Faran i att rota i ett kylskåp

Denna historia har jag fått av Lasse!

Året var 1969. Den nya popstjärnan Pugh Rogefeldt skulle komma till den lilla staden för en spelning.
Lasse ,20år, var stamgäst på den krog där spelningen skulle ske.
I god tid före konserten gick han dit. I mycket god tid visade det sig. Krogen var i det närmaste tom, ingen personal syntes till. Lasse sattes sig ensam vid ett bord och kände att hungern satte in.
– Jag smyger ut i köket och tar mig en macka, tänkte Lasse. Sagt och gjort snart stod han i ett folktomt kök och rotade i kylskåpet.
Hallå där, vem är du? Jobbar du här? En vakt -inhyrd för konserten - stod plötsligt bakom Lasse
Nja, jag jobbar ju inte här direkt, men jag är en hungrig stammis, försökte Lasse
Försvinn ut ur köket, skrek vakten
Lasse fick moloken sätta sig vid bordet igen, fortfarande hungrig.
När inte vakten syntes till längre tänkte Lasse: ”Jag måste ha en macka”.
Snart stod kan och letade i kylskåpet igen. Han hade precis fått fram både ost och leverpastej när han hörde en röst säga:
”Finns det något till mig me”. Den som frågade var en hungrig Pugh Rogefeldt och snart satt de två ungdomarna i köket och åt ost och leverpastejmackor.
Då kom vakten! Va i helvete, vrålade han, tog ett rejält tag i både Lasse och Pugh och kastade ut dom på gatan.
-Jag är kvällens artist, det är jag som skall spela, försökte Pugh.
-Och jag är kungen av Sverige, flinade vakten och smällde igen dörren.

Sent omsider kom Pugh in och fick göra sin konsert, hungrig.

Lasse då? Jo, han fick moloken gå hem och rota i sitt eget kylskåp.

Pughs bästa plattor:

1. Ja, dä ä dä

2. Pughish

3. Hollywood

4. Ett steg till

5, Bolla och Rulla

Den märkliga historien om Joyce Hatto

Denna berättelse sprids just nu i landets tidningar i lite olika versioner.

Den brittiska pianisten Joyce Hatto drog sig tillbaka från konsertscenen på 70-talet när hon insjuknade i cancer. I hemlighet fortsatte hon spela in imponerande utgåvor av allt från Bach till Messian.
Joyce Hatto var helt okänd när hon för något år sen började få stora lovord av internationella recensenter för några inspelningar, släppta på det lilla skivbolaget Concert Artists, som drivs av hennes man William Barrington-Coupe. Det handlade ofta om extremt svårspelade stycken.
Joyce Hatto avled2006, just som hon hade börjat bli en kändis i delar av musikvärlden. Efter sin död hyllades Hatto än mer. Under det senaste året har hennes inspelningar på Concert Artists höjts till skyarna av entusiastiska engelska musikkritiker.
Frågan var bara hur en svårt sjuk och åldrad kvinna kunde spela Liszt, Rachmaninov och Schubert med sådan virtuositet. På internet började rykten spridas. Var det verkligen Joyce Hatto som spelade?
En kritiker på Gramophone blev kontaktad av en läsare. Denne hade spelat en av Hattos cd-skivor i sin dator. Mediespelaren började automatiskt leta efter omslag och låttitlar och nu hände något egendomligt. Allt lät som det skulle och visst, det var Liszt, men det var inte Joyce Hatto som satt vid flygeln. Skulle man tro datorprogrammets katalogfunktion var det en inspelning av den ungerske pianisten László Simon, utgiven på det svenska skivbolaget Bis.
Nu uppdagades att allt var en bluff och bakom fusket låg Hattos man, William Barrington-Coupe. Skälet till bedrägerierna sägs vara kärlek.
I en intervju säger engelsmannen att hans svårt sjuka hustru inte var medveten om bedrägerierna. Hon skall faktiskt ha gjort inspelningar, men på grund av hennes sjukdom blev kvaliteten på musiken lidande. För att han älskade henne så mycket och för att glädja henne har Barrington-Coupe letat upp inspelningar som han tyckte liknade hennes spelstil och gett ut dem i stället.
Till att börja med bytte han bara ut delar men så småningom allt mer och slutligen spelade inte Hatto alls på skivorna. Hundratals skivor gavs ut i hennes namn som i själva verket var inspelningar av andra pianister.
I juni 2006 ,vid en ålder av 77 år, dog Joyce Hatto i tron att hon äntligen blivit erkänd som en stor pianist.

