Vissa dagar

Vissa dagar när allt skiter sig.
När det man trodde var rätt blir fel
Då kan det vara gott att gömma sig, dra täcket över huvudet och bara fly.


Just nu flyr jag med mollstämd svensk musik. Det funkar bra.
Om och om igen spelas det, ledsna svenska gubbar som snyftar, gråter och är hjälplösa
Musik som terapi, flykt och medicin?
Ja och vilken tur att man har den medicinen

Lyssna på vad jag ordinerade mig själv idag:

en sked snyft
två tabletter bitterhet
20 mg längtan
En injektion ensamhet
skölj ner med självömkan

Rick Wright död

Richard William Wright är död
Han var född 28 juli 1943 i Hatch End, Harrow, nordvästra London
Den 15 september 2008 dog han i cancer efter en kort tids sjukdom.
Rick Wright spelade keyboard i Pink Floyd. Han var en av orginalmedlemmarna.
Som låtskrivare fick han tyvärr ofta stå i skuggan av Syd Barret, Roger Waters och David Gilmour. Själv tycker jag att han har skrivit några av bandets allra finaste låtar och dessutom släppt bra soloskivor. Framförallt hans första egna album - Wet dream- innehåller fantastisk musik

Hans bästa låtar:

Med Pink Floyd:
Remember a Day
See-Saw
The Great Gig in the Sky
Us and Them

Solo:
Against the Odds
Holiday

Mera Folkrock

Här kommer en samling till, med lite mer obskyra val. Många av mina absoluta favoritlåtar finns här. Vill du ha musiken på skiva? Maila till: Wichseason snabela hotmail punkt com eller anmäl ditt intresse i en kommentar

1. The Ghost - Time Is My Enemy
2. Natural Acoustic Band - All I Want Is Your Love
3. Plainsong - Raider
4. Mellow Candle - The poet and the witch
5. Bill Fay - Be Not So Fearful
6. Duncan Browne - Dwarf in a Tree (A Cautionary Tale)
7. Jade - Amongst Anenomes
8. Roy Harper - Zenjem
9. Shelagh McDonald - Mirage
10. Spirogyra - Cogwheels Crutches And Cyanide
11. Spriguns - Devil's Night
12. The way we live - Squares
13. Tir Na Nog - The Same Thing Happening
14. Trees - Murdoch
15. The Woods Band - Dreams
16. The Eighteenth day of May - The Waterman's Song to His Daughter
17. The Albion Band - Appalachian front porch game
18. Dando shaft - Down to you, up to me
19. Decameron - The Deal

Folkrock för nybörjare

Har du nästan aldrig lyssnat på folkrock? Då erbjuder jag dig en samlingsplatta med några av de mest etablerade namnen. Jag begränsar mig till Brittisk Folkrock och lägger tyngdpunkten på sjuttiotalet. Vill du ha den? Maila mig på Wichseason snabela hotmail punkt com. Eller lämna en kommentar här på sidan.

Låtlista:
1. Fairport Convention - Autopsy
2. John and Beverly Martyn - Stormbringer
3. Nick Drake - Northern Sky
4. Richard and Linda Thompson - Walking On A Wire
5. Pentangle - light flight
6. Ralph McTell - Wait Until The Snow
7. Sandy Denny - John The Gun
8. Ronnie Lane - How come
9 Richard Thompson - Two Left Feet
10. Strawbs - Back on the Farm
11. Lindisfarne - Fog on the Tyne
12. Incredible Stringband - Dear Old Battlefield
13. Steeley Span - London
14. The Waterboys -Bigger Picture
15. The Pogues - Dirty Old Town
16. Fairport Convention - Matty Groves
17. Al Stewart - Songs out of Clay
18. John Martyn - Back down the river
19. McGuinness Flint - When I'm Dead & Gone
20.Amazing Blondel - Pavan

