De bästa dårarna

Jag har alltid fascinerats av udda människoöden. Här listar jag några av musikhistoriens lidande konstnärsjälar. Jag vill inte på något sätt göra mig rolig över människor som mår dåligt, se det istället som en hyllning till musiker som har inspirerat mig, genom sin musik och genom sina liv.


1. Nick Drake
Läs mer här
....och här


2. Brian Wilson
Läs mer här

3. Peter Green
Peter Green var ett av sextiotalets underbarn på gitarr. Han hade stora framgångar med John Mayall's Bluesbreakers och Fleetwood Mac. I slutet av sextiotalet började han må allt sämre psykiskt. Han fick lämna Fleetwood Mac och fick så småningom diagnosen schizofreni. 1979 gjorde Green comeback med det lysande albumet "In The Skies"

4. Roy Harper
Det berättas att Harper ville slippa sin militärtjänst och utgav sig därför för att vara mentalsjuk. Detta gjorde Roy så bra att han inte bara slapp militärtjänst, utan han kom också att tillbringa lång tid på mentalsjukhus. Bland annat fick han, under denna tid, elbehandlingar. Det var först efter sin vistelse på mentalsjukhus som han började ge ut skivor. Harper har sedan sextiotalet gett ut mycket bra musik, ofta i någon slags folkrock stil.

5. Syd Barret
Läs mer här

6.Shelagh McDonald
Shelagh McDonald gjorde två fantastiska album under tidigt sjuttiotal. En dag var hon plötsligt försvunnen. Hennes vänner, skivbolag och föräldrar var alla ovetande om vart hon tagit vägen. Shelagh återfanns efter trettio år. Läs hennes märkliga historia.
Läs mer här

provlyssna här

Myternas Syd Barret

Syd Barret var en av orginalmedlemmarna i Pink Floyd.
I början av bandets karriär så var det Syd som skrev de mesta materialet, spelade gitarr, sjung de flesta låtarna och var den naturliga frontmannen.
Pink Floyds första album är framförallt Syds verk. Men strax efter bandets första framgångar blev hans beteende allt märkligare, han kunde bli stående på scenen, tyst, med blicken riktad ut i tomma intet. De andra i bandet fick allt svårare att få kontakt med honom och tillslut blev situationen ohållbar, Syd Barret fick lämna gruppen och ersattes av David Gilmour. Anledningen till Barrets beteende tros ha varit hans stora drogmissbruk som i sin tur orsakade psykisk ohälsa.
Barret gjorde två soloplattor innan han helt drog sig undan från musiklivet.
På många år hördes det inga livstecken från denna märkliga man,han var som uppslukad , vilket fick ryktena och myterna att florera.

Bland annat påstods det att två franska journalister lyckats spåra Syd. De ringde på den dörr där han antogs bo, men ingen öppnade. Däremot hörde man en hund skälla innifrån lägenheten. En av journalistena fick då för sig att titta in genom brevinkastet och fick se en man stående på alla fyra, vilt skällande. Det lär ha varit Syd Barret.

En annan betydligt mer sann berättelse kommer från Pink Floyd medlemmarna själva. De berättar vad som hände under inspelningen av låten; "Shine on you crazy diamond" Sången handlar om Syd Barret och innehåller bl a texten:
"Remember when you was young, shine like the sun
Shine on you crazy diamond
Now there's a look in you're eyes, like black hole in the sky
Shine on you crazy diamond".
Mitt under inspelningen står plötsligt en främling i studion. Han är fet med rakat huvud och rakade ögonbryn. Ingen känner igen mannen föränn det avslöjas att det är Syd som dykt upp för första gången på många år, just när låten om hans liv spelas in.
Han var helt vanställd, omöjlig att känna igen, jag började gråta, det var en fruktansvärd syn , berättar Roger Waters
Jag kände igen hans ögon, men inget annat var sig likt, säger Nick Mason.