Efterlysning!

Drakes musik har ändrat karaktär. Från att ha varit en sida som samlat muntligt spridda berättelser om musik så har det mer och mer blivit något annat. Hyllningsartiklar, listor och kåserier har tagit över. Anledningen är dels att jag gillar att skriva hyllningsartiklar, listor och kåserier, men ett annat skäl till förändringen är att jag helt enkelt inte har så många fler musikberättelser att berätta. Har du någon mer eller mindre sann historia om musik? Maila då gärna den till mig. Gillar jag den så lägger jag in den och berättar självklart att jag fått den av dig.
Din berättelse kan i stort sätt handla om vilken musikalisk genre som helst, bara historien är bra

Joe Boyd

För ganska många år sedan nu upptäckte jag att på många av mina favoritplattor fanns en liten konstig häxa som red på en kvast. Oftast syntes symbolen undanskymd i någon hörna av albumet. När jag så tittade närmare såg jag att det under häxan stod med mycket liten text: “Produced by Joe Boyd for Witchseason production." Utan att jag fattat det så var alltså många av mina absoluta favoritskivor producerade av samme Joe Boyd och utgivna på hans produktionsbolag Witchseason production .
Idag vet jag att Joe Boyd är navet i min musiksmak. Spindeln i nätet om man så vill. Han har visserligen inte spelat in någon skiva i eget namn, inte sjungit en ända sång offentligt men hans betydelse som producent av framförallt den engelska folkrock-vågen, är enorm.

Under tidigt sextiotal kom han som ung amerikan till England för att arbeta för skivbolaget Electra. Snart blev han indragen iden engelska underground rörelsen. Boyd var med och startade den klassiska klubben UFO och försökte få electra att kontraktera nya band som Move, Soft Machine och Pink Floyd. När Electra inte ville skriva kontrakt med Pink Floyd så startade Boyd sitt eget produktionsbolag för att på detta sätt kunna producera bandet åt EMI. Nu blev det inte så, EMI hade sina egna producenter och Joe fick nöja sig med att producera Pink Floyds första singel: Arnold Layne. Istället använde han nu sitt produktionsbolag till en spela in en flod av artister som alla tillhörde den framväxande vågen av folk, folkrock och folkpsych. Incridible Stringband, Fairport Convention , John &Beverley Martyn och Nick Drake var några av artisterna.

Frågan är om Nick Drake överhuvudtaget skulle ha fått ge ut någon skiva om det inte varit för Joe Boyd. Denna tillbakadragne yngling hade ytterst lite av det som krävdes av en popstjärna. Men Joe hörde att melodierna var fantastiskt unika och gav Nick 1968 ett skivkontrakt.
1969 producerade så Joe fyra av musikhistoriens allra bästa plattor. Tre av dem var med Fairport Convention och den fjärde var Drakes debut; ”Five leavs left”.
Några år senare sålde Joe Boyd Witchseason production till skivbolaget Island på ett villkor; Island var tvungna att lova att fortsätta ge ut Nick Drakes plattor.
På senare år har Joe drivit världsmusik bolaget Hannibal. Han har då passat på att köpa tillbaka rättigheterna till stora delar av Witchseasons katalog.
Vill du veta mer om Joe Boyd och den musikaliska scenen på sextiotalet? Läs då hans bok: ”White Bicycles”


Några fantastiska plattor som Joe Boyd producerat:

Pink Floyd – Arnold Layne – single 1967
The Incredible String Band – The 5000 spirits… - LP 1967
Fairport Convention - What we did on our holliday - LP 1969
Fairport Convention – Unhalfbricking - LP 1969
Fairport Convention - Liege & Lief - LP 1969
Nick Drake Five leaves left - LP 1969
JOHN & BEVERLEY MARTYN – Stormbringer - LP 1970
Fotheringay – Fotheringay - LP 1970
KATE & ANNA McGARRIGLE - KATE & ANNA McGARRIGLE – LP 1975
RICHARD & LINDA THOMPSON - Shoot Out The Lights - LP 1982
REM - Fables Of The Reconstruction – LP 1985
10,000 MANIACS – The Wishing chair – LP 1985
Billy Bragg - Worker's Playtime – LP1988
Taj Mahal & Toumani Diabate - Kulanjan - CD 1999

