogspot.com/2006/04/bob-dylan-fick-besk.html

Säkert! i vår familj

Vi har ett konstigt musiklyssnande i vår familj. Stereon i vardagsrummet används nästan aldrig. När det är som värst sitter dottern och spisar RnB vid datorn, sonen lyssnar på rymdmusik i sitt rum, samtidigt som jag går med höselsnäckor i öronen. På det viset kan jag lyssna på ledsna gubbar och tömma diskmaskinen på en gång.
De få gånger jag sätter på stora stereon så dröjer det ofta inte många minuter förrän någon klagar, inte med vrål eller ens ord, utan ofta genom att volymen höjs på övervåningen.
Men ibland får jag för mig att stereon i storarummet ändå borde vara till för att användas. Så här om dagen tog jag plattan med gruppen Säkert! till storstereon, satte på hög volym och väntade.
Det första som hände var att min fru dök upp, satte sig i soffan, tittade, på mig, lyssnade på musiken och sa:
-Låter bra det där, fyndig text.
-Va, sa jag, häpen över att det var hon som kommit för att lyssna.
Mitt under låten ” Någon gång måste du bli själv” stod plötsligt min tonårsdotter på tröskeln. Ögonbrynen var långt upp i pannan och munnen vidöppen.
- Men Pappa! Lyssnar du på detta, det är ju gööör modernt!, sa hon med ett lätt nervöst svaj på rösten
Medan jag funderade på om jag skulle ta hennes ord som en komplimang eller förolämpning, så vandrade hon ut med en suck
Någon minut senare kom hon in igen och sa:
- Pappa, kan du inte spela den där låten igen?
- "Någon gång måste du bli själv"? svarade jag och nu var det jag som lät förvånad.
- Ja, just den, sa hon, sken upp och föll ner i soffan. När albumet spelats för tredje gången i rad så satt fortfarande min dotter i soffan. Hon hade laptopen i knät och stampade takten till låten "Sanningsdan". Själv log jag brett och stampade med.

(Nä, det är inte min tonårsdotter på bilden, utan Annika Norlin i gruppen Säkert!)

Bono klappade händer

Följande lär ha hänt vid en U2 spelning i Glasgow någon gång under åttiotalet.
Mitt under konserten ställer sig Bono i strålkastarljusen och ber de 30 000 i publiken om största möjliga tystnad. När tystnaden råder börjar han sakta klappa sina händer, hela arenan är tyst, allt som hörs är Bonos långsamma klappande.
Varje gång jag klappar, säger Bono ...så dör ett barn i Afrika.
Då hörs en gäll röst från främsta raden:
- Men snälla!! Sluta att klappa då!

Jag fick ett mail om Steeleye Span

För en tid sedan fick jag ett mail av en god vän. Det handlade om ett av de allra största folkrockbanden genom tiderna; Steeleye Span. Texten var så bra att jag lägger ut den här i något redigerat skick





Hej och alla årstidsmässiga hälsningar...


Har lurkat runt på nätet...
Kul grejer på bloggen !

Såg att du diskuterat Steeleye på ett forum,
kan inte låta bli att ge min åsikt.
Jag har haft en tung Steeleye period senaste månaden.

Vill dela in deras verk i 4 perioder.

1) Trad.-perioden 70-72
Du borde gilla den första bäst, "Hark the Village Wait!" Den är väldigt traditionell, vilket de tre första är. Den innehåller dock trummor och bas och är inte alls långt från Liege & Liefe i stilen.
Väldigt bra.
De två följande albumen; "Please to See the King" & "Ten Man Mop" är för traditionella för mig.

2) "Pop"-perioden 72-78
Deras "storhetstid", d.v.s. när de sålde många plattor
Perioden sträcker sig från "Below the Salt" till "Live at Last".

De plattorna rankar jag så här:
1) "Commoners Crown"
2) "Stormforce Ten"
3) "Rocket Cottage"
4) "Parcel of Rogues"
5) "All Around My Hat"
6) "Below the Salt"
7) "Now We are Six"
8) "Live at Last!"


3) 80-talet 80-89
Vi vet vad vi tycker om sequerncers, synthar och stora trumljud.
Detta gick tyvärr inte Steeleyesarna omärkta förbi.

Av 80-talarna är den sista bäst "Tempted and Tried", liknar "All around my hat" ganska mycket.