Artistbesök DN minns

Klicka här

Propaganda för bortglömd musik, 11

Thomas Almqvist - Nyanser

När punken härjade som mest kom Almqvists första album. Detta var en skiva som bjöd på instrumentalmusik med tydliga jazz och folkinfluener. Det var något helt annat än den musik som strömmade ur våra radioapparater i slutet av sjuttiotalet. Jag var nitton och föll pladask för denna nästan meditativa musik. Akustisk gitarr, tassande bas och en vilsen sax, var det som fyllde mitt rum när pickupen hoppa ner på vinylen.
- Det svänger ju inte
- Är mer ljud än musik, sa kompisarna
- Ni fattar inte nåt, svarade jag

Denna Thomas Almqvist skiva håller än idag. När regnet faller och mörkret lagt sig då finns det knappt någon musik som griper tag i mig likt "Nyanser"

Pink Floyd

I en intervju berättar Rick Wright om Pink Floyd och publikens stora tålamod vid olika konserter.
Bland annat nämner han hur det kunde vara när en psykotisk Syd Barret fortfarande var medlem.
- Ibland fastnade han i ett och samma akord som han malde gång på gång. Vi fick försöka spela runt hans entoniga D-akord, berättar Rick. Det märkliga är att publiken inte tycktes reagera. Antingen trodde de att det skulle låta så eller så var de så påtända att det inte märkte att det spelades samma akord hela tiden.

Några år senare spelade Pink Floyd en konsert när Roger Waters plötsligt blev förbannad och gick av scen. I några minuter försökte de andra i gruppen spela utan Roger. Tillslut gick de också av. Snart stod bandets alla medlemmar i logen och grälade.
När grälet var över- efter ca 20 min - återvände Pink Floyd till scen. Till deras förvåning satt hela publiken kvar, nöjda och de flesta med ett vackert leende på läpparna.
- Antagligen var de så påtända att de inte märkt att vi varit borta i nästan en halvtimme, säger Rick

Smolk i en full glädjebägare

Att gå på rockfestival med sin fjortonåriga dotter var verkligen en höjdare för en gammal musiknörd som mig.
Festivalen var, på många sätt, lysande och det kändes hedrande att min tonåring faktiskt tyckte det var okey att umgås med sin pappa under denna fest.
Halvägs in på lördagens blev vi var trötta och ville vila, så vi gick till områdets resturanger för att sitta ner, äta och dricka.
Döm om min förvåning när vi vägrades inträde på resturangerna. Eller rättare sagt, de vägrade att släppa in min tonåring. Det hjälpte inte att jag intygade att hon var min dotter och att jag lovade ansvara för hon inte drack någon alkohol.
- Reglerna är sådana, sa vakterna och hänvisade oss till enkla matställen intill, utan sittplatser och utan öl.
Efter att ha blivit bortmotade tre, fyra gånger, fick jag ett mindre utbrott och höll ett kortare föredrag. Det lät ungefär så här, fast högre:
- Vi är trötta och hungriga. Jag vill ha en öl och min dotter en cola och vi vill kunna sitta ner, äta, dricka och snacka en stund. Det får vi lov att göra på alla resturanger i hela landet, men inte här. Jag blir så förbannad, fattar ni inte att ni förstör hela festivalen för oss på det här viset.
Det var då vakten tog ett djupt andetag, pustade och sa:
- Ja, ja! Gå in med er då .
Där bröt han helt klart mot de direktiv han fått. Om han gjorde det på grund av mina goda argument eller bara för att få tyst på skrikig gubbe, vet jag inte. Det gör detsamma. Jag var nöjd och min dotter med, trots att hon gav mig en lång blick och sa:
- Då är så piiinsam, pappa!!!

Till nästa år hoppas jag att arrangörerna har tänkt till. Jag förstår att man inte kan släppa in tonåringar själva på områden där det serveras alkohol, men föräldrar med tonåringar måste få komma in. Vi är visserligen ingen stor grupp men jag vet att det fanns fler familjer på festivalen som också förvägrades att få sitta ner och äta och dricka ihop

Far och dotter tycker om Way out west

José González
Dotter: Nää
Far: Stämmningsfullt
Kelis
D: Ja
F: Bättre än väntat, mer soul än hiphop
Caesars
D: Nja
F: Ös
Sahara Hotnights
D: Jaaaa
Far: häftiga tjejer
Frida Hyvönen
D: ???
F: Småsegt, bättre på platta
Silverbullit
D: Jaa
F: såg inte dom
Håkan Hellström
D: Jaaaaa
F: Jaaaaa
The Flaming Lips
D: Jaaa
F: Roliga att se
Lil' Kim
D:Jaaa
F: Fattade inget