Propaganda för bortglömd musik; 2

1980 släppte skivbolaget metronome plattan: "Till dom som bryr sig om " med Kaj R Hansson.Albumet är en svensk rock och bluesplatta, inte nyskapande på något vis, men full av värme och livserfarenhet som gör den till en av de bästa album som getts ut på svenska.
Texterna handlar till stor del om Kajs minst sagt äventyrliga liv. Kaj R Hansson var nämligen ingen vanlig skivdebutant. Vägen fram till hans skivkontrakt hade minst sagt varit krokig. Kaj började tidigt på brottets bana. Det ena brottet ledde till det andra. Han blev snart känd bland de flesta poliser och stamgäst på landets fängelser. 1973 är Kaj på rymmen, polisen söker honom utan framgång. Den 23 augisti 1973 går en man in på en bank på Norrmalmstorg. Han tar delar av personal som gisslan och kräver Att Clark Olofsson skall släppas fri.
Polisen tror att rånaren är den försvunna Kaj R Hansson. De flyger därför upp Kajs bror från Skåne och tar med sig honom till banken för att tala rånaren till rätta. Svaret blir en skottsalva. Nästa dag ringer telefonen hos Stockholms polisen. På en knastrig linje hörs en man säga:
- Hej, detta är Kaj Hansson, Jag läste i en tidning att jag rånar en bank på Norrmalmstorg, men jag rånar ingen bank, jag sitter på Hawaii. Kaj grips och utlämnas till Sverige...
Sju år senare ger han alltså ut sin första, och hittills ända, skiva. Lyssna på den, den är mycket bra. Den finns visserligen bara på vinyl , men den säljs ganska ofta på t ex Tradera

Nakna låtar

Nu har jag kommit på vad jag skall svara nästa gång någon frågar vad jag gillar för musik.
– Nakna låtar, skall jag säga med ett vänligt leende på läpparna.
Om de ser ut som frågetecken - vilket jag hoppas, annars faller hela min plan- kommer jag att utveckla mitt svar så här:
Nakna låtar är inte porrmusik, utan sånger som är avklädda på flera sätt. Arrangemangen skall vara avskalade, gärna akustiska, helst bara ett eller ett fåtal instrument. Känslan skall också vara naken, inget bladder om heta nätter eller snabba bilar. Nä, ett öppet, naket hjärta skall det vara, gärna ett sorgligt, sårat sådant. Och så skall det helst gå låååångsaaaamt.

Vid det här laget har nog personen som frågat om min musiksmak tröttnat för längesedan och gått för att prata om vettigare saker med någon annan. Jag kan riktigt höra dom stå där i ett hörn och rabbla aktiekurser och namnet på för söta viner. Men jag skiter väl i dom och fortsätter min utläggning rakt ut i luften:

Det måste förresten inte vara sånger utan kan lika gärna vara instrumentalmusik. Genre spelar mindre roll. Det finns naken jazz, tango, visa och folkmusik. Den vanligaste genren bland mina nakna låtar är dock Singer/songwriter. Ensamma ledsna gubbar med akustisk gitarr, som min fru så träffande döpt dom till.Varför envisas jag då med att tala om nakna låtar och inte naken musik? Jo, det för att den nakna låten kan dyka upp där du minst anar det, på ett bullrigt Springsteen album eller på en pompös Genesis platta. Det är därför mina gamla vinylplattor är fläckvis slitna. Jag har i åratal hoppat med pickuppen mellan de nakna låtarna medan de andra har fått förbli som nya. CDn var en välsignelse för mig, kan jag säga.
Låt mig avsluta med att erkänna att jag inte alltid är musikalisk nudist, ibland blir jag bara så trött på nakenheten, tar på mig dom urtvättade jeansen, den fläckiga T-shirten och rockar loss.

När jag avslutat denna utläggning så är nog bara min döva mormor kvar i min närhet

Några exempel på nakna låtar:

• Nick Drake - Så gott som alla hans låtar
• Richard and Linda Thompson - Withered and died
• Jan Johansson - Visa från Utanmyra
• Miles Davis - Blue in green
• Astor Piazzola & Roberto Goyeneche - Vuelvo al sur
• Loudon Wainwright - Sometimes I forget
• Ron Sexsmith - Gold in them hills
• Folk och Rackare - Haugebonden
• Ulf Lundell - Du tog mig
• Tom Waits - Tom Traubert's blues
• Patty Griffin - Be careful
  

Årets bästa retro-skivor

Med denna rubrik menar jag plattor som är gamla men som jag lärt mig tycka om först 2006