Syd Barret dog 2006. Han levde sina sista år i stillhet

Midsommar

Igår kväll när stången var rest, sillen framburen och jordgubbarna stod på kylning, då tog jag min tonåring i handen för att dansa små grodorna. Till min stora förvåning så hängde hon med, men efter ett tag märkte jag att hon rörde sig i en konstig takt. Det var då jag såg att hon hade mp3 spelaren på. Hon dansade i själva verket till RnB och inte grodor.
Jag var mycket nära att rycka snäckorna ur örat på henne, men då märkte jag att hon log och tittade på mig med sin snällaste blick.
- Äsch, tänkte jag och dansade vidare , jag i min rytm och dottern i sin

Husguden Mikael Ramel

Mikael Ramel har arbetat med musik sedan sextiotalet och gett ut omkring tio album, ändå tycks han fortfarande vara mest känd för att han är son till Povel.

I Slutet av sextiotalet och i början av sjuttiotalet var han en av pionjärerna i svensk rockmusik. Med Steampacket och så småningom solo, gjorde han nyskapande musik med influenser från såväl amerikansk rock som svensk folkmusik.
Mikael Ramel tillhörde vid denna tid flumproggen, alltså den del av proggrörelsen som spelade mer musik än vad de läste partibok. Kretsarna runt Fläsket brinner och Kebnekaise var hans musikaliska miljö, men i motsatts till dessa grupper gjorde Mikael textburen musik.
Hans första album- Till dig - kom 1972 och var något nytt i svenskt musikliv. Nog tycker jag att jag kan höra såväl Santana, Jefferson Airplan, svensk folkmusik och lite cirkus i den musik som finns på ”Till dig”. Även omslaget är annorlunda för sin tid. Det föreställer varken en välkammad Björn Skifs eller ett nymålat folkuppror. Istället är det en glad hippie som kommer springande emot en, nämligen Mikael Ramel. På många sätt var det just det han var, Mikael, en glad hippie. I sånger som ”Pengar” och ”Långt in i naturen” hyllas enkelt liv och vacker natur, det var något helt annat än Blå tågets analyser av kapitalismen eller Nynningens hyllningar till kommunismen. Mikael var nog aldrig riktigt rumsren i proggrörelsen. Visserligen fanns det fler hippies i rörelsen men de hade oftast vett att vara instrumentala.
Musikaliskt fortsatte Ramel på en spännande resa under sjuttiotalet. Med jämna mellanrum samarbetade han med grupper som Fläsket brinner och Splasch.
Under senare år har Mikaels musik blivit allt mer vispräglad och länge har han kombinerat artistlivet med arbetet som musikterapeut . Så sent som 2006 släppte han ett album som är helt okey

Mikael Ramels fyra första album är också hans bästa:
Till dig
Extra Vagansa
Tredje skivan
Rycker dig i svansen

Berättelsen om ett intro

I Slutet av 70-talet, spelade Janne Schaffer mycket i USA, bl a med medlemmar i det då helt okända bandet Toto. Väl hemma så hamnade Schaffer i studion med Ted Gärdestad. Det var inspelning av låten Satellit och man behövde ett bra intro. Janne drog sig då till minnes ett häftigt riff som Totokillarna lirat för honom ner de spelat ihop. Ingen kommer att få veta något om jag knycker ett riff från ett helt okänt amerikanskt band, tänkte Schaffer och lät Satellit inledas med Totos riff.
Våren 1979 vann Ted svenska melodifestivalen med Satellit och ett stulet riff. Det dröjde dock inte länge förrän det helt okända amerikanska bandet slutade vara okänt. Under sommaren klättrade Totos första singel, Hold the line, på världens listor
I den låten kan man höra samma riff som i Satellit.