Neil Young
D: Näääää
F: Mycket bra! Bättre än 1983

RIP: Skivaffären

Det fanns en tid då Göteborgs skivaffärer var mitt andra hem. Jag var dock för fattig för att köpa särskilt många skivor och för blyg för att stå och slänga käft med försäljarna
- Fått in nå't bra, eller? sa aldrig jag
Jag stod mest i ett hörn och bläddrade bland plattor, men det var jag å andra sidan himla bra på. I timmar kunde jag stå där och bläddra från C till G, det var ungefär så långt man hann innan försäljaren började undra vad man höll på med egentligen.
Ibland hände det att det strömmade ut ny fantastisk musik ur högtalaren, åtminstone ny för mig. Då tog jag mod till mig, stegade fram och frågade:
- Vad spelar du?

Det var i skivaffären jag upptäckte King Crimson, Unhalfbricking och Jam för att nämna några. Det var här jag kunde provlyssna allt jag läst och hört talas om. Ofta samlade jag på mig en 6-7 LP:s, tog de under armen och gick till lyssningsdisken. Expediten tittade ibland strängt på en och muttrade något om max tre låtar per skiva och att det kanske var dags att handla något. I det läget bytte jag i regel butik.

I skivaffärerna kände jag mig hemma. Medan andra drömde sig bort med skvallertidningar, Tv, eller rentav droger så körde jag med att bläddra i skivbackar. Så länge jag stod där var det som om världen försvann en stund, alla prov, tjatiga föräldrar och olyckliga kärlekar.
När plugget var slut gick jag dagligen min runda i stadens skivaffärer.
Jag började med Waidele, vandrade vidare till Grammoforum och Svens källare. Tog en avstickare till Highflow records innan jag avslutade på Bengans och Skivhugget.

Idag är alla utan Bengans borta. Det är istället stora nätbutiker och nedladdningssidor som gäller. Jag tänker inte hålla någon lång utläggning om varför det blev så här och hur det hade kunnat bli annorlunda. Jag nöjer mig med att konstatera att nedladdnings sajter är bra till mycket, men inte kan man fly bort från världen med hjälp av dom. I varje fall inte jag.


Göteborgs mest minnesvärda skivaffärer:
1. Bengans
Började på en bakgata i majorna med ett fåtal skivbackar. Bengan själv var runt 20 och pressade priserna så att de gamla jättarna fick skrämsel hicka. Växte så småningom ut till en av stadens allra största butiker. Butiken Bengans finns kvar men har idag bytt ägare

2. Highflow records
Började som ett projektarbete på gymnasiet av en ung man som hette Högblom i eftetrnamn, därav butiks namnet. Låg i Gårda och förblev liten, kanske var det därför jag trivdes så bra där.

3. Waidele
Waidele var den gamla stoora butiken i stan. De hade för höga priser för att man skulle ha råd att handla, men ett så stort sortiment att det bara var tvunget att gå in och bläddra ibland

4. Grammoforum
Den minst trendiga. Drevs av ett medelålders par, hade ganska bra sortering och framförallt låga priser

5. Svens källare
En liten butik som aldrig kunde konkurera när det gällde sortiment, men Sven spelade den bästa musiken i högtalarna.

6. Skivhugget
Började på liknande sätt som Bengans, fast tio år senare. Växte undan för undan men har de senaste åren istället krympt och stängde för gott(?) ganska nyligen.

7. Skivan
En kortlivad butik som låg på Hisingen under några år i slutet på sjuttiotalet och i början av åttiotalet. De unga killarna som drev butiken var mycket trevliga och man behövde inte vara särskilt talförd för att bli överöst av bra tips. Alan Parsons, Animals comeback platta och John Miles, var några av tipsen som blev till favoriter.


När jag nu gjort listan så ser jag att flera av butikerna hade en sak gemensamt; de startades av unga entusiaster utan några stora ekonomiska resurser.

