Lisa Pedersen

Mitt under femtioårs festen dök hon plötsligt upp. När gästerna var fyllda med festmat och vackra tal, så stod hon där. Lisa fnittrade något om att det var kul att spela på en privat fest och satte sig sedan vid flygeln. Hennes stämma och låtar tog tag i oss direkt. Runt hundra lätt grånade herrar och damer satt bara och gapade åt denna unga tjej. Gapade av beundran.
Hur hon låter?
Som Ane Brun eller Tina Ternheim, fast bättre.
Lyssna här

Just nu lyssnar jag på

Kalmarbandet Ragnaröks senaste strömmar ut ur högtalarna. Årets platta?
Har lyssnat mycket på rock, pop och soul från 60-70-80-talen, eftersom jag
sammanställt festmusik till alla 50-årsfester som jag går på numera.
(3fester på 4 veckor)
Dessutom har jag försökt hänga med bland rock som
kommit ut 2008. Glasvegas gillar jag. Mitt i allt detta blir jag
oändligt trött på rockmusik och vill bara lyssna på jazz, folk och
världsmusik. Liras samlingsskivor som ges ut i sammband med att de
släpper ett nytt nummer är exempel på sådant som jag sätter på när jag
fått rocköverdos. På lördagar går jag på loppis och köper CD:s för tio
kronor styck, sist blev det bl a Aimee Mann och Triakel. Triakel är en
svensk folkgrupp med tramporgel, fiol och sång. Sjunger gör Emma
Härdelin från Garmarna. Triakel gör lågmäld, mollstämd, traditionell
musik. Blir som ett reningsbad när man lyssnat på alla rockband.

Varför gillar alla Glasvegas?

Årets mest hypade band heter Glasvegas. Glasvegas är ett skotskt band från Dalmarnock i östra Glasgow. Sedan bildandet 2000 har de släppt fem singlar och 2008 kom den självbetitlade albumdebuten, Glasvegas. Brittisk musikpress höjde dem till skyarna och så har även svenska rockskribenter gjort.
Varför gillar då alla Glasvegas?
Kanske är det för deras märkliga blandning av 50/60-talsrock och Clash
eller för deras bondcoola utseende och stil

Det kan också vara det gamla vanliga flockbeteendet. De betydelsefulla rockkritikerna höjer något till skyarna och då följer de mindre betydelsefulla efter.

Denna gång hänger även jag på flocken

The White Album 40 år

I morgon är det 40 år sedan The Beatles vita dubbel-LP gavs ut, gruppens mest varierade, spretiga och vildvuxna album.
George Martin tyckte albumet skulle vara en enkel LP.
Än idag är det många med mig som tycker att White album hade blivit jämnare och bättre om man gallrat bort hälften av låtarna och nöjt sig med en enkel LP.
Hur hade plattan sett ut i så fall? I dagens GP fick olika kändisar i uppdrag att sätta ihop en sådan skiva genom att göra ett urval bland dubbelalbumets låtar

Eftersom GP inte hade vett på att be mig så kommer min enkla White album här:


Back in the USSR
While my guitar gently weeps
Dear prudence
Glass Union
Happiness is a warm gun
I'm so tired
Blackbird
Julia
Mother nature son
Sexie Sadie
Revolution 1
Cry baby cry
Helter Skelter

Elvis fanns fortfarande i byggnaden

I en gammal, sliten byggnad utanför Nashville hade skivbolaget RCA inspelningstudio under hela femtiotalet.
Bland annat gjorde Elvis Presley inspelningen av "Heartbreak Hotel" där.
Några år senare flyttade RCA ifrån huset och det blev istället en studio där man spelade in musik-videos med mera. En instrumentpanel för både ljus och ljud stod nu på den plats där Elvis en gång spelat in sin gamla hitlåt.
Folk som arbetade i den studion kunde svära på att så fort någon nämde Elvis namn vid en inspelning hände märkliga saker; lampor gick sönder, saker föll till golvet eller konstiga missljud hördes plötsligt i ljudanläggningen.
Alla var övertygade om att detta var ett tecken på att Elvis ande bodde kvar i huset

Album 2008

Det har blivit en vana att i slutet på varje år lista årets bästa album. I år vet jag inte om jag klarar det.
Jag nöjer mig - än så länge - med denna lista på bra plattor från 2008, utan inbördes ordning