1. Shelagh McDonald - Album [Mooncrest CD]
2. Tomorrow - Tomorrow
3. Emitt Rhodes - Listen, Listen: The Best of
4. Tudor Lodge - Tudor Lodge
5. Family - Bandstand
6. Colin Blunstone - Some Years: It's the Time of Colin Blunstone
7. Gary Higgins - Red hash
8. Teenage Fanclub - Grand Prix
9. Traffic - Traffic
10. Dulcimer - And Turned As I Had Turned As a Boy
11. Karen Dalton - In my own time
12. Anne Briggs- the time has come
13. The Collectors - Grass and Wild Strawberries
13. Idle Race- The best of
14. Roy Harper - Come out fighting Ghingis smith
15. Lindisfarne - Nicely Out of Tune

Vill du veta mer om artisterna?
Klicka på deras namn

2006 års bästa plattor

1. Calexico – Garden Ruin
2. Willie Nile – Streets of NY
3. Regina Spektor - Begin to Hope
4. Emma Nordenstam - Varje flicksa dröm
5. Indigo Girls - Despite our differences
6. Linda Ronstadt & Ann Savoy - Adeiue false heart
7. Andreas Mattsson - The lawlessness of the ruling classes
8. The Decemberists - The Crane wife
9. The Flaming Lips - At War With the Mystics
10. Espers - II
11. Anna Christoffersson &Steve Dobrogosz - It´s Always You
12. Ron Sexsmith– Time Being
13. Lloyd Cole - Antidepressant
14. Jack Johnson - Curious George: Sing-A-Longs and Lullabies
15. Ebba Forsberg - s/t
16. Damien Rice - 9
17. Neko Case – Fox confessor brings the flood
18. Bruce Springsteen -The Seeger sessions
19. Amelia White - Black doves
20. Nina Ramsby & Martin Hederos – Jazzen/ Joanna Newsom - Ys

Kommentarer:

Det mesta kan kategoriseras som hip hop (Skoja, ville bara att du skulle rycka till lite)

Calexico:
Denna platta är inte nyskapande och egen så som bandets tidiga album. Det är mer vanlig americana och pop. Hur kan jag då tycka att detta är årets bästa album?
Jo, CDn består av 12 låtar som jag älskar, så enkelt är det. Det händer inte ofta att jag stöter på en platta där jag älskar allt. Detta är en platta som blandar sån't som känns igen, med lätt latinska influenser och högst personliga grejer. Ungefär som julen hemma hos mig. Klart att jag älskar det så här på julafton.

Regina Spektor:
Singer/songwriter tradition i Spektors högst personliga variant. De vanliga rock influenserna samsas med lite Vysotskij känsla. Eller är det bara för att hon är från Ryssland som jag får för mig det?

Emma Nordenstam:
Stinas syster. Vemod, vackra melodier, tänkvärda texter. Ibland blir det lite Tant strul popigt.


Willie Nile:
Rak rock att bli lycklig av

Linda Ronstadt & Ann Savoy:
En otroligt traditionell platta. Helt akustiskt gör Linda och Ann ett antal covers på gamla cajun, och folklåtar. De sjunger med sådan känsla, arrangemangen är så smakfulla att jag bara smälter.

Espers:
Folkpsych!
I mina öron påminner det om Pentangle, tidig Fairport Convention och Incridible Stringband. De har dessutom blandat folkrocken med något som låter som tidig Pink Floyd.
Eftersom de också lyckas lägga till något alldeles eget så blir detta en höjdarplatta .

Anna Christoffersson & Steve Dobrogosz : Piano och vocal jazz med en hel del soulkänsla. Passar bra under mörka vinter kvällar till vin och med den kvinna man älskar.

Vad gillar du för musik, då?

Vad gillar du för musik,då?
Hur många gånger har jag inte fått denna fråga från mer eller mindre ytligt bekanta. Vad svarar man på sådant ?
Jag började med att svara: jag är allätare. Det funkade bra, de log alltid brett och sa med eftertryck: Det är jag med!
Problemet uppstod när vi skulle samtala vidare i ämnet. Allätare betydde ofta att man gillade allt från Björn Skifs till Orup. En gång tittade en kvinna förvånat på mig - efter en stunds musik snack- och sa: Du är ju inte allätare, du är hetsätare!
Jag bestämde mig nu för en ny teknik. När jag fick frågan så droppade jag istället en mängd av mina favoriter. För varje namn såg personen framför mig allt mer ut som ett levande frågetecken. Snart mumlade hon ett kort ursäkta mig och försvann för att konversera med någon annan
Jag kanske skall försöka beskriva hur musik jag gillar låter då, tänkte jag.
Jag svarade nu något i stil med; ”Jag gillar akustisk gitarr långt fram i ljudbilden, ensamma ledsna gubbar, mycket mollackord och en och annan skev Beatles pastisch”. Då log de förvirrat och frågade vänligt vad jag jobbade med.
Jag tror nog att jag börjar svara allätare igen och hoppas på att inte få några följdfrågor

Vad svarar ni på frågan?