Husguden Sandy Denny

Sandy Denny sjunger som en ängel men med ett blödande hjärta.
Få artister har fungerat så bra när jag varit olyckligt kär eller tyckt allmänt synd om sig själv. I hennes vackra stämma kan jag också höra ett mörker som lockar.

Sandy Denny var i sena tonåren när hon drog omkring på Londons folkklubbar och drömde om att bli en stor folksångerska. I denna miljö lärde hon bl a känna Jackson C Frank, en ung och okänd amerikansk sångare.
Jackson och Sandy var för en tid ett par och han var en av dom som uppmanade henne att skriva egna låtar. En av de första hon skrev var, "Who knows where the times goes". Denna sång blev hennes mest kända och har gjorts i en mängd cover versioner.

Sandy blev 1967 medlem av The Strawbs och gav tillsammans med dem ut ett album. Detta samarbete blev dock kort. 1968 var det istället dags för Sandy att göra entré i en annan grupp; Fairport Convention.
Tillsammans med Fairport var Sandy pioniär inom brittisk folkrock. Inspirerade av det The Band gjort på andra sidan Atlanten bestämde de sig för att blanda traditionell brittisk folk med modern rock. Det första och bästa resultatet blev albumet; Leige and Lief.

När Fairport Convention var på höjden av sin popularitet hoppade Sandy av gruppen. Hon bildade istället bandet Fotheringay och gav så småningom även ut soloalbum. I slutet av sin karriär fick hon allt större problem med alkohol. Hon levde ett hårt liv, vilket bla ledde till att hennes man - Trevor Lucas - tog deras gemensamma dotter och flyttade hem till Australien. Våren 1978 föll Sandy Denny ner för en trappa och slog sig så illa att hon senare dog i sviterna. Hon avled den 21 April 1978, blott 31 år gammal.
Hon var inte bara en fantastisk sångerska utan också en av de bästa låtskrivarna någonsin. Kanske är det därför som flera av dagens unga kvinnliga musiker anger henne som en viktig inspiration. Beth Orton och Natalie Merchant är två exempel

Här är -enligt mig- de bästa album som Sandy medverkar på:

Med Fairport Convention:
1969 (January) What We Did on Our Holidays -Fairport Convention
1969 (June) Unhalfbricking -Fairport Convention
1969 (December) Liege & Lief - Fairport Convention
1975 Rising for the Moon Fairport Convention

Med Fotheringay:
1970 (June) Fotheringay -Fotheringay Studio

Solo:
1971 The North Star Grassman and the Ravens
1972 Sandy
1973 Like an Old Fashioned Waltz
1977 Rendezvous

Klicka här och lyssna på Sandy

Sommarens familjeblandning

Nu är det semester och familjen skall åka långväga med bil. Då gör vi åter en familjeblandning som skall sitta i bilen och göra resan roligare för oss alla. Denna CD kommer till efter långa förhandlingar och många kompromisser. Det hela går till så att jag och dottern får välja varannan låt, med ryckvisa inhopp av lillebror. Demokrati utifrån musikintresse med andra ord. Väljer man en låt som övriga familjemedlemmar gillar så är det ett plus. Årets förhandlingar pågår fortfarande, men jag visar här de låtar som är klara. Längst ut till höger står det vem som valt låten Om det är någon som undrar var mammas låtar är, så är det så att hon avstår från att välja musik mot att hon får ha det tyst i bilen när hon inte orkar mer.

1. Smokie Robinson and the Miracles - Track of my tears DOTTER*
2. The Motors - Airport SON
3. Hello Saferide - Long lost pen pal PAPPA
4. Forth Minor - Where'd you go DOTTER
5. Wailing Souls - Row Fisherman PAPPA
6. Gavin DeGraw - Im in love with a girl DOTTER
7. Tom Petty - Don't do me like that DOTTER*
8. City Boys - 5705 SON
9. Plainsong - The Raider PAPPA
10 The Temptations - My Girl DOTTER*
11. Billy Bragg - Keep in faith PAPPA**
12. Squeeze - Pulling Mussels DOTTER*