Tomas Andersson Wij-En sommar på speed
Ben Folds - Way To Normal
Billy Bragg - Mr. Love & Justice
Calexico - Carried To Dust
Eric Bibb-Get Onboard
Fleet Foxes-Fleet Foxes
Gary Louris - Vagabonds
Glasvegas - Glasvegas
Hello Saferide-More Modern short Stories From Hello Saferide
Håkan Hellström - Försent för Edelweis
James Yorkston - When The Haar Rolls In
Jackson Browne-Time The Conqueror
Esbjörn Svensson Trio-Leucocyt
Joe Jackson - Rain
Maria Muldaur - Yes We Can
Mudcrutch-Mudcrutch-
Okkervil River-The Stand Ins
Radar Bros. - Auditorium
Randy Newman - Harps And Angels
Steve Dawson - Waiting For The Lights To Come Up
Steve Winwood - Nine Lives

De gäller att hänga med, eller?

Inte kan man väl lyssna på gammalt hela tiden, säger jag till mig själv och stänger av sextiotalsplattan som snurrar i spelaren.
Och jag har rätt, det går inte att bara lyssna på:
Fairport Convention
Byrds
Crosby Stills and Nash
Neil Young
Nick Drake
Joni Mitchell
Jackson Browne
och
Bob Dylan

På senare tid har jag därför skärpt till mig och börjat lyssna på ny musik som:
Fleet Foxes
Ockervill river
Thomas Andersson Wij
James Yorkston
Jack Johnson
och
Glasvegas

....fast inte låter dom nyare dom.
De är bara yngre

Är det någon mening med att se sina gamla hjältar?

I höst och i vinter kommer konserterna på rad:
Jethro Tull
Manfred Mann earth band
Dr John
Todd Rundgren
Randy Newman
och ikväll...
Moody Blues
Gamla gubbar som man älskade för många år sedan, men väldigt få av dem har gjort något intressant på skiva under senare år. Fast det är klart spelar de de gamla låtarna så..

Vilka gamla hjältar skulle du vilja se?
Eller, varför vill du inte se dem?
Tyck till!

Festband

Festband finns inte längre. Man gör blandade CDr nuförtiden, eller använder sig av någon annan modern metod som jag inte begriper mig på.
Själv skulle jag nog föredra det gamla kassettbandet, visst var det härligt.
Minns ni det harmoniska bruset och det terapeutiska arbetet man hade med att tejpa och laga dessa band. Det var tider det.
Numera vågar jag dock sällan ta med mig ett kassettband till festen(jo, jag tar alltid med mig egen musik till festen, gör inte du det)
Risken är att värden tittar förvirrat på mig och mumlar något om kassettspelare i förrådet, längst in.
Nä, det får bli en blandad CDr nuförtiden. Cirka 20 låtar som skall få folk att le, våga prata med varandra och - i bästa fall - dansa. Jag kan säga med en gång att Nick Drake funkar ingen vidare i detta sammanhang, knappast folkrock heller. Det skall vara taktfasta låtar som folk känner igen, blandat med en del smöriga tryckare och kryddat med en och annan töntig nostalgikick, typ Sven-Ingvars. Det är frågan om bruksmusik, låtar som skall funka som lim och klister mellan folk, men samtidigt kan jag inte mörda min egen musiksmak.
Folk ber mig ganska ofta att göra festmusik. De tror väl att en man som har tusentals skivor, måste ha mycket mer än de deprimerade gubbar han envisas med att spela när man kommer på besök. Folk tror fel, jag har till 90% mollstämd musik, omöjlig att dansa till.

När det då är är dags att göra den där festblandningen så väljer jag alltså bland tio procent av min skivsamling och så försöker jag smyga in en och annan låt från de övriga 90 procenten. De verkar som det funkar, för jag får allt fler beställningar på festmusik.
Just nu håller jag på att arbeta med blandningen: Lasse 50!
Jag tror ni skall få låtlistan när jag är färdig

Frank Zappa på hembesök

Saxat ur DN

Frank Zappa var en rockrebell som aldrig gjorde det förväntade. Som den gången han och hans Mothers of Invention var här 1968. Efter avslutad konsert i på Konserthuset träffade han en tjej backstage som bland annat berättade att hennes lillebror var ett stort fan av gruppen, men att han inte hade fått lov av sina föräldrar att följa med på konserten. ”Men då åker vi hem till honom i stället”, ska Frank Zappa ha sagt och så for de ut till familjens lägenhet i Hägersten.