Det finns folk som hävdar att det var tvärtom. Att det var Schaffer som kom på riffet när han repa med Toto killarna och att de sedan tog med det i låten "Hold the Line"

Husguden John Martyn

John Martyn har en lång karriär bakom sig. Han har gett ut, i snitt, en platta om året sedan sextiotalet, ändå är han så okänd att jag ett tag funderade på att ta med honom under rubriken; "Propaganda för bortglömd musik".
Han passar dock bättre bland husgudarna eftersom han är en av de artister som betytt mest för mig genom åren.
Det första albumet jag hörde med Martyn var Grace and Danger. Denna skiljsmässoplatta från 1980 fångade mig genast. Cool, melodiös rock med lite jazzlänsla,tyckte jag och gav mig iväg till stans största skivaffär för att köpa mer med Martyn. Jag kom ihåg hur jag stod där i affären och insåg att gubben hade gjort hur många plattor som helst. Egentligen ville jag köpa en hel hög Martyn skivor, men plånboken talade sitt tydliga språk; det fanns bara pengar till en.
Jag blundade och drog en ur högen. Det blev "Sunday's Child" och när den väl snurrade på gramofonen blev jag en aning förvånad. Detta var en något annorlunda John Martyn, akustisk gitarr dominerade och arren var betydligt folkligare.
Det var först nu jag började få klart för mig vilken spännande musikalisk resa denna man gjort.

Han började som en ung engelsk folksångare. Ensam med akustisk gitarr lät han på sin solodebut,1967, som många andra engelska och amerikanska folkies på sextiotalet. Wizz Jones var den stora förebilden.
Redan i och med den andra plattan var soundet mer personligt. En jazzig flöjt tog plats i musiken och Martyn började så smått utveckla sitt säregna sätt att sjunga.
På det tredje och fjärde albumet bildade han duo med sin fru , Beverly. Med hjälp av delar av the Band gjorde han nu en betydligt rockigare musik. Martyn har aldrig varit mer folkrock än här. De två John & Beverly plattorna är väl i klass med det bästa av både engelsk och amerikansk folkrock från denna tid.
Ändå är det när Martyn åter blir soloartist som han hittar sitt alldeles egna musikaliska språk. Samarbetet med Pentangle basisten Danny Thompson tar musiken på jazzigare vägar. Missförstå mig inte, det blir aldrig jazz, Dannys double bass, Martyns mumlamde sång och ett allt mer nyskapande gitarrspel blir till musik som inte liknar något annat.
Under sjuttiotalet gör han en rad fantastiska album som innehåller denna hybridmusik. "Solid air" kanske är den allra bästa skivan under denna period. Plattans titelåt handlar för övrigt om Nick Drake. Martyn var en av Drakes mycket få vänner.
Martyns vilja till ständig utveckling leder till att han från och med åttiotalet till stor del lämnar folkrocken. Det blir istället allt mer soul och synthinfluenser.
Jazzkänslan finns dock kvar och ett antal av hans senare plattor är riktigt bra.
Inte minst hans senaste studioplatta från 2004. På den gör Martyn plötsligt en gitarrbaserad musik igen.

John Martyn plattor du bör ha:

60:
1968 The Tumbler

70:
1970 Stormbringer! (med frun)
1971 Bless the Weather
1973 Solid Air
1974 Sunday's Child

80:
1980 Grace & Danger
1984 Sapphire

90:
1996 And

00:
2004 On the Cobbles

Osammanhängande funderingar en fredag kväll

Ibland så känns det som man är född i fel tid, på fel plats och av fel föräldrar.
Jag menar; tänk om jag vuxit upp i Harlem, i en svart familj och med kompisar som dansade streetdance hela dagarna. Då hade jag säkert förstått all den RnB som jag nu bara skakar på huvudet inför. Fast risken är att jag då hade ruskat på skallen åt det mesta som jag gillar idag och det vore synd för det är en massa bra musik.
Låter det snurrigt?
Om jag säger så här då; jag kanske inte längtar efter svart familj och Harlem men tänk om jag varit sjutton år 1967 och bott i London. Då hade jag sprungit på underground klubben UFO och lyssnat på nya hippa band som Pink Floyd, Move, Fairport Convention och Soft Machine.

