Ett nytt liv

Här om dagen gick jag för att hälsa på en gammal vän. Han är en av mina få riktiga musiknörd-kompisar. Bostaden är full av skivor; LP och CD. Kanske finns där 5000 album som han vårdar likt sina barn. Döm då om min förvåning när jag nu öppnade hans ytterdörr och det första jag såg var en vinylskiva som låg på dörrmattan.
- Va, var det enda jag fick fram
- Jag håller på att avprogramerar mig, sa han med ett finurligt leende på läpparna
- Skall jag trampa på den ? stönade jag
- Ja, det kommer att göra ont i dig men det går över efter träning, flinade han
Så stod jag då där och torkade fötterna på en LP av Bob Marley och tänkte:
- Vi är inte kloka nån av oss
- Detta är bara en inledande del i ett mycket större projekt, fortsatte min vän och visade in mig i bostaden
Väl i soffan började denna diskussion:
- Gissa vad det är för projekt
- Du skall väl inte sälja alla dina 5000 album?
- Jo, kanske
- Du är inte klok, det är ju hela ditt liv
- Ja, det är just det som är problemet. Det tar alldeles för mycket tid och plats.
- Du kommer att dö av uttorkning
Då, skrattade han högt, la handen på min axel, log och sa:
"Det är inte musiken jag skall göra mig av med, bara skivorna. Jag rippar allting i bra mp3 format, skaffar mig världens största mp3-spelare och fyller den med all min musik. Slutligen säljer jag alla mina LP och CD. Äntligen kan jag då ägna mig åt annat än att leta Cd-skivor och scanna Lp - omslag."
- Fan trot, sa jag och började fundera över hur glad min fru skulle bli om jag gjorde samma sak

Progpop

Det finns egentligen inget som heter progpop. Det är ett namn jag hittat på. Jag tycker det saknas ett bra namn för den musik som jag älskade på sjuttiotalet. Jag tänker på band som t ex ELO, Supertramp, 10cc och Alan Parsons project. Dessa artister hade ofta pompösa arrangemang som på många sätt påminde om progband som Yes och Genesis. Men de var inte alls lika mycket hundra meter spikskor på keyboard, melodierna var ofta enklare med vers och refräng. Inspiriationskällor för dessa band var framförallt Beatles och Moody Blues. Ibland kallas det också för softrock. Men softrock för mig är något annat. Det är artister som America, Bread, Jackson Browne, The Carpenters, Chicago och Fleetwood Mac.
Nä, låt mig kalla det progpop och fastlå att denna utskällda musikstil fortfarande får mig att må riktigt, riktigt bra.

Fem riktigt bra progpop-plattor:
Supertramp - Crime of century
ELO - Eldorado
Alan Parsons Projekt - I Robot
Moody Blues - Seventh Sojourn
10cc - The Orginal Soundtrack

En sägen

Det berättas att en decemberkväll för längesedan gick en firad rockmusiker ensam hemma och putsade på sina gitarrer. Då fick han en sådan vansinnig lust att skriva en låt. Stjärnan satte sig ner slog an några ackord, improviserade lite ord och vips så blev det en låt av alltihop.
– En ängel på isen , stönade han

Plötsligt såg han en figur som stod gömd under bordet. Det var en liten grå, skäggig man med röd luva och med några slitna noter på ena axeln
– Hej! Jag är din hustomte, det är jag som ger dig noter, sa den lille
Rockmusikern tittade förvånat på tomten, vidare på noterna, rynkade på näsan och sa:
– Det var inte många noter och slitna är de också
– Lika många noter som jag burit till dig kan jag bära från dig, svarade tomten och gick ut
genom dörren för att aldrig komma tillbaka.
Från den dagen kunde rockstjärnan inte skriva en säljande låt. Han slog an några ackord, improviserade lite ord och vips så blev det bara skit av alltihop.