4) Indie... 90-nu
Indie kan betyda mycket. Men här betyder det comeback med eget
management och litet bolag.
Allt är ganska bra men griper inte riktigt tag i mig.
"Horkstow Grange" är den jag gillar minst, men kanske passar dig bättre.
Ganska allvarlig och tradig. Både Maddy P och Gay Woods på den.
Bäst: "Bedlam Born" (utan Maddy P) och "They Called Her Babylon".
Julskivan "Winter" är också riktigt bra.
Den senaste "Bloody Men" känns för lång, annars OK.

Sammafattningsvis så vill jag säga att de saknar riktiga botten-napp
vilket man inte kan säga om alla.
80-talsproduktionerna får man väl förlåta.
De var få som inte drogs ner i det träsket...

Hälsningar: lake

Steeleye Spans diskografi:
1970 Hark! The Village Wait
1971 Please to See the King
1971 Ten Man Mop

1972 Below the Salt
1973 Parcel of Rogues
1974 Now We Are Six
1975 All Around My Hat
1975 Commoner's Crown
1976 Rocket Cottage
1977 Storm Force Ten
1978 Live at Last

1980 Sails of Silver
1986 Back in Line
1989 Tempted and Tried

1992 Tonight's the Night, Live!
1995 Concert [live]
1996 Time
1999 Horkstow Grange
2000 Bedlam Born
2001 The Journey [live]
2002 Bedrock in Concert [live]
2003 Live in Nottingham
2004 They Called Her Babylon
2006 Bloody Men

Jag önskar er alla en snäll jul

Jo, jag vet att det där ordet-snäll-får många att reagera, särskilt män.
För en tid sedan sa jag till en kompis att han var snäll. Han tittade på mig och såg ut som om han plötsligt fått vinterkräk sjukan.
- Snäll, sa han. Va f-n är det, va? Det är väl lite av ett skällsord nu för tiden. Inte har man väl grisen i köket för att den är snäll.

Min kompis är inte den enda som har svårt för ordet snäll. Det anses vara något man slutar att vara i tio års åldern. Sedan är det helt andra adjektiv som gäller. Under tonåren är det främst cool. Som vuxen är man gärna ansvarsfull, driftig, social, flexibel och rent av modig. Men snäll? Nä, vet du vad?

Inte minst i den grabbiga rockmusiken härskar denna inställning. Snäll rock är för många lika otänkbart som snö i helvetet. Gärna aggressiv, skitig och rentav destruktiv rock, bara inte snäll. De artister som trots allt är ganska snälla räknas oftast inte som riktiga rockartister. På sin höjd kan det de gör kallas för "softrock" eller -som någon sa om Simon & Garfunkel- "rock för folkpartister"

Men var är då egentligen snäll? Ja, det verkar som det finns delade meningar om ordets betydelse. En en sak är då säker: det är inte snällhet som orsakar krig och annat elände. De som våldtar, misshandlar och mördar är uppfyllda av helt andra adjektiv än snäll. Så jag vill verka för en uppvärdering av detta ord. Det är därför jag använt ordet över tio gånger i denna text.
Inte minst behövs mer snällhet här på nätet där elakheter breder ut sig likt en farsot.

Snäll jul på er önskar han som tagit sitt namn efter ett eldsprutande odjur
(Nä, jag har faktiskt inte läst "Konsten att vara snäll")

Fem artister som gör bra, snäll musik:
Jackson Browne
Peter Le Marc
Paul McChartney
Mark Knophler
Paul Simon

De tio bästa albumen 2007 som jag inte hört

1. Akron Family – Love Is Simple
2.Emma Pollock – Watch The Fireworks
3.Tunng -Good Arrows
5. King Cresote - Bombshell
6. Säkert - Säkert
7. Beirut senaste
8 Feist senaste
9. Alasdair Roberts - Amber Gatherers
10.Kate Rusby- Awkward Annie

Alla står förstås på min önskelista till tomten

2007 års bästa album

Så var jag då äntligen klar. Att göra en årsbästa lista är en rolig lek som blir till blodigt allvar när jag sitter där och lägger pannan i djupa veck. Egentligen är det en omöjlig uppgift att i december månad tala om vilka skivor som varit de bästa under de gångna året.Det är ju först om något år som jag kan utröna vilka plattor som var tillfälliga förälskelser och vilka som kommer bli vänner för resten av livet. En lista på 36 album blev det hur som helst. Det var svårt att rangorda plattorna. Inte minst var det väldigt jämt mellan de fyra första albumen.