*Låtar som pappa också gillar
** Låtar som också dottern gillar

En lista jag inte vet namnet på

Är lite osäker på vad duo bör heta i plural. Duos?? Duoar? Eller finns ordet inte i plural?
Hur som helst, här kommer en lista på några riktigt bra:

1. Simon & Garfunkel
2. Richard and Linda Thompson
3. John and Beverley Martyn
4. Richard and Mimi Fariña
5. Kajsa och Malena
6. Everything but the girl
7. Indigo girls
8.Stealers Wheel (Kan diskuteras om de var en duo eller ej)
9. Steely Dan (Kan diskuteras om de var en duo eller ej)
11. Risken Finns
12.Crosby & Nash
13.The Incredible Stringband

Way out west

Å så kom hon då till sist. Tonårsdottern stod där, la huvudet på sned och frågade:
- Pappa, kan inte vi gå på rockfestival ihop
-Jaaaa!!! tänkte jag, men det sa jag ju inte, utan jag såg lugn ut och svarade:
- Det skall väl gå bra

Visst begriper jag att hon frågade för att hon vet att hon inte får gå själv. För henne är pappas medverkan mest ett nödvändigt ont, men jag är ändå glad för att vi åter får chans att tillsammans göra något vi båda är intresserade av. Senast vi gjorde något vi båda tyckte var kul, var nog när vi byggde lådbil ihop. Då gick hon i tvåan

De bästa dårarna

Jag har alltid fascinerats av udda människoöden. Här listar jag några av musikhistoriens lidande konstnärsjälar. Jag vill inte på något sätt göra mig rolig över människor som mår dåligt, se det istället som en hyllning till musiker som har inspirerat mig, genom sin musik och genom sina liv.


1. Nick Drake
Läs mer här
....och här


2. Brian Wilson
Läs mer här

3. Peter Green
Peter Green var ett av sextiotalets underbarn på gitarr. Han hade stora framgångar med John Mayall's Bluesbreakers och Fleetwood Mac. I slutet av sextiotalet började han må allt sämre psykiskt. Han fick lämna Fleetwood Mac och fick så småningom diagnosen schizofreni. 1979 gjorde Green comeback med det lysande albumet "In The Skies"

4. Roy Harper
Det berättas att Harper ville slippa sin militärtjänst och utgav sig därför för att vara mentalsjuk. Detta gjorde Roy så bra att han inte bara slapp militärtjänst, utan han kom också att tillbringa lång tid på mentalsjukhus. Bland annat fick han, under denna tid, elbehandlingar. Det var först efter sin vistelse på mentalsjukhus som han började ge ut skivor. Harper har sedan sextiotalet gett ut mycket bra musik, ofta i någon slags folkrock stil.

5. Syd Barret
Läs mer här

6.Shelagh McDonald
Shelagh McDonald gjorde två fantastiska album under tidigt sjuttiotal. En dag var hon plötsligt försvunnen. Hennes vänner, skivbolag och föräldrar var alla ovetande om vart hon tagit vägen. Shelagh återfanns efter trettio år. Läs hennes märkliga historia.
Läs mer här

provlyssna här

Myternas Syd Barret

Syd Barret var en av orginalmedlemmarna i Pink Floyd.
I början av bandets karriär så var det Syd som skrev de mesta materialet, spelade gitarr, sjung de flesta låtarna och var den naturliga frontmannen.
Pink Floyds första album är framförallt Syds verk. Men strax efter bandets första framgångar blev hans beteende allt märkligare, han kunde bli stående på scenen, tyst, med blicken riktad ut i tomma intet. De andra i bandet fick allt svårare att få kontakt med honom och tillslut blev situationen ohållbar, Syd Barret fick lämna gruppen och ersattes av David Gilmour. Anledningen till Barrets beteende tros ha varit hans stora drogmissbruk som i sin tur orsakade psykisk ohälsa.
Barret gjorde två soloplattor innan han helt drog sig undan från musiklivet.
På många år hördes det inga livstecken från denna märkliga man,han var som uppslukad , vilket fick ryktena och myterna att florera.