En tid senare satt en ung, finnig vissångare på sin kammare och slet med tonerna. Då hörde han plötsligt att någon kom i dörren, såg bara en grå skugga och en röd luva.
– Äsch, det var nog bara vinden, en gråröd vind, tänkte vissångaren

Han slog an några ackord, improviserade lite ord och vips så blev det en riktig låt för första gången
– Det är vår för Hjärter Dam, pep han
Från den dagen gjorde den finnige vissångaren stor succé och numera är han en firad rockstjärna

Propaganda för bortglömd musik; 6

Mike Batt
Mike Batt är en märklig man. Hans sätt att blanda olika stilar är minst sagt ovanlig
I sin ungdom var han producent åt bl a folkrockbandet Steeleye Span. I slutet på sjuttiotalet började han ge ut en serie med soloplattor, ofta inspelade med symfoniorkester. Det var en personlig blanding av Easy listening, artrock, klassiskt och lite världsmusik.
1979 hade Art Garfunkel en jätte hit med Batts smörlåt; "Bright Eyes".
Numera producerar och skriver Mike snäll jazzpop åt Katie Melua.
Men det jag minns honom bäst för är några av hans bortglömda soloplattor.
Lyssna på:
Schizophonia
Tarot Suite
och
Waves

Svensk musik

Jag har alltid gillat svensk musik. Det finns otroligt mycket bra artister i detta land. Närmare hälften av alla mina skivor är från Sverige. Det är någon slags hemma känsla i den musiken. Jag kan relatera till känslor, platser och händelser på ett annat sätt. Om man dessutom sjunger på svenska så berör det mig ännu mer. Dels beror det nog på att min engelska inte är den bästa, men det är inte bara det. Jag gillar helt enkelt den svenska språkmelodin.
Tyvärr känns det som det görs allt mindre musik på svenska. Jag kan förstå varför, om man vill sälja lite smalare musik så behöver man en större marknad än den i vårt land, men det är tråkigt. Jag skulle vilja höra Anna Ternheim, José Gonzales m fl på svenska

Propaganda för bortglömd musik; 5

Bill Fay
Bill Fay släppte ett antal skivor i slutet på sextiotalet och i början på sjuttiotalet utan att särskilt många brydde sig.
Hans musik är någon slags singer/songwriter/folk med lätta psychedeliska influenser.
Det låter som Dylan, Nick Drake och en påtänd symfoniorkester. De ganska traditionella sångerna är nämligen arrade på ett sällsamt pompöst sätt. Stråkar, trumpeter och allehanda ljud ger musiken en mycket speciell dräkt. Detta gäller framförallt hans första LP som också är hans bästa

Provlyssna

Propaganda för bortglömd musik, vol 4

Lasse Englund
Lasse Englund är en av vårt lands allra bästa gitarrister. Framförallt är han en mästare på akustisk gitarr. Genom åren har han främst förekommit som studiomusiker och producent, men han har även släppt mycket sparsamt med solo-album.
Det är en ganska lågmäld, lugn, akustisk och instrumental musik med inslag av folkmusik och visor. Framförallt "Lila och orange" innehåller en hel del visor medan Anchor är helt instrumental.
Som med så mycket annan svensk musik med några år på nacken så finns nästan inget utgivet på CD. 1995 släpptes det dock en samlingsplatta med material från samtliga solo-skivor.
Just nu är Lasse involverad i ett duoprojekt med Johan Norberg
En akustisk gitarrskiva med Lasse och Johan är under inspelning och förväntas släppas mycket snart


Liknande artister:
Tomas Almqvist
Leo Kottke
Bert Jansch

Album:
1973 Drakväder
1977 Den Andra Depressionen
1979 Lila & Orange
1987 Anchor
1995 Moments & Movements

Provlyssna

Bra album 2007, vol2

Basia Bulat - Oh my darling
En ung Singer/songwriter från Kanada gör solodebut med en mycket bra platta.
Det är Indie-folk av det mer personliga slaget. Basias röst och egensinniga arrangemang gör denna plattan till en njutning utöver det vanliga.
Kanske årets bästa skiva så här långt