1.Linda Thompson - Versatile Heart
Denna folksångerska slösar inte med skivutgivningar, men när hon väl släpper något håller det alltid hög kvalitet. Detta är inte nyskapande på något sätt. Hon plöjer i kända fåror i folk och singer/songwriter traditionen, men vilket sätt hon gör det på. Värme och kärlek är vad denna platta genomsyras av

2.Robert Wyatt – Comicopera
Detta är Robert Wyatt när han är som bäst. Ända sedan ”Rock bottom" har han haft sitt eget musikaliska universum. Det är lågmält med keyboard och ödsliga trumpeter som blandas med Roberts säregna röst. Om det är jazz, rock eller avantgarde vet jag inte riktigt och jag orkar inte bry mig heller. Det är hur som helst fantastisk musik

3.Toni Holgersson / Irma Schultz Keller / Lasse Englund – Psalmer
Inte kan väl en hedning som jag älska detta? Jo! Framförallt är det Lasse Englunds produktion som är ett mästerverk. Psalmerna har blivit till rotmusik som för tankarna till bl a Bert Jansch och Nick Drake. Musiken är akustisk, ofta med lite blues och jazzkänsla. De flesta texterna får mig att känna att jag duger som jag är. Där finns mycket förlåtelse, nåd och kärlek. Om jag skulle tro på en gud så skulle han vara sån

4.New Pornographer – Challengers
Poprock som gör mig otroligt glad. Plattan har melodier som sätter sig som tuggummi i hjärtat. Vad mer kan man begära.


5. Basia Bulat - Oh, My Darling
6. Waterboys – Book of lightning
7. Wilco – Sky blue sky
8. Mark Olson - Salvation blues
9. Oysterband- Meet You There
10. Richard & Linda Thompson – In concert
11. Anders F Rönnblom – Underground vol 1
12. Joe Henry-Civilians
13. Joan Armatrading - A women in love
14. Ben Harper & The Innocent Criminals - Lifeline
15. Tracey Thorn - Out Of The Woods
16. Patti Griffin - Children Running Through
17. Jose Gonzales – In our nature
18. Nick Drake – Family Tree
19. Joni Mitchell – Shine
20. Graham Parker-Don't Tell Columbus
21. Richard Thompson – Sweet Warrior
22. Bryan Ferry – Dylanesque
23. Christian Kjellvander-I Saw Her From Here,I Saw Here From Her
24. Bob Frank & John Murray – World without end
25. Frida Hyvönen - Music From The Dance Performance PUDEL
26. Ryan Adams – Easy tiger
27. Bruce Springsteen – Magic
28. Robert Plant & Alison Krauss - Raising Sand
29. Fläskkvartetten - Voices of eden
30. Jonas Game – ADHD
31. Lars Winnerbäck - Daugava
32. Lars Demian – Välkommen hit
33. Ima – Smile
34. Amr-Diab – ElLeilady
35. Rigmor Gustafsson - Alone With You
36. Run Rig - Everything You see

Några låtar från 2007 som jag gillar mycket

Jag värker på listan över 2007 års bästa album. I väntan på den förlossningen så gör jag denna lista på favoritlåtar från i år.

Dungen - Så blev det bestämt
Jonas Game - ADHD
Joan Armatrading - Baby blue eyes
Frida Hyvönen - Falls is my lover
Dave Cousins - Never take sweet from a stranger
Basia Bulat - Snakes and ladders
Fläskkvartetten med Thåström - t.k.k
Joe Henry - Civil war
Nick Drake - Winter is gone ( är egentligen från 1968,eller nåt, men gavs ut i år)
Oysterband - Here comes the flood
Robert Wyatt- Stay tuned
The New Pornographers - My rights versus yours
Toni Holgersson m fl- När livet inte blir som vi har tänkt oss
Tracey Thorn - Nowhere near
Sufjan Stevens - Free man in Paris
Prince - A case of you
Waterboys - Systain
Waterboys - Everybody takes a tumble
Wilco - Impossible Germany
Linda Thompson - Versatile heart

Ingen inbördes ordning

Julblandningen 2007

1. Bing Crosby - White Christmas
2. Gasolin - dejlig er jorden
3. Ella Fitzgerald - Frosty the snowman
4. Cornelis Vreeswijk - Jultomten är faktiskt död
5. The Crystals - Santa Claus is coming to town
6. Darlene Love - Christmas(Baby Please come home)
7. Ronettes - I saw mommy kissing Santa Claus
8. Joni Mitchell - River
9. Mahalia Jackson - Silent Night
10. Otis Redding - Merry Christmas baby
11. Wizzard - I Wish it Could Be Christmas Everyday
12. John Lennon - Happy Xmas ( War is over)
13. Tyler Hilton - Merry little Christmas
14. Pogues - Fairytale of NY
15. Alexander O' Neal - The Christmas song
16. Shakin' Stevens - Merry Christmas evyrone
17. Extra - In i säcken
18. Ulf Lundell - Snart kommer änglarna att landa
19.Thorstein Bergman - Julvisa i Finnmarken