När jag lugnat mig lite så tycker jag nog att familjen och platsen som gud valde åt mig är helt okey, men tiden, tiden, den är helt fel.
Om jag ändå hade fått vara sexton 1963 när Beatles kom till Göteborg. Då hade jag skrikit mig hes på Cirkus tillsammans med andra hysteriska fans.

Det hade inte heller varit så dumt om man varit arton 1973. Då hade jag varit alternativ på Spränkullen och krossat kapitalet tillsammans med Fläsket brinner och Älgarnas trädgård.

Tänk om jag varit sjutton 1977. Då hade jag stoppat säkerhetsnålar i kinden, hängt i Gårda och vrålat till Attentat, Gbgs Sound och annan Göteborgs punk.

Hmm, vid närmare eftertanke så var jag sjutton 1977, men jag satt mest hemma vid tekoppen och analyserade Genesis basgångar

Husgudarna Moody Blues

Egentligen är jag för ung för Moody Blues, de hade sin storhets period när jag var i tio års åldern. Hade det inte varit för en storasyster så kanske jag aldrig brytt mig om bandet.
Det började med att min bästa kompis hade knyckt ett kassettband av sin äldre syster.
Han spelade upp en låt från bandet, flinade och sa:
- Har du hört, det låter som blommor och bin, visst är det konstigt?
- Jaa, sa jag med eftertryck
Några månader senare avslöjade min kompis att han börjat gilla den där blommor och bin låten
- Bandet heter Moody Blues, sa han, de verkar riktigt bra
- Gillar du blommor och bin låten? Har du blivit galen? sa jag
Vi var väl tolv, tretton år och det var Pugh som gällt fram till nu.

Moody Blues förändrade allt, särkilt för min kompis. Han köpte snabbt upp alla sju Moody Blues plattorna. Det var närmast omöjligt att få honom med ut och spela fotboll. Istället satt han hemma och lyssnade på fem gubbar som sjung "Aaaaooom" och annat flummigt.
Den första tiden tyckte jag musiken bara var fånig och ville inte lyssna alls. Men snart insåg jag att om jag överhuvudtaget skulle kunna umgås med min bästis så var jag tvungen att gå med på ett ständigt flöde av Moody Blues musik.
Man kan säga att jag indoktrinerades. Efter något år så sjung även jag med i "Aaaaooom" och kunde de flesta texterna om universell kärlek och berättelser i ögonen.
Tyvärr slutade denna grupp att vara bra ungefär samtidigt som vi började gilla dem.
Men deras sju första plattor är fortfarande sju av musikhistoriens bästa. Det vill säga om man gillar engelsk psychedelia och tidig, lallig prog

De sju första är:

1967 Days of Future Passed
1968 In Search of the Lost Chord
1969 On the Threshold of a Dream
1969 To Our Children's Children's Children
1970 Question of Balance
1971 Every Good Boy Deserves Favour
1972 Seventh Sojourn

provlyssna här

Stevie Nicks

Fleetwood Mac medlemmen Stevie Nicks var kraftigt beroende av kokain under bandets storhets tid. Eleka rykten hävdar att hennes näsa var så sargad av kokain missbruk att hon fick hitta på andra sätt för att kunna fortsätta med sin drog. Under bandets turnéer anställde man en roadie vars primära funktion var att blåsa upp kokain i stjärten på henne med ett sugrör innan hon gick på scen.
Stevie Nicks erkänner att hon haft stora drogproblem men förnekar sugröret