Folkrocken är tillbaka

För mig som gammal folkrock älskare så har det under de senaste åren hänt något mycket kul i musikvärlden:
En ny folkrock våg är här!
Den har nog funnits ett tag, men för mig är den tämligen nyupptäckt. Namn som Espers, Joanna Newsom, Devendra Banhart, Animal Collective, The Eighteenth Day of May, King Creosote och James Yorkston är alla exempel på bra ny folkrock, folkpsych, eller vad man väljer att kalla det. Många av dessa artister är
inspirerade av den folkvåg som fanns i England i slutet av sextiotalet och i början av sjuttiotalet. Det är framförallt folkpsychedeliska namn som tidiga Fairport Convention, The Incredible String Band, Pentangle, Tyrannosauros Rex och Comus som inspirerat de nya artisterna. Men det är inte alls frågan om plagiat. När det gäller t ex ett band som Espers, så förmår de verkligen att göra något eget av influenserna

Propaganda för bortglömd musik; 1

Hawkey Franzén

Hawkey Franzén är en bortglömd guldklimp i svenskt musikliv. Under sextiotalet spelade han i Lea Riders Group, bl a tillsammans med Jojje wadenius. Lea Riders Group är mest kända för sin musik till filmen: ”Dom kallar oss mods”. När Jojje bildade ”Made in sweden” 1968, satsade Hawkey i stället på en solokarriär. 1969 kom hans första platta ”Visa från Djupvik”. Skivan är en slags temaplatta om Hawkeys tid på fångvårdsanstalt för vapenvägran. Tillsammans med Pughs "Ja dä ä dä" så är ”Visa från Djupvik” den första rockplattan på svenska.
HF gav under sjuttiotalet ut en rad med plattor som innehöll en alldeles unik blandning av jazz, blues, visa och rock. Musiken låter som om tidiga Chicago och Blood Sweat and Tears möter Cornelis.
Sedan åttiotalet har HF främst sysslat med musik för teater, radio och TV

Lista på de HF plattor jag tycker man skall ha:
1969 Visa Från Djupvik
1971 Visa Från Gungor Och Sand
1971 Visa Från Och Till
1972 Visa Av Och Med

Ingen av plattorna finns tyvärr på CD. Leta i gamla vinylbackar

Fläsket Brinner på turne´ 1971

Erik Dahlbäck berättar:
I början av juni spelade vi en singelspelning i Emmaboda.
Jag vill minnas att det var ett bra gigg. Av någon anledning hade vi bråttom hem så vi drog direkt efter spelningen.
Vi hade tänkt att käka i Emmaboda men allt var stängt så vi stannade till på ett motell i Kalmar på vägen.
Där var tjo och tjim och onsdagsdans, men vi lyckades att hitta ett tomt bord och satte oss ner och väntade på att få beställa.
Det tog lååång tid.
Servitriserna passerade vårt bord hela tiden utan att ta någon notis.
Till slut lyckades vi få tag på hovmästarinnan.
Vi gjorde ett försök att få henne att ta upp beställningen men hon kollade bara in oss iskallt och sa ungefär :
" det fattar ni väl själva att ni inte kan få äta här som ni ser ut."
Serveringen låg på andra våningen och hon lotsade oss mot trappen under hot om polis om vi envisades.
Hon hade på sin sida hjälp av ett antal upprörda gäster som skulle se till att vi försvann därifrån. På något sätt tyckte hon inte att det räckte med att vi stack hon måste även ha sista ordet också och då utspann sig följande dialog:
Hovmästarinnan: "såna som ni har inte ute bland folk att göra."
Bengan (lite gåtfullt) "men vi har jävligt stora kukar!"
Hovmästarinnan: "Ja ja dom hänger väl där och dinglar"
Bengan: "Ja inte reser dom sig för dig inte."