Provlyssna

Loppmarknad

Jag älskar att gå på loppmarknad och leta efter bra album i stora högar av ointressant musik.
Det är som att gå på skattjakt, det pirrar lätt i magen och hoppet om det stora fyndet dör aldrig förrän sista plattan är synad.
Idag hittade jag följande CDs på Pingstkyrkans loppis:
Teenage Fanclub - Grand Prix 10kr
Ane Brun - My lover will go (EP) 10kr
Victoria Williams - Crazy Mary (singel)5kr
Valdemar - Hit (Göteborgs Eldkvarn)10 kr
Cirkus Sol - Bra (Visrock från Göteborg) 10kr
45 spänn för fem utmärkta plattor

Album från 2007

Bra plattor från 2007:

Ben Harper & The Innocent criminals – Lifeline
Soulig, ganska lågmäld rock med akustiska gitarrer och gråtande orgel. Smakar mycket sjuttiotal. Kan låta lite för radioanpassat ibland, men Bens röst räddar alltid musiken, han sjunger med en otrolig känsla.

Provlyssna

Linda Thompson – Versatile heart
Sedan skilsmässan från Richard har Linda varit minst sagt sparsmakad med skivsläpp.
Detta är hennes tredje skiva på ca 20 år. Visst hade man önskat sig fler plattor med Linda, men när de väl kommer så är de mycket bra, så även denna.
Detta är brittisk folk av en röst som väl är i klass med både Sandy Denny och Anne Briggs. Självklart musik för dig som älskar brittisk folk men det borde också kunna vara musik för den unga generation som lärt sig älska vemodig amerikansk country och folk

Provlyssna

Mikael Ramels Orkester

Jag har tidigare hämtat en historia från Fläsket brinners hemssida. Här är ännu en. Det hela utspelar sig så klart på det proggiga sjuttiotalet. Huvudperson är mannen på bilden: Mikael Ramel

Vi hade spelat med Mikael på Mosebacke och han hade gjort upp en deal med en chaufför som skulle hämta oss efteråt. Om jag minns rätt hade han lånat Contacts buss.
Som alltid drog nerpackningen ut på tiden. Massor med folk hade plötsligt massor att säga.
Men till slut var allt nedpackat och instuvat i bussen.
Slutstationen på resan var Lidingö hemma hos Mikael.
När vi så småningom kom iväg upptäckte vi att chauffören inte var helt okay.
Det var uppenbart att han var påverkad av något preparat.
I första nerförsbacken från Mosebacke blev vi omkörda av en polisbil som stannade oss.
En ensam polisman kommer fram och visar med teckenspråk att han önskar kommunikation med oss. Efter att med gester skärpt tonen i den önskan några gånger börjar det gå upp för vår chaufför att han skall veva ner rutan.
Kolla nu in följande meningsutbyte.
Polisen: "Märkte ni inte att ni körde mot enkelriktat."
Chauffören: "ÖÖÖÖ Äääääähh"
Polisen: "Dessutom hade ni inte belysningen på."
Chauffören: "Ääääääähhhh"
Polisen: "Får jag se på körkortet."
Chauffören: (glad att kunna ge ett svar) "Det har jag inget."
Polisen: (trött) "Vad är det här?"
Chuffören: (Ännu gladare) "Det är en orkester. Mikael Ramels orkester."
Polisen: (i farten därifrån) "lycka till."

Folkrock enligt drake, Vol 2

Jag har gjort en samlingsplatta med folkrock till en kompis. Tänkte att det kunde vara kul att lägga ut låtlista och egna kommentarer här.
CD n består till största delen av engelska sjuttiotalsartister men ett och annat namn från senare tid finns med. De största och mest välkända brittiska folkrocknamnen finns dock inte på denna CD, detta är medvetet en samling med mindre kända artister.