Detta är för övrigt mitt hundrade inlägg

Husguden Monica Törnell

Monica brukade sjunga på sin fars krog i Söderhamn. En kväll lyssnade Cornelis och Monica var upptäckt. Det blev skivkontrakt och snart var hennes första album - Ingica - ute. En ung Björn J:son Lind producerade och musiken var någonstans i gränslandet mellan visa, folk och rock. Redan här visade Monica att hon har en röst och en känsla som slår det mesta. En lång och krokig karriär följde. Under en period försökte hon vara en svensk Janis Joplin med vrålande rock på engelska.
På åttiotalet ägnade hon sig åt syntig pop och låg flera gånger högt på den svenska försäljningslistan. Jag gillar henne bäst när hon låter sin röst väsa fram till folkrock, jazz och visa. Kanske är albumet "Jag är som jag är" hennes allra bästa. På den skivan har hon återgått till en mer folklig repertoar. Kompband är The New Band som ger en jazzrockig känsla åt visorna och folklåtarna. Det hela blir till en helt unik mix som jag aldrig hört varken förr eller senare. 1986 vann Monica sclagerfestivalen tillsammans med Lasse Holm, då hade hon sedan länge lämnat den musikaliska inriktning som som gör att jag räknar henne som en av mina husgudar. Det är främst för följande sjuttiotalsplattor som jag älskar henne:
1972: Ingica
1973: Alrik
1978: Jag är som jag är
1979: Ingica Mångrind

Sedan slutet av åttiotalet har det varit musikaliskt tyst om Monica med undantag för en och annan konsert i små sammanhang.

Husgudar

Jag tänker börja en ny serie här på bloggen. I ett antal inlägg kommer jag att hylla mina husgudar. Tre av mina absoluta favoriter har jag redan skrivit mycket om på sidan, nämligen Robert Broberg, Fairport Convention och Nick Drake, därför hoppar jag över dem denna gång. Beatles är visserligen mina husgudar, men de har blivit hyllade så många gånger i andra sammanhang att jag hoppar över även dem.

Världens dyraste Harley - Davidson

En ung svensk åkte för att hälsa på släktingar i USA. I en butik för begagnade motorcyklar fick han syn på en gammal Harley-Davidson. Priset var bara 600 dollar. Han hade alltid drömt om att äga en HD, så han köpte den. Väl hemma insåg han dock att USA resan tärt för mycket på ekonomin. Efter bara ett halvår bestämde han sig för att sälja motorcykeln. Han satte in en annons i tidningen och fick besök av en spekulant som synade cykeln mycket noga. Besökaren kunde inte dölja sin upphetsning och bjöd 200 000. Det var mycket mer än vad säljaren räknat med att få. Han blev misstänksam och ringde Harley-Davisons generalagent i Stockholm och undrade om det var något speciellt med just denna Harley-Davidsson modell
-Nä, blev svaret, men en av våra mekaniker kommer och tittar på den. Mekanikern från Stockholm undersökte motorcykeln noga och sa:
- Jag bjuder dig en halv miljon för cykeln.
- Vad är detta,här ligger en hund begraven tänkte säljaren och ringde huvudkontoret i USA. När han läste upp all data om årgång, serienummer och så vidare, blev det tyst i andra ändan av luren
- Vi skickar genast experter för att titta närmare på den, sa en röst på den knastriga linjen. Två män kom från USA, och när de undersökt cykeln mycket noga gav de ett bud på 15 miljoner kronor !!
Mannen fattade ingenting, men en sådan summa gick inte att säga nej till, naturligtvis sålde han. När kontraktet väl var påskrivet, var hans nyfikenhet fortfarande stor
- Vad i hela världen är det som gör denna motorcykel värd en sådan förmögenhet, undrade han.
- Vi får ingenting säga, svarade mekanikerna , men eftersom affären ändå är klar kan du lika gärna få veta sanningen.
En av mekanikerna skruvade nu av tanklocket. Där på undersidan stod det ingraverat:
"To Elvis, love, Priscilla"