Pojken väcktes av att en skäggig man presenterade sig med orden ”Hi, I’m Frank Zappa”. Zappa ska sedan ha stannat hela natten hos familjen och bland annat pratat politik med föräldrarna. Kanske var det där hans plan att försöka bli USA:s president föddes. Historien har senare bekräftats av en av hans turnépersoner.

Sweet pennfajtas med Gröna Lund

Denna berättelse har jag saxat ur DN


I mitten av 70-talet var brittiska glamrockarna Sweet en av de populäraste grupperna. Så när kvart­etten skulle komma till Gröna Lund i maj 1976 var glädjen stor hos alla unga Sweet-fans. När de for dagen efter var humöret sämre hos de svenska arrangörerna. Det började redan under soundcheck kl 17 på konsertdagen. Ett gäng småflickor hade lyckats ta sig fram till scenområdet, vilket gav gitarristen Andy Scott frispel. Denne slog till artistchefen Ove Hahn så hårt att Hahn ramlade ner i tulpanhavet nedanför scenen.

Efter konserten hade Sweet varit så missnöjda med gaget att de målade fönstergluggarna i logen med ketchup och kissade i champagnekylarna medan en av dem bajsade i en duk som han sedan vek ihop som en ”present” till Grönans scenmästare. Gruppen hade också hunnit besöka porrklubben Sexorama vid Odenplan tillsammans med några damer och blivit utkastade från Missionförbundets hotell Birger Jarl på grund av damtrafik på rummet. Sweets manager försökte förklara beteendet med ”Vi har att göra med unga, obildade slynglar som blivit miljonärer i ett nafs. De är inte människor utan djur!”

Ett påstående som bandet själva, enligt rykten, gjorde sitt bästa för att försvara då de en tid senare lär ha svarat på Gröna Lunds klagobrev genom att posta en låda med bajs till den svenska nöjesparken.

5 av bloggens bästa berättelser

Under en längre tid har jag samlat musikberättelser på denna sida. Myter, skrönor och alldeles sanna historier.
Många skrevs för länge sedan och lever ett undanskymt liv på sidan. Jag länkar därför till fem av mina favoriter:

Faran i att rota i ett kylskåp

Bono klappade händer

Den märkliga historien om Joyce Hatto

När jag räddade romanen Jack

Vill du läsa alla berättelserna på denna sida?
Klicka på etiketten; "BERÄTTELSER" nedan

Blixten slog ner

I natt slog blixten ner.
Internet, Tv och telefon slogs ut.
Ångestvrålen har varit höga i familjen
Dottern vrålar:MSN
Sonen skriker "rune scape" (Vad det nu är)
Själv stönar jag bara : Rapport, väder och sport
Det ända som är skönt är att inte telofonen ringer

För två minuter sedan fick vi åter kontakt med omvärlden( det är därför jag kan skriva detta)
Nu kan mina barn komma hem igen

Hur får en medelålders familjefar tid att lyssna på musik?

1. Han låser in sig på toan med Mp3:n, samtidigt som han klagar högt över dålig mage

2. Han låtsas somna i sängen klockan 20.00. I själva verket ligger han under täcket med mp3:n

3. Han låter jobbet hitta en konferens i Stockholm som han kan åka på. Han väljer ett långsamt tåg och lyssnar på musik under hela resan

4. Han säger att han har öroninflammation och därför måste han ha vitlök i öronen. För att få vitlöken att ligga still så tar han de trådlösa lurarna utanpå. På så vis kan han lyssna på vitlökkryddad musik hela helgen

5. Han kapitulerar och lyssnar på den ständiga mixen av storasysters RnB och lillebrors BWO-disco

Vissa dagar

Vissa dagar när allt skiter sig.
När det man trodde var rätt blir fel
Då kan det vara gott att gömma sig, dra täcket över huvudet och bara fly.


