Progpop

Det finns egentligen inget som heter progpop. Det är ett namn jag hittat på. Jag tycker det saknas ett bra namn för den musik som jag älskade på sjuttiotalet. Jag tänker på band som t ex ELO, Supertramp, 10cc och Alan Parsons project. Dessa artister hade ofta pompösa arrangemang som på många sätt påminde om progband som Yes och Genesis. Men de var inte alls lika mycket hundra meter spikskor på keyboard, melodierna var ofta enklare med vers och refräng. Inspiriationskällor för dessa band var framförallt Beatles och Moody Blues. Ibland kallas det också för softrock. Men softrock för mig är något annat. Det är artister som America, Bread, Jackson Browne, The Carpenters, Chicago och Fleetwood Mac.
Nä, låt mig kalla det progpop och fastlå att denna utskällda musikstil fortfarande får mig att må riktigt, riktigt bra.

Fem riktigt bra progpop-plattor:
Supertramp - Crime of century
ELO - Eldorado
Alan Parsons Projekt - I Robot
Moody Blues - Seventh Sojourn
10cc - The Orginal Soundtrack