En variant av denna berättelse finns i boken; Glitterspray av Bengt af Klintberg

Fiol onykterhet

Det berättas att i början av sjuttiotalet så söps det mycket i Fairport Convention, ofta när man gått av scen men ibland strax innan man skulle gå på.
En gång hade Dave Swarbrick druckit väl mycket öl. Fiol klarade han av att spela men det var svårare att stå rak, så för att inte falla så lutade han sig mot basisten Dave Pegg. Pegg klagade till att börja med inte, Swarbrick spelade trots allt lika bra som vanligt. Men när fiolstråken åkte in i ögat på Pegg skrek han till och bad Swarbrick flytta på sig. Swarbrick var dock som fastlimmad på sin basist. När stråken åkte in i ögat för tredje (!) gången fick Pegg nog; han svingade basen och träffade Swarbrick i nacken med bashalsen. Swarbrick stöp som en klubbad oxe och blev liggande avsvimmad på scen. Konserten fick avbrytas, ambulans tillkallas och det blev en resa till närmaste sjukhus. Väl där piggnade Swarbrick till och bad om mer öl.
Det blev inget mer av varken öl eller fiolspelande den kvällen men turnén kunde så småningom fortsätta, förhoppningsvis med mindre öldrickande, åtminstonde före konserterna

Grånande män i Mellerud

Måndagen den 21 april hände något märkligt.
I Mellerud - ett litet samhälle på ca 4000 invånare - spelade Fairport Convention för tvåhundra ditresta fans.
En entusiast vid namn Lars Nilsson hade sett till att det klassiska folkrockbandet gjorde sin enda Sverige spelning i den lilla Dalslänska tätorten.
Själv åkte jag 15 mil från Göteborg direkt efter jobbet för att få se dessa gamla hjältar igen.
Och jag blev inte besviken, herrarna på scen gav en högklassig underhållning med distans, självironi och humor
En av höjdpunkterna var sviten om John Lee, ”the man they couldn't hang”, en annan Who Knows Where Time Goes, skriven av Sandy Denny.

Det som saknades var en elgitarr, med bara halvakustisk gitarr blev det inte så mycket folkrock utan mest folk.
När jag väl var hemma igen klockan tolv på natten så var jag ändå nöjd och lycklig över att ha sett ett band som har så mycket glädje att bjuda på

Jimi Hendrix hade LSD innanför pannbandet

Rykten gör gällande att Jimi Hendrix hade ett alldeles eget sätt att berusa sig på scen
Jimi hade ofta på sig ett rött(purpurfärgat) pannband.
Bakom pannbandet doldes ett LSD indränkt papper. Jimi hade dessutom skurit några snitt med kniv i pannan. Detta gjorde att blodet snabbt kunde absorbera LSD:n och han upplevde psychedeliska rus som gav upphov till hans spektakulära scenshow.

Det sägs vara ett sådant rus han sjunger om i sången "Purple Haze":
"Purple Haze all in my brain, lately things don't seem the same. Actin' funny but I don't know why. 'Scuse me while I kiss the sky."

Propaganda för bortglömd musik 10

Robert Brobergs glömda år

Robert Broberg är en av vårt lands mest folkära artister. På sextiotalet var han svensktopps artist och hylandshörna stjärna. Hitlåtarna hette bl a Maria-Therese, Det som göms i snö, Jag måste hejda mig och Båtlåt.
På åttiotalet började han höras allt mer igen med låtar som Vatten och Likbil. Under nittiotalet fyllde han Globen ett antal gånger och än idag drar han storpublik var han än står på scen.
Men vad gjorde egentligen Robert Broberg på sjuttiotalet?
Wikipedia uttrycker det så här: "På 1970-talet... hamnade Robban i en återvändsgränd och övervägde att sluta som artist. Han lämnade Sverige och bosatte sig i New York under några år. Efter en tids experimenterande gjorde han comeback med den lyckade enmansshowen Upp igen"

Vad var det då som hände?
Jo, Broberg var trött på sin roll som en ganska harmlös schlagersångare och ordbajsare. Han började ifrågasätta både sig själv och sin omgivning. Det märktes första gången på albumet "En typisk rund LP med hål i mitten" från 1971. Den skivan inleds med kärlekssången "Redan när vi sätter oss till bords". Texten handlar om ett samlag och väckte starka reaktioner. Bland annat dödskalle märktes låten, vilket innebar att den blev förbjuden att spela på radion. Broberg blev förbannad och jag minns hur han satt i kvällsöppet och högljutt försvarade rätten att sjunga om det han tyckte var viktigt.