Låtlista:
1. Krysia – La belle dame sans merci



Från LPn Krysia- Krysia (1974)
Folksångerska och singersongwriter med en gudabenådad röst. Hon var uppvuxen i Skottland och var framförallt studiomusiker. Bl a medverkade hon på flera av Al Stewarts album. 1974 gav hon ut sin soloskiva som inleds med denna sång.
Hon avled februari 2007, bara 53 år gammal

2. Amazing Blondel – Iron and steel
Från LPn Mulgrave street (1974)
Amazing Blondel var bandet som spelade på medeltida instrument och lät mycket ålderdomligt. På LPn Mulgrave street ändrades dock inriktningen, man började blanda upp de medeltida instrumenten med bl a elgitarr och trumset. Resultatet blev en besvikelse tyckte de gamla fansen. Lysande tycker jag.


3 Circulus – The scarecrow
Från albumet The lick on the tip of an envelope yet to be sent
Prog/folkrock som låter sjuttiotal men som är 2000-tal


4. Heidi Berry – The moon and the sun
Från albumet Heidi Berry – Heidi Berry (1993)
Brukar jämföras med Beth Orton. Har - precis som Beth - Sandy Denny som förebild


5. Flogging Molly – Salty dog
Från albumet Swagger (2000)
Amerikanskt band som låter irländsk folkpunk


6. Decameron - Deal
Från albumet "Parabola road - The anthology" som är tre LPs samlade på 2CD. Låten "Deal" är från LPn Tommrrows Pantomime som kom 1976
Decameron var var ett ganska omtalat folkrockband på sjuttiotalet men är idag nästan helt bortglömda


7. Bill Fay – Screams in the ears
Singel från 1967 som finns som bonusspår på Cd utgåvan av hans första Lp Bill Fay – Bill Fay. Bill är en bortglömd, vemodig singer/songwriter som släppte några få plattor på sjuttiotalet. På senare tid har han uppmärksammats av bl a Wilco


8. Dando shaft - Wispering Ned


9. Dando shaft -Truxton flute
Från samlingsplattan: "The anthology" som innehåller tre LPs plus bonus från 1970 - 1972
Ett akustiskt band som hade tablas istället för trumset. De lät ganska mycket Pentangle men var samtidigt klart påverkade av östeuropeisk folkmusik


10.Decameron- Parade
Låten finns på "Parabola road - The anthology" och kommer ursprungligen från LPn: "Mammoth Special" som gavs ut1974


11. Strawbs - The Battle
Strawbs är mest kända som progrock band, men på sina allra första album spelade de folkrock. Denna sång är hämtad från deras andra platta "The Strawbs"(1969)


12. Gary Higgins - I Pick notes from the sky



Higgins är Amerikan men hans folkpsychedeliska stil passar ändå väl in här bland alla britter. Sången är från albumet Red Hash (1973)


13. Show of hands - The Galways farm
En duo som jag såg på Cropredy festivalen(se längre ner på sidan)


14. String Driven thing - Heartfeeder
Sjuttiotalsband som spelade mer psych än folk. Fiolen hade en framträdande roll i musiken, vilket gjorde att String Driven thing ibland sattes i folkfacket


15.The Men They Couldn't Hang - Scarlett ribbons
Folkpunk från sent åttiotal. Denna låt är dock inte särskilt punkig


16. The way we live - Squares
Åter en duo. De gav ut plattan "A Candle for Judith"(1971), under detta namn. De spelade en blandning av folkrock och hårdrock. På detta spår kan man dock inte märka någon hårdrock. Duon släppte även en andra platta men då under namnet Tractor


17. Illusion - Roads to freedom
När den tidiga sättningen av Renaissance återuppstod 1976 så var deras gamla gruppnamn upptaget. Man tog sig då namnet Illusion och släppte två Lp i slutet på sjuttiotalet. 2003 kom CDn "The Island Years" som innehåller dessa LPs och denna låt

Irma Schultz

Irma Schultz är ännu en dam som gjort väldigt mycket olika, en del dåligt, en del mycket bra. 1995 gjorde hon en härlig soloplatta vid namn "Andas fritt". den innehåller lågmäld singer/songwriter musik.
I år har hon släppt en platta med svenska Psalmer som är så bra att t o m en hedning som jag tycker om det.
Tyvärr verkar de flesta bara minnas henne för någon gammal hitlåt("Precis som du")



"Psalmer” är inspelningar av texter som finns representerade i den Svenska psalmboken, i vissa fall är det verkets originalkomposition och i andra har ny musik skrivits.
Medverkande är Toni Holgersson och Irma Schultz Keller . Skivan är inspelad och producerad av Lasse Englund som också spelar gitarr. Plattan är en härlig lågmäld resa med ett musikaliskt språk som låter singer/songwriter, folkrock och lite jazz.