Bland annat påstods det att två franska journalister lyckats spåra Syd. De ringde på den dörr där han antogs bo, men ingen öppnade. Däremot hörde man en hund skälla innifrån lägenheten. En av journalistena fick då för sig att titta in genom brevinkastet och fick se en man stående på alla fyra, vilt skällande. Det lär ha varit Syd Barret.

En annan betydligt mer sann berättelse kommer från Pink Floyd medlemmarna själva. De berättar vad som hände under inspelningen av låten; "Shine on you crazy diamond" Sången handlar om Syd Barret och innehåller bl a texten:
"Remember when you was young, shine like the sun
Shine on you crazy diamond
Now there's a look in you're eyes, like black hole in the sky
Shine on you crazy diamond".
Mitt under inspelningen står plötsligt en främling i studion. Han är fet med rakat huvud och rakade ögonbryn. Ingen känner igen mannen föränn det avslöjas att det är Syd som dykt upp för första gången på många år, just när låten om hans liv spelas in.
Han var helt vanställd, omöjlig att känna igen, jag började gråta, det var en fruktansvärd syn , berättar Roger Waters
Jag kände igen hans ögon, men inget annat var sig likt, säger Nick Mason.

Syd Barret dog 2006. Han levde sina sista år i stillhet

Midsommar

Igår kväll när stången var rest, sillen framburen och jordgubbarna stod på kylning, då tog jag min tonåring i handen för att dansa små grodorna. Till min stora förvåning så hängde hon med, men efter ett tag märkte jag att hon rörde sig i en konstig takt. Det var då jag såg att hon hade mp3 spelaren på. Hon dansade i själva verket till RnB och inte grodor.
Jag var mycket nära att rycka snäckorna ur örat på henne, men då märkte jag att hon log och tittade på mig med sin snällaste blick.
- Äsch, tänkte jag och dansade vidare , jag i min rytm och dottern i sin

Husguden Mikael Ramel

Mikael Ramel har arbetat med musik sedan sextiotalet och gett ut omkring tio album, ändå tycks han fortfarande vara mest känd för att han är son till Povel.

I Slutet av sextiotalet och i början av sjuttiotalet var han en av pionjärerna i svensk rockmusik. Med Steampacket och så småningom solo, gjorde han nyskapande musik med influenser från såväl amerikansk rock som svensk folkmusik.
Mikael Ramel tillhörde vid denna tid flumproggen, alltså den del av proggrörelsen som spelade mer musik än vad de läste partibok. Kretsarna runt Fläsket brinner och Kebnekaise var hans musikaliska miljö, men i motsatts till dessa grupper gjorde Mikael textburen musik.
Hans första album- Till dig - kom 1972 och var något nytt i svenskt musikliv. Nog tycker jag att jag kan höra såväl Santana, Jefferson Airplan, svensk folkmusik och lite cirkus i den musik som finns på ”Till dig”. Även omslaget är annorlunda för sin tid. Det föreställer varken en välkammad Björn Skifs eller ett nymålat folkuppror. Istället är det en glad hippie som kommer springande emot en, nämligen Mikael Ramel. På många sätt var det just det han var, Mikael, en glad hippie. I sånger som ”Pengar” och ”Långt in i naturen” hyllas enkelt liv och vacker natur, det var något helt annat än Blå tågets analyser av kapitalismen eller Nynningens hyllningar till kommunismen. Mikael var nog aldrig riktigt rumsren i proggrörelsen. Visserligen fanns det fler hippies i rörelsen men de hade oftast vett att vara instrumentala.
Musikaliskt fortsatte Ramel på en spännande resa under sjuttiotalet. Med jämna mellanrum samarbetade han med grupper som Fläsket brinner och Splasch.
Under senare år har Mikaels musik blivit allt mer vispräglad och länge har han kombinerat artistlivet med arbetet som musikterapeut . Så sent som 2006 släppte han ett album som är helt okey

Mikael Ramels fyra första album är också hans bästa:
Till dig
Extra Vagansa
Tredje skivan
Rycker dig i svansen