Nästa album - "Jag letar efter mig själv" - blev ändå mer chockerande för den publik som var van vid "Det som göms i snö". Här finns texter som: "När jag sjunger kuk och fitta så tar det emot", men även en grubblande Broberg i låtar som "Allt det gamla har gått i kras för mig" och "Det Finns Ett Tomrum".

1974 släppte han skivan "Vem är det som bromsar vem är det som skjuter på?"
Nu hade Robert blivit en del av proggrörelsen. Grubblandet fanns kvar men det var också en tydlig politisk udd i sånger som "Det måste vara roligt att göra revolution"

Robert Broberg hann göra ytterligare två personliga och politiska skivor innan han gjorde det som Wikipedia kallar "comeback" tidigt åttiotal

Jag älskar honom för de plattor han gjorde på sjuttiotalet. För mig som grubblande tonåring var det en befrielse att höra någon sjunga om att "ha det taskigt med sig själv" eller om att "leva upp till nånting man inte är" Albumen är fyllda med humor, men framförallt med svärta, intimitet, politik och underbar musik. Musik som ligger mycket närmare rockmusik och singer/songwriter traditionen än något annat han gjort.

Robert Brobergs album 1972 - 1979:

Jag letar efter mig själv -72
Vem är det som bromsar & vem skjuter på… -74
Tolv sånger på amerikanska -78
Motsättningar -79

Drakemusik

För mig är musiksmak så himla personligt. Vad jag tycker om en skiva beror dels på vad artisten har presterat men framförallt beror det på en mängd andra faktorer som handlar mer om mig än artisten.
För att bli lite mer konkret tänker jag ta tre av mina absoluta favoritskivor som exempel:

Robert Karl Oskar Robban Broberg - Jag letar efter mig själv.
Jag var tretton eller fjorton. Huvudet var fullt av funderingar kring vem jag var och vad som var meningen med livet.
Då kom brossan hem med denna platta fylld med texter om att hitta sig själv och bryta sig ur gamla mönster.
"Det är nåt som måste ut", sjung Broberg och jag sjung eller snarare skrek med.
"Kuk och fitta", vrålade Broberg och gjorde uppror mot sin roll som ordbajsande tjejtjusare Själv hade jag ingen sån roll att göra uppror mot så det fick duga med mamma

Ben Watt - North marine drive
Det var åttiotal och jag letade febrilt favoriter bland nya plattor. Man skulle ju hänga med, men syntpopen och depprocken som härskade var inte min melodi. Ni kanske inte minns det men vid denna tid fanns det extremt lite modern musik med akustiska inslag
Då gavs denna platta ut. En ung man som sjung om svartsjuka till akustisk gitarr.
Det lät som en befrielse. Äntligen kunde jag säga att jag hängde med utan att behöva lyssna på skenade syntar.


Loudon Wainwright III- History
Min far hade dött och här var en platta med texter som handlade just om det och med musik som fångade smärtan. Skivan blev en viktig del i mitt sorgearbete


Jag kan inte låta bli att tänka att om jag hade hört Wainwright som trettonåring, "Jag letar efter mig själv" vid fyrtio och Ben Watt nu, så kanske jag hade tyckt att det var ganska medelmåttiga plattor. Å andra sidan har albumen en del gemensamt, de är alla till stor del akustiska och mollstämda Det akustiska och mollstämda är något som går igen i mycket musik som jag gillar. Varför det är så vet jag inte riktigt. Kan det va något genetiskt? Finns det en ledsna gubbar på akustisk gitarr gen?