Marie Bergman

Marie Bergman är en av dessa svenskar med lång, skiftande karriär som blivit satt i schlagerfacket. Detta är synd för hon har gjort mycket mer; visa, singer/songwriter, jazz och rock. Mellan 1974 och -81 gjorde hon fyra album som gjorde henne till "svenska sing and songwriters urmoder"( som DN formulerade det 2004)
Skandalöst nog finns inte dessa på Cd.
Albumen är:


Mitt Ansikte från 1974



Närma mig från 1977



Iris från 1979




Hjärtats lust från 1981

Album jag gillar just nu

Under denna rubrik kommer det att trängas olika slags album. Det blir plattor från i år så väl som musik från då. Stilarna blir skiftande; rock, jazz, visa, folk m m. Först ut är ett soulalbum




Aretha Franklin – Soul 69





Detta är gammal hederlig soul. Jag skall i ärlighetens namn erkänna att soul aldrig riktigt varit min grej. Men Aretha går det inte att värja sig inför.

Hon sjunger med själen utanpå. Många av låtarna är gammal skåpmat, som t ex ”Bring it home to me och ”Track of my tears”, men Aretha gör dom som ingen annan. Huden knottrar sig på mig och själen får ro på ett sätt som bara whiskey lyckats åstadkomma förut. Jo, jag menar att jag blir berusad av Aretha. En billig, härlig fylla

Cropredy, lördagen den 11 augusti (del2)

Så var det dags för det som de flesta ser som festivalens höjdpunkt. Nuvarande sättning av Fairport Convention bjuder in gamla medlemmar till en tre timmar orgie i folkrock.
I år var det mycket som talade för att det skulle bli något alldeles extra. Bandet hade bjudit in till fyrtio års kalas och nästan alla gamla medlemmar var på Cropredy för att fira.

Första timman spelade nuvarande sättning till stor del men så plötsligt hördes tonerna till ”Rising for the moon” och bl a Jerry Donahue och Dave Swarbrick kom in på scen. Stämmningen steg genast. En stund senare gick Donahue ut och Thompson kom in. Snart satte sig dessutom Mattacks vid trummorna och det var faktiskt sättningen från Full House som stod på scen i nästan en halvtimma. Stora delar av detta klassiska album spelades, bl a en version av den underbara Sloth. När Donahue åter kom in var det dags för världens bästa låt: "One more chance".
Donahue spelade som en gud i låtens långa solopartier och jag slogs av att Richard Thompson inte är den ända fantastiska gitarrist som varit med i Fairport.
Jerry Donahue

Mot slutet av konserten kom även Judie Dybe, Ashley Hutchings och Ian Matthews in och man spelade ”Time Will Show The Wiser” från deras allra första LP.
Konserten avslutades med att Fairport, alla gäster och 20000 i publiken sjung ”Meet on the ledge”. Man kan bli lycklig för mindre. Tack Fairport för denna upplevelse.

Cropredy, lördagen den 11 augusti (del 1)

Även lördagen bjöd på sol och värme. Så småningom blev det fler människor än någonsin tidigare under veckan, men ändå lugnt. Över 20000 människor stod framför scen, det fanns inga kravallstaket eller andra avspärrningar, ändå var det ingen trängsel. Människor satt, stod och till och med dansade utan att störa någon annan. Ingen trängde på, knuffades eller bad sig illa åt på annat sätt. Leendena var många redan innan dagens första artist.