Berättelsen om ett intro

I Slutet av 70-talet, spelade Janne Schaffer mycket i USA, bl a med medlemmar i det då helt okända bandet Toto. Väl hemma så hamnade Schaffer i studion med Ted Gärdestad. Det var inspelning av låten Satellit och man behövde ett bra intro. Janne drog sig då till minnes ett häftigt riff som Totokillarna lirat för honom ner de spelat ihop. Ingen kommer att få veta något om jag knycker ett riff från ett helt okänt amerikanskt band, tänkte Schaffer och lät Satellit inledas med Totos riff.
Våren 1979 vann Ted svenska melodifestivalen med Satellit och ett stulet riff. Det dröjde dock inte länge förrän det helt okända amerikanska bandet slutade vara okänt. Under sommaren klättrade Totos första singel, Hold the line, på världens listor
I den låten kan man höra samma riff som i Satellit.

Det finns folk som hävdar att det var tvärtom. Att det var Schaffer som kom på riffet när han repa med Toto killarna och att de sedan tog med det i låten "Hold the Line"

Husguden John Martyn

John Martyn har en lång karriär bakom sig. Han har gett ut, i snitt, en platta om året sedan sextiotalet, ändå är han så okänd att jag ett tag funderade på att ta med honom under rubriken; "Propaganda för bortglömd musik".
Han passar dock bättre bland husgudarna eftersom han är en av de artister som betytt mest för mig genom åren.
Det första albumet jag hörde med Martyn var Grace and Danger. Denna skiljsmässoplatta från 1980 fångade mig genast. Cool, melodiös rock med lite jazzlänsla,tyckte jag och gav mig iväg till stans största skivaffär för att köpa mer med Martyn. Jag kom ihåg hur jag stod där i affären och insåg att gubben hade gjort hur många plattor som helst. Egentligen ville jag köpa en hel hög Martyn skivor, men plånboken talade sitt tydliga språk; det fanns bara pengar till en.
Jag blundade och drog en ur högen. Det blev "Sunday's Child" och när den väl snurrade på gramofonen blev jag en aning förvånad. Detta var en något annorlunda John Martyn, akustisk gitarr dominerade och arren var betydligt folkligare.
Det var först nu jag började få klart för mig vilken spännande musikalisk resa denna man gjort.

Han började som en ung engelsk folksångare. Ensam med akustisk gitarr lät han på sin solodebut,1967, som många andra engelska och amerikanska folkies på sextiotalet. Wizz Jones var den stora förebilden.
Redan i och med den andra plattan var soundet mer personligt. En jazzig flöjt tog plats i musiken och Martyn började så smått utveckla sitt säregna sätt att sjunga.
På det tredje och fjärde albumet bildade han duo med sin fru , Beverly. Med hjälp av delar av the Band gjorde han nu en betydligt rockigare musik. Martyn har aldrig varit mer folkrock än här. De två John & Beverly plattorna är väl i klass med det bästa av både engelsk och amerikansk folkrock från denna tid.
Ändå är det när Martyn åter blir soloartist som han hittar sitt alldeles egna musikaliska språk. Samarbetet med Pentangle basisten Danny Thompson tar musiken på jazzigare vägar. Missförstå mig inte, det blir aldrig jazz, Dannys double bass, Martyns mumlamde sång och ett allt mer nyskapande gitarrspel blir till musik som inte liknar något annat.
Under sjuttiotalet gör han en rad fantastiska album som innehåller denna hybridmusik. "Solid air" kanske är den allra bästa skivan under denna period. Plattans titelåt handlar för övrigt om Nick Drake. Martyn var en av Drakes mycket få vänner.
Martyns vilja till ständig utveckling leder till att han från och med åttiotalet till stor del lämnar folkrocken. Det blir istället allt mer soul och synthinfluenser.
Jazzkänslan finns dock kvar och ett antal av hans senare plattor är riktigt bra.
Inte minst hans senaste studioplatta från 2004. På den gör Martyn plötsligt en gitarrbaserad musik igen.

John Martyn plattor du bör ha:

60:
1968 The Tumbler

70:
1970 Stormbringer! (med frun)
1971 Bless the Weather
1973 Solid Air
1974 Sunday's Child

80:
1980 Grace & Danger
1984 Sapphire

90:
1996 And

00:
2004 On the Cobbles