Just nu flyr jag med mollstämd svensk musik. Det funkar bra.
Om och om igen spelas det, ledsna svenska gubbar som snyftar, gråter och är hjälplösa
Musik som terapi, flykt och medicin?
Ja och vilken tur att man har den medicinen

Lyssna på vad jag ordinerade mig själv idag:

en sked snyft
två tabletter bitterhet
20 mg längtan
En injektion ensamhet
skölj ner med självömkan

Rick Wright död

Richard William Wright är död
Han var född 28 juli 1943 i Hatch End, Harrow, nordvästra London
Den 15 september 2008 dog han i cancer efter en kort tids sjukdom.
Rick Wright spelade keyboard i Pink Floyd. Han var en av orginalmedlemmarna.
Som låtskrivare fick han tyvärr ofta stå i skuggan av Syd Barret, Roger Waters och David Gilmour. Själv tycker jag att han har skrivit några av bandets allra finaste låtar och dessutom släppt bra soloskivor. Framförallt hans första egna album - Wet dream- innehåller fantastisk musik

Hans bästa låtar:

Med Pink Floyd:
Remember a Day
See-Saw
The Great Gig in the Sky
Us and Them

Solo:
Against the Odds
Holiday

Mera Folkrock

Här kommer en samling till, med lite mer obskyra val. Många av mina absoluta favoritlåtar finns här. Vill du ha musiken på skiva? Maila till: Wichseason snabela hotmail punkt com eller anmäl ditt intresse i en kommentar

1. The Ghost - Time Is My Enemy
2. Natural Acoustic Band - All I Want Is Your Love
3. Plainsong - Raider
4. Mellow Candle - The poet and the witch
5. Bill Fay - Be Not So Fearful
6. Duncan Browne - Dwarf in a Tree (A Cautionary Tale)
7. Jade - Amongst Anenomes
8. Roy Harper - Zenjem
9. Shelagh McDonald - Mirage
10. Spirogyra - Cogwheels Crutches And Cyanide
11. Spriguns - Devil's Night
12. The way we live - Squares
13. Tir Na Nog - The Same Thing Happening
14. Trees - Murdoch
15. The Woods Band - Dreams
16. The Eighteenth day of May - The Waterman's Song to His Daughter
17. The Albion Band - Appalachian front porch game
18. Dando shaft - Down to you, up to me
19. Decameron - The Deal

Folkrock för nybörjare

Har du nästan aldrig lyssnat på folkrock? Då erbjuder jag dig en samlingsplatta med några av de mest etablerade namnen. Jag begränsar mig till Brittisk Folkrock och lägger tyngdpunkten på sjuttiotalet. Vill du ha den? Maila mig på Wichseason snabela hotmail punkt com. Eller lämna en kommentar här på sidan.

Låtlista:
1. Fairport Convention - Autopsy
2. John and Beverly Martyn - Stormbringer
3. Nick Drake - Northern Sky
4. Richard and Linda Thompson - Walking On A Wire
5. Pentangle - light flight
6. Ralph McTell - Wait Until The Snow
7. Sandy Denny - John The Gun
8. Ronnie Lane - How come
9 Richard Thompson - Two Left Feet
10. Strawbs - Back on the Farm
11. Lindisfarne - Fog on the Tyne
12. Incredible Stringband - Dear Old Battlefield
13. Steeley Span - London
14. The Waterboys -Bigger Picture
15. The Pogues - Dirty Old Town
16. Fairport Convention - Matty Groves
17. Al Stewart - Songs out of Clay
18. John Martyn - Back down the river
19. McGuinness Flint - When I'm Dead & Gone
20.Amazing Blondel - Pavan

Artistbesök DN minns

Klicka här

Propaganda för bortglömd musik, 11

Thomas Almqvist - Nyanser

När punken härjade som mest kom Almqvists första album. Detta var en skiva som bjöd på instrumentalmusik med tydliga jazz och folkinfluener. Det var något helt annat än den musik som strömmade ur våra radioapparater i slutet av sjuttiotalet. Jag var nitton och föll pladask för denna nästan meditativa musik. Akustisk gitarr, tassande bas och en vilsen sax, var det som fyllde mitt rum när pickupen hoppa ner på vinylen.
- Det svänger ju inte
- Är mer ljud än musik, sa kompisarna
- Ni fattar inte nåt, svarade jag

Denna Thomas Almqvist skiva håller än idag. När regnet faller och mörkret lagt sig då finns det knappt någon musik som griper tag i mig likt "Nyanser"