Där blev hon svarslös och spottade Bengan i ansiktet.
Varpå han gav henne en knäpp på näsan som ekade i hela hallen.
(näsknäppandet var en verksamhet som Bosse Hansson och Bengan hade infört i gruppen.
Tidvis knäpptes det friskt på resorna, så Bengan var ganska skicklig på det.)
Det här gillade inte övriga gäster och skuldfrågan var given, såg man ut som vi var man självklart skyldig.
Vi hämtade upp Bengan två kilometer längre fram på motorvägen, då hade den uppretade danspubliken gett upp

Texten är hämtad från Fläsket Brinners hemsida

Nick Drake kom med ett paket

En dag på Islands kontor stöter pressansvarige David Sandison på Nick Drake i receptionen.
Nick har en stor låda under armen och ser som vanligt väldigt skygg ut.
- Hej Nick, hur mår du?, säger David
- Hmm, svarar Nick
- Har du fått en kopp te?
- Nä
- Vill du ha?
- Ja
- Följ med upp på mitt kontor då
Väl på kontoret blir Nick sittande med lådan under armen och te koppen framför sig. Efter en halvtimma av tystnad reser sig Nick upp med orden:
- Jag går nu
Ungefär en timma senare ringer tjejen i receptionen till David och säger:
- Du, Nick Drake la en låda på disken här och gick ut
Det visade sig att i den lådan låg mastertapen till Nick Drakes kanske starkaste album: Pink Moon

Nick Drakes 10 bästa låtar enligt drake
Time Has Told Me
River man
Way to Blue
Day Is Done
At the chime of a city clock
One of thise things first
Fly
Northern sky
Place to be
Things behind the sun

Bob dylan fick besök

En höstkväll 1961 knackade det på Bob Dylans dörr, en ung man som Bob kände igen från Greenwich Village stod utanför.
Gästen bad om att få spela en låt han skrivit. Han släpptes in, satte sig i soffan med gitarr i knäet och började genast spela en låt.
När låten var slut lutade sig ynglingen fram mot Bob och sa:
- Vill du ha den? Jag kommer aldrig att få ge ut någon musik, så du får låten, du kan tom få stå som låtskrivare, bara du lovar att ge ut den på skiva.
Efter en stunds fundering reste sig Bob upp och sa.:
- Spela den igen!
Gästen tog åter gitarren och sjöng för andra gången:
” How many roads must a man walk down Before you call him a man? Yes, 'n' how many…the answer my friend is blowing in the wind”
Ett år senare kom Dylans andra LP ut. Som första låt finns: ”Blowin in the wind”, låtskrivare - enligt omslaget - Bob Dylan.



Bob Dylans bästa enligt drake
The Freewheelin' Bob Dylan
Blonde on Blonde
Blood on the Tracks
Desire
Street Legal

Tävlade mot Beatles

Brian Wilson – ledarfiguren i Beach Boys - såg musikskapandet som en tävling och de han främst tävlade mot var Beatles. När han för första gången hörde Rubber Soul så grät Brian Wilson. Enligt honom innehöll Rubber Soul inte en enda dålig låt, hur skulle Beach Boys kunna göra en bättre platta än detta?
Efter några dagar tog han sig samman, ringde sina bandkompisar och tillsamman gick de in i studion.
Väl i studion började Brian med att leda en bön där han högt bad gud om kraft så att Beach Boys skulle kunna göra en platta ändå bättre än Rubber Soul.
Pet sound var den platta som blev resultatet av denna bön.
Men att ensam tävla med Lennon och McCartney var sannerligen inte lätt, Beatles nästa platta: Revolver var så nyskapande att Brian bestämde sig för att jobba på ett helt nytt sätt.
Han lät bandet turnera utan honom, han skaffade sig en ny textskrivare och han lät bygga en sandlåda inomhus där han skulle komponera. Århundradets skiva skulle det bli, Smile skulle den heta.
Men när de andra Beach Boys killarna kom hem från turnén skakade de på huvudet inför låtarna.
-Sådana texter vägrar jag att sjunga, sa en
-Musiken är för smal, sa någon annan
Brian tog illa vid sig, slöt sig än mer in i sitt skal.
Droppen var när Beatles Sgt pepper kom, detta mästerverk.
Myten säger att efter att Brian hört Sgt pepper så gick han och lade sig.
Han blev sängliggande i tre år, sägs det!
Det blev aldrig något Beach Boys album med namnet Smile, plattan gavs aldrig ut och idag är den världens mest berömda outgivna skiva.