Lördagens artister i urval:

Richard Digance
Richard är en trubadur och ståuppare som fick publikens leenden att bli till gapskratt. Som svensk med halvtaskiga engelska kunskaper var det dock svårt att fatta riktigt alla poänger


Iain Matthews
Detta är ännu en före detta medlem av Fairport Convention, men Iain hoppade av redan innan Fairport började spela ren engelsk folkrock och han har alltid varit mer påverkad av framförallt amerikansk singer/songwriter tradition.
Han såg lite blyg ut, Matthews, när han kom in på scen och uttryckte sin glädje över att vara på Cropredy. Med akustisk gitarr och en pianist till hjälp fyllde han ändå snart upp det enorma fältet. Låtarna var framförallt från de senaste tio åren. Visst kunde jag sakna en och annan gammal goding men Iain tillhör de gubbar som blivit allt bättre på gamla dar.
- Jag har drömt om att få spela med några gamla vänner, sa Matthhews en bit in i konserten. Strax därefter stod både Simon Nicol och Richard Thompson på scen och kompade. En varm och nära stämning spred de omkring sig och jag hade gärna hört dom längre. Nu spelade de bara i en knapp timma, men det var en timma att minnas länge


The Strawbs
Folk/prog/rockbandet Strawbs spelade på Cropredy med samma sättning som de hade i mitten av sjuttiotalet.
- Äntligen, stönade min kompis som väntat i 25 år på att få se dom live.
Bandet spelade till stor del låtar från de tre albumen: "Bursting at the Seams","Hero and Heroine" och "Ghosts". Det var med andra ord pompös, sentimental och alldeles underbar musik. Visst var nostalgifaktorn stor men vad gör det. Dave Cousins sjung med enorm inlevelse och vevade med armarna likt en skadeskjuten väderkvarn, en mycket stilig, skadeskjuten väderkvarn. Mitt i detta spelade Dave Lambert på¨ ett sätt som såg ut som Pete Townshend men lät som Strawbs i högform.
Någon klagade på att det var otajt och att Cousins sjung illa, men det var bara en förvirrad folkdiggare som aldrig fattat vitsen med att blanda folkrock med progrock så som Strawbs gör. Jag och min kompis tyckte det var en av festivalens höjdpunkter.

Cropredy, fredagen den 10 augusti (del 2)

När kvällen kom krypande var det dags för några av festivalens höjdpunkter:

Show of Hands
Show of hand består av multiinstrumentalisten Phil Beer och singer/songwritern Steve Knightley. Denna duo bjöd på en blandning av Knightleys egna sånger och traditionella låtar. Flera av sångerna gick rätt in i hjärtat trots att jag aldrig hört dom förut. För den större delen av publiken var dock Show of hands en gammal kär bekantskap, det märktes på mottagandet. Folk sjung med i låtarna och applåderna höll aldrig på att ta slut.

Fairport 1969 perform Liege and Lief, featuring: Ashley Hutchings, Dave Mattacks, Simon Nicol, Dave Swarbrick, Richard Thompson and Chris While.


Nyligen valdes albumet Leige and lief till Storbritanniens bästa folkplatta, någonsin.
Detta firades på Cropredy med att Leige and lief sättningen spelade denna klassiska platta från början till slut. Det var härligt att se dessa äldre, grånande herrar tillsammans på en scen igen, det var 38 år sedan sist. Flera av dom stod med ett leende på läpparna under större delen av konserten. En av dom som verkade gladast var Dave Swarbrick. Att han stod där med fiolen i famn var ett mindre under. Han har bytt ut både lungor och hjärta på senare tid, men detta påverkade inte nämnvärt vare sig humör eller fiolspel. Likt en liten tomte tassade han omkring på scen med hatt och hängslen och lät stråken dansa över fiolen.
En av Leige and lief medlemmarna - Sandy Denny - är inte med oss längre. Hon ersattes med sångerskan Chris While som sjung nästan lika bra som sin föregångare.
Hur var då konserten för övrigt? Visst var det lite otajt ibland men som helhet var det ändå en alldeles fantastisk konsert som jag och stora delar av publiken längtat efter i många, många år.