Musikskribenter

Jag har läst om rockmusik i många år nu. I tidningar, böcker och på nätet. Vad som slår mig är att folk så säkert verkar veta vad som är god smak, vad de bästa plattorna heter och hur man kommer fram till det på ett helt objektivt sätt.
Man pratar om musik som om man kunde mäta dess kvalitet,äkthet och ärlighet med linjal eller med termometer.
Och man tycker ofta förvånansvärt lika. Om en stor recensent sagt något så säger snart tio små samma sak. År efter år blir ungefär samma skivor framröstade som musikhistoriens bästa. Få musikförståsigpåare vågar sticka ut, knappt någon kommer dragande med ett helt nytt, oväntat namn. Alla är som flockdjur och alla har skaffat sig en likadan linjal.

Jag vill ha fler kommentarer

Det blir mycket roligare att skriva om jag får respons.
Så snälla!!!!
Skriv kommentarer!
Det kan vara vad som helst, ett ord eller en lång utläggning, skäll eller beröm.
Kom igen!!

Van der graaf generator på en flygplats

Jag stod och väntade på att frun skulle landa när plötsligt två grånande herrar dök upp som från ingenstans. Det visade sig vara Kurt och Bosse, kompisar som jag inte sett på tjugo år och dom kom inte från ingenstans utan från London.
Efter ett antal "Harreguud va längesen" och "Du e dej precis liiiik" så började de berätta vad de gjort i London.
- Vi såg Van der graaf generator, sa Kurt
- Känner du till dom, sa Bosse
- Klart jag gör, "Still life" är deras bästa platta, sa jag
Bosse sken upp och svarade:
- Ja, den e skitbra. Dom spelade "Childlike Faith in Childhood's End" som sista låt, vilken känsla
- Berätta mer, sa jag, som kände att nu var Bosse igång och om jag bara elda på honom med lite nyfikenhet så skulle han nog ge en riktigt utförlig beskrivning av konserten.

Mycket riktigt, Bosse tog liksom sats och så följde en lång harang som innehöll bl a detta:

Konserten var i London på Queen Elizabeth Hall. Peter Hammil är en perfektionist, det märktes inte minst på att ljudet var fantastiskt.
Publiken var genast med på noterna och gav ovationer så taket lyfte sig, men när bandet sänkte tempot och Hammil nästan viskade fram orden, då tystnade publiken respektfullt.
Mellan låtarna så slängde delar av publiken käft med Peter Hammil på ett typiskt brittiskt sätt.
- Robert Fripp!! vrålade plötsligt någon och bandmedlemmarna såg minst sagt förvånade ut
- Saknar du en gitarrist, skrek Hammil tillbaka

I pausen snackade Bosse och Kurt om att varken Saxofonisten Jackson eller basisten Nick Potter var med. De tog en öl, tände en cigg och plötsligt stod det en man framför dom och undrade varför de snackade om honom. Det visade sig vara en mycket trevlig Nick Potter som kommit för att se sina gamla bandpolare.

Andra set var slut efter cirka en 45 min och publiken var missnöjd med den relativt korta konserten.
- Money back, skrek någon. Peter Hammil svarade med ett flin, vinkade adjö och det var dags för Kurt och Bosse att ägna sig åt öldrickande igen.
- Det blev en dyr , men himla kul helg, sa Kurt med lätt rödsprängda ögon

Jag tackade mina återfunna vänner för deras berättelse och efter "Vi ses nån gång" och "Får ta en öl eller nåt" så skildes vi åt.
För mig var det dags och hämta frun och KurtBosse tog en taxi tillbaka in i vardagen.
- Du skulle vart me!! var det sista dom sa innan de steg in i taxin.
- Ja, jag skulle vart me, mumlade jag för mig själv och tänkte att nästa gång jag träffar dom så kanske jag skall fråga någonting om vad de gjort de senaste tjugo åren