Jakten på den perfekta julsamlingen

Ända sedan jag skaffade familj har jag varit smått besatt av att göra den perfekta julblandningen. Från början var det blandband som gällde men numera gör jag en blandad CD-r.
Det skall vara en ny skiva varje år och det är alltid en lika viktig uppgift.
Julsamlingen skall ju fungera som ett själsligt bandage för släkten hela julhelgen.
Alla olösta konflikter, ostädade ytor och allt annat man inte hunnit med, skall skylas över med denna musik.
Det är klart att det ställs mycket speciella krav på en julskiva som skall leva upp till allt detta. Julsamlingen har därför sina alldeles egna regler, som inte liknar några andra:

1. Den skall vara nostalgisk och gärna sentimental
2. Den skall accepteras av alla från tonårsdottern till svärmor.
Med acceptera menar jag att det inte skall bli som när jag spelade
Ebba Gröns: "Nu släckas tusen människoliv", för några jular sedan.
Svärmor började klaga över migrän, dottern höll för öronen och frun gick med
en menande blick för att stänga av.
3. Den skall innehålla julstämning.
Bjällror, ho-hoanden, barnröster och massor av stråkar brukar funka bra.
4. Den skall hålla för lyssning hela julhelgen. Varken mer eller mindre
5. Jag skall tycka om samtliga låtar

Det råder en stark motsättning mellan punkt fem och de övriga reglerna. Det krävs ofta långa funderingar och tunga kompromisser innan blandningen är färdig. Ändå har det gått åt skogen de flesta år. Svärmor brukar viska försynt till sin dotter som sedan stänger av. Dessförinnan har tonåringen skrikit "Gubbmusik!" och "Mer RnB!" med jämna mellanrum.
Men i år kommer allt att bli annorlunda. Jag kommer att göra den perfekta blandningen. Tonåringen kommer att le hela tiden, svärmor kommer att baka kanelbullar till mig och frun kommer att bli som ny förälskad. Själv kommer jag att sitta i ett hörn, med en glöggmugg i handen och bara mysa. Allt detta tack vare den perfekta julblandningen.
Vilka låtar jag skall ha med? jag återkommer med det, arbete pågår

Propaganda för bortglömd musik; 7

Jackson C. Frank
Amerikansk folksångare född 1943.
En fruktansvärd olycka under Franks barndom satte mörka spår på hela hans liv. Det berättas att mitt under en lektion fattade hans skola eld och många av klassens elever dog i branden. Jackson C. Frank överlevde, de kroppsliga brännsåren läkte, men de inre såren läkte aldrig.
Först efter olyckan började han spela och sjunga och uppträdde en del på lokala folkklubbar.
Någon gång under tidigt sextiotal for han - med hjälp av försäkringspengar- till England. Han började spela på folkklubbarna i Soho. Snart lärde han känna både engelska och amerikanska musiker i London. Det sägs att han bla delade bostad med - en då okänd - Paul Simon och blev förälskad i en ung sjuksköterska vid namn Sandy Denny. Frank gjorde stort intryck på Londons folkmiljö. Sandy Denny, Bert Jansch, och Nick Drake gjorde alla covers på hans låtar. Inte minst Nick Drake var mycket påverkad av amerikanens musik. Bland Nicks kvarlämnade hemmainspelningar återfinns inte mindre än tre av Franks sånger i Nicks version. 1965 gav Frank ut sitt debutalbum i England. Plattan producerades av Paul Simon och mottogs väl i Storbritannien men gavs inte ens ut i USA. I slutet av sextiotalet började det gå utför med Frank. Han mådde allt sämre psykiskt och rönte inte samma uppmärksamhet musikaliskt. En sjuk och fattig Jackson C. Frank åkte tillslut hem till USA igen. Han gav aldrig ut någon mer musik och var under långa perioder djupt deprimerad. När han inte bodde på mentalsjukhus så levde han ofta ett liv som uteliggare. 1999 dog han, 56 år gammal.
Frank är i det närmaste helt okänd i USA men lite av en legend i England.
Hur det låter? Det är mycket bra. Fred Neil ligger närmast till hands att jämnföra med, men visst låter det lite Nick Drake också.
Du kan lyssna till Jackson C. Frank på myspace och köpa hans skiva på CDON