Detta är den historia som med små förändringar har spridits sedan Brian drog tillbaka "Smile". Om du vill ha en längre och kanske lite mer nyanserad förklaring på varför "Smile" aldrig kom ut, gå då in på http://www.musik.uu.se/03-Forskning/Publikationer/CalleStrandUppsats.pdf

Victor Jaras död

När Pinochets militär junta tog makten i Chile, fördes sextusen anhängare till den mördade presidenten Allende till den stora fotbollsstadion i Santiago.
En av dem var den populäre folksångaren Victor Jara. En juntaofficer som fick syn på honom rusade fram med dragen kniv
- Du skall inte kunna spela några fler kommunist sånger, din jävel, skrek officeren och högg av Victor fingrarna på båda hans händer.
Victor Jara höjde då sin blodiga höger näve och sjung: ”Venceremos” (Unidad Populars segerhymn).
Den ena medfången efter den andra stämde nu in i sången och snart sjung sextusen fångar: ”Venceremos”
Det blev för mycket för militärerna, de sköt en salva som dödade Victor Jara

Denna text är hämtad ur boken "Råttan i Pizzan"

När jag träffade Richard Thompson

Februari 1983 kom Richard Thompson till min hemstad. Han skulle spela ensam med akustisk gitarr på en av stans diskotek. Tillsammans med två vänner gick jag dit full av förväntan. Men redan i kön förstod jag att jag var ganska ensam om att komma för Thompsons skull. Jag blev minst sagt orolig av kommentarer som:
- Någon, jävla folkmusiker skall spela
- Äh, va fan. Skall dom stänga av disco musiken då?
Jag bet mig i läppen för att inte säga nåt. Väntade tålmodigt i kön. Och så äntligen var jag då framme vid insläppet .
- Hur gammal är du då. sa dörrslusken med en lätt uppkäftig ton
- 23, sa jag och visade fram lägget
- Nähä, sa han efter att ha tittat på mitt ID kort, inte förrän om två veckor. Här måste man vara 23, du kommer inte in
Hela världen rasade för mig. Här var jag den enda som kommit för Thompsons skull, så släpper de inte in mig
- Jag måste in, stönade jag och höll en lång utläggning om att jag var stans största Thompson fan och att det vore en stor synd att inte släppa in mig, åtminstone borde jag få reda på var han spelade nästa gång
Efter fem minuters tjat tröttnade vakten. Han tog tag i min jacka, drog in mig och sa:
- Häng me
Han gick före och jag efter, in i en rökig discolokal, vidare utmed en lång korridor, ner för en trappa och slutligen in genom en dörr.
Det var den dörren som ledde in i logen. Vakten försvann med orden:
- Du få la fråga honom va han har nästa spelning.
Så stod jag där med en trött Richard Thomspson sittande en meter framför mig.
- Hello, your welcome to Trollhättan on monday, sa han och sträckte fram handen.
Jag blev som förstenad, det ända jag lyckades få fram var ett
- Äääää, sedan bockade jag och gick.

Måndag kväll såg jag honom i Trollhättan. Det var otroligt bra, men det är en annan historia

Nick Drake

Denna text skrev jag för en tids sedan till Wikipedia.

Nick Drake. Engelsk låtskrivare och sångare.
Född 19 juni -48, död nov –74.
Började spela gitarr som tonåring när han gick på college i Cambridge
Det var vid en konsert i Cambridge som Ashley Hutchings - medlem i gruppen Fairport Convention - såg Nick spela. Ashley gick genast till Fairport Conventions producent Joe Boyd och berättade om den melankoliska och inåtvända sångare han hört.

Boyd gav 20- årige Nick ett skivkontrakt 1968 och producerade hans första Lp."Five leavs left".
Skivan är lågmäld och vacker, sorglig men aldrig bitter eller aggressiv. Den mottogs av mycket goda recensioner men sålde dåligt.
Nick blev tidigt deprimerad, dåliga försäljningssiffror och scenskräck gjorde inte situationen bättre. När även hans andra platta blev en kommersiell flopp, blev han allt mer inåtvänd och deprimerad.
Hans tredje skiva är den mörkaste och svåraste.
Inspelningarna gjordes på två dagar helt akustiskt. Producenten och teknikern John Wood tog för givet att det bara var en demo de spelat in.
-Nä, det skall vara så, förklarade Nick.

I slutet av sitt liv sägs det att Nick började må bättre och han blev allt mer utåtriktad. För många kom det därför som en överraskning när han hittades död i sin säng den 25 november 1974. Nick dog av en överdos antidepressiv medicin.
Ingen vet om det var självmord eller om han av misstag överdoserade medicinen.
På åttiotalet började flera kända artister ange Nick Drake som viktig inspirationskälla.
Idag har han blivit en kultartist, inte minst bland unga. Ironiskt nog säljer han nu – trettio år efter sin död- skivor som aldrig förr.