The Richard Thompson Band
Kvällen avslutades med The Richard Thompson Band. Denne för detta Fairport medlem bjöd på en konsert dominerad av snabba låtar från framförallt de senare plattorna. Bra och skickligt framfört men var tog balladerna vägen? Även Richard har jag längtat efter att få se men det forcerade framförandet och avsaknaden av gamla, lugna låtar gjorde mig något besviken. En bra konsert men jag hade hoppats på ännu bättre.
När en av de få gamla låtarna - "I Want to see the bright light to night" - tonat ut, var det dags för oss att köa hem till tältet. Efter att stått och lyssnat på musik i 5-6 timmar värkte både ben och rygg.
- Jag måste orka en dag till, var min sista tanke innan jag somnade som en stock

Cropredy, fredagen den 10 augusti (del 1)

På fredag lyste solen och gjorde vårt tält dags-att-vakna-varmt redan vid åttatiden. T-shirt och shorts var klädseln som gällde. Efter att ha stått i lååånga köer för att få tvätta sig, kissa och äta frukost så vände vi åter till scenen. Med hjälp av vassa armbågar tog vi oss fram till en bra plats där vi sedan såg bl a följande band:

Hummingbird
Detta band inledde fredagen, tre tjejer som lät lika mycket country som folk.
Dixie Chicks och Indigo girls ligger nära till hands att jämföra med. Tjejernas stämsång och kvicka humor gjorde en ganska anonym musik till en kul scenupplevelse.

Mad Agnes var en amerikansk trio som lät mycket engelsk. Pop, klassisk musik och folk fanns i den gryta som var deras musik. Det var en mycket personlig blandning och man blev onekligen nyfiken på att få höra mer


The Demon Barbers Roadshow


Lät som 2000 talets Steelye Span med tung bas och trummor samt ett antal folkdansare.
De bjöd verkligen på show. Frågan är om det håller på skiva

Cropredy torsdagen den 9 augusti

På en skumpig buss kom vi in i Cropredy torsdag eftermiddag. Det visade sig vara en vacker lantlig by, som hämtad ur morden i Midsomer. Nu skulle alltså 20 00 människor samlas i tre dagar för att lyssna på band som är mer eller mindre påverkade av brittisk folkmusik. Att vi hamnat rätt såg man på alla tunnhåriga femtioåriga män med hästsvans och på de tusentals tält som trängdes på koskitförsedda fält. När vårt tält väl var uppe var det dags att ta sig till scenen(det fanns bara en). Vi blev minst sagt förvånade när vi såg att det var - till en stor del - sittande publik.
De flesta hade helt enkelt tagit med sig egen stol. I merparten av stolarna satt en lätt grånad person, men i förvånansvärt många syntes barn eller ungdomar.
Vi kom när Wishbone ash just hade börjat fylla fältet med sina tunga gitarrljud. Wishbone spelar en alldeles egen blandning av hård gitarrock, progrock och folkmusik som får mina öron att bli ganska nöjda, men övriga publiken tycktes inte särkilt berörd. De flesta satt i sina stolar, smuttade på en öl och bläddrade i programmet.
Det fanns dock ett undantag; en tunnhhårig pensionär med hästsvans dansade som en galning,ofta med en knuten näve i luften. I slutet på konserten gick han dessutom loss i långa luftgitarr solon. Det är inte utan att jag undrar vad han gick på för "bränsle" egentligen.
Först när Seth Lakeman kom upp på scen höjdes stämningen även bland övriga. Denna unge multiinstrumentalist gav oss en härlig modern folkrock med ett fiolspel och en sångröst som fick åtminstonde mig att häpna.




Seth Lakeman



Kvällen avslutades med Jools Holland and his Rhythm and Blues Orchestra. Jools Holland kan sägas vara en brittisk motsvarighet till vår Robert Welch. Inget för oss, sa jag och kompisen och gick vid 23 snåret hem till vårt tält. Då diggade 20 000 engelsmän Holland för fullt.