Skifflegruppen som inte fanns

En kväll på femtiotalet var en ung Robert Broberg på Norra Real och dansade.
Plötsligt dök det upp en journalist som gick runt och frågade ungdomarna vad de sysslade med på fritiden.
När det var Roberts tur att svara på frågan så hörde han sig själv säga:
- Jag har en skifflegrupp, det senaste i musikstil från England, du vet
- Vad spännande, sa journalisten entusiastiskt . Kan inte jag få ditt tel nr så kan vi höras av igen
Robert lämnade ut sitt tel nr, gick hem och funderade på hur han skulle ta sig ur denna lögn. Han hade ingen skifflegrupp, han kunde inte spela något över huvud taget.
Så gick det någon vecka, Robert hade glömt hela historien, när telefonen ringde.
Det var journalisten igen, han ville komma och ta en bild på gruppen.
Javisst kom du, sa Robert, samtidigt som han tänkte:
- Vad gör jag!?
Nästa dag kom journalisten med fotograf. Robert hade samlat ihop ett gäng kompisar, ingen av dem kunde spela, men det syns ju inte på bild.
Nästa dag var det en stor artikel i Aftonbladet om det nya lovande skifflebandet och efter ytterligare några dagar började arrangörer ringa för att boka spelningar.
- Nä, jag får krypa till korset och berätta sanningen, tänkte Robert
Då kom Roberts syster hem och berättade att hon träffat en Skifflegrupp som inte vågat framträda än, men som gärna ville ta chansen och hoppa in.
Broberg skaffade en gitarr, tog av alla strängar utan en och hoppade in skiffle bandet som döptes till Robban Skiffle Group.
På de första spelningarna stod Robert längst bak och spelade på sin enda sträng, men snart lärde han sig flera låtar, satte på en sträng i taget och steg allt längre fram på scen.
Hur det gick sedan vet ju de flesta

Robert Broberg har varit artist i snart femtio år. Under denna långa tid har han avverkat många musikaliska stilar. De flesta minns honom som en ganska harmlös schlagersångare och ordbajsare. Jag älskar honom för de plattor han gjorde på sjuttiotalet. Det är en serie av skivor fyllda med humor, men framförallt med svärta, intimitet, politik och underbar musik. Musik som ligger mycket närmare rockmusik och singer/songwriter traditionen än något annat
han gjort.
Egentligen talar redan titlarna på plattorna om att detta är något helt annat än ”Upplåsbara Barbara” och ”Carola”.
Plattorna är i kronologisk ordning:
1. Jag letar efter mig själv
2. Vem är det som bromsar & vem skjuter på…
3. Tolv sånger på amerikanska
4. Motsättningar

När jag räddade romanen Jack

I göteborgsposten den 4/4 -05 var följande insändare införd:
(Jag återger den ordagrant)


Jag kom att tänka på en episod som inträffade på ett fullsatt kvällståg mellan Göteborg och Stockholm i mitten av 70 -talet.
Jag och min dåvarande flickvän var 19 år och hon arbetade i restaurangvagnen, jag reste med.
In i restaurangvagnen kom en okänd och berusad man, cirka 25 år, och satte sig ner, han beställde öl ett flertal gånger. Efter någon timme stapplade denne man in i köket på restaurangvagnen. han var upprörd och nästan förtvivlad. han undrade om vi tagit hand om eller sätt en plastkasse full med skrivna A4 ark och påstod att hela hans liv hängde på dessa papper.
Vi försökte lugna ner honom och sa att vi skulle fråga konduktören om han tagit tillvara påsen och att vi skulle gå ut i tåget och leta efter den. Vi tänkte inte då på att påsen med de maskinskrivna a4 arken var speciellt värdefulla.
Vi fick någorlunda klart för oss i vilken vagn han suttit och gick dit, vi hittade platsen och frågade en gammal tant på platsen bredvid om en man i på cirka 25 års år suttit där.
tanten bekräftade att så var fallet. Vi frågade om hon sett en plastpåse full med papper, vi letade tillsammans och hittade påsen under stolarna.
Väl tillbaka i restaurangvagnen gav vi påsen till den förtvivlade mannen. han tackade oss högljutt med stora gester medan han berättade att det var ett bokmanus, hans första riktiga bokmanus, och att han skulle träffa en förläggare. Han firade upphittandet av plastpåsen med ytterligare ett antal öl.
Några månader senare kom romanen Jack ut i bokhandeln, vi köpte och läste den utan att då tänka på att senare hälften av 1900 talets stora generationsroman kunde ha städats bort för all framtid ute på Hagalunds rangerbangård.