Cropredy, lördagen den 11 augusti (del2)

Så var det dags för det som de flesta ser som festivalens höjdpunkt. Nuvarande sättning av Fairport Convention bjuder in gamla medlemmar till en tre timmar orgie i folkrock.
I år var det mycket som talade för att det skulle bli något alldeles extra. Bandet hade bjudit in till fyrtio års kalas och nästan alla gamla medlemmar var på Cropredy för att fira.

Första timman spelade nuvarande sättning till stor del men så plötsligt hördes tonerna till ”Rising for the moon” och bl a Jerry Donahue och Dave Swarbrick kom in på scen. Stämmningen steg genast. En stund senare gick Donahue ut och Thompson kom in. Snart satte sig dessutom Mattacks vid trummorna och det var faktiskt sättningen från Full House som stod på scen i nästan en halvtimma. Stora delar av detta klassiska album spelades, bl a en version av den underbara Sloth. När Donahue åter kom in var det dags för världens bästa låt: "One more chance".
Donahue spelade som en gud i låtens långa solopartier och jag slogs av att Richard Thompson inte är den ända fantastiska gitarrist som varit med i Fairport.
Jerry Donahue

Mot slutet av konserten kom även Judie Dybe, Ashley Hutchings och Ian Matthews in och man spelade ”Time Will Show The Wiser” från deras allra första LP.
Konserten avslutades med att Fairport, alla gäster och 20000 i publiken sjung ”Meet on the ledge”. Man kan bli lycklig för mindre. Tack Fairport för denna upplevelse.

Cropredy, lördagen den 11 augusti (del 1)

Även lördagen bjöd på sol och värme. Så småningom blev det fler människor än någonsin tidigare under veckan, men ändå lugnt. Över 20000 människor stod framför scen, det fanns inga kravallstaket eller andra avspärrningar, ändå var det ingen trängsel. Människor satt, stod och till och med dansade utan att störa någon annan. Ingen trängde på, knuffades eller bad sig illa åt på annat sätt. Leendena var många redan innan dagens första artist.

Lördagens artister i urval:

Richard Digance
Richard är en trubadur och ståuppare som fick publikens leenden att bli till gapskratt. Som svensk med halvtaskiga engelska kunskaper var det dock svårt att fatta riktigt alla poänger


Iain Matthews
Detta är ännu en före detta medlem av Fairport Convention, men Iain hoppade av redan innan Fairport började spela ren engelsk folkrock och han har alltid varit mer påverkad av framförallt amerikansk singer/songwriter tradition.
Han såg lite blyg ut, Matthews, när han kom in på scen och uttryckte sin glädje över att vara på Cropredy. Med akustisk gitarr och en pianist till hjälp fyllde han ändå snart upp det enorma fältet. Låtarna var framförallt från de senaste tio åren. Visst kunde jag sakna en och annan gammal goding men Iain tillhör de gubbar som blivit allt bättre på gamla dar.
- Jag har drömt om att få spela med några gamla vänner, sa Matthhews en bit in i konserten. Strax därefter stod både Simon Nicol och Richard Thompson på scen och kompade. En varm och nära stämning spred de omkring sig och jag hade gärna hört dom längre. Nu spelade de bara i en knapp timma, men det var en timma att minnas länge


The Strawbs
Folk/prog/rockbandet Strawbs spelade på Cropredy med samma sättning som de hade i mitten av sjuttiotalet.
- Äntligen, stönade min kompis som väntat i 25 år på att få se dom live.
Bandet spelade till stor del låtar från de tre albumen: "Bursting at the Seams","Hero and Heroine" och "Ghosts". Det var med andra ord pompös, sentimental och alldeles underbar musik. Visst var nostalgifaktorn stor men vad gör det. Dave Cousins sjung med enorm inlevelse och vevade med armarna likt en skadeskjuten väderkvarn, en mycket stilig, skadeskjuten väderkvarn. Mitt i detta spelade Dave Lambert på¨ ett sätt som såg ut som Pete Townshend men lät som Strawbs i högform.
Någon klagade på att det var otajt och att Cousins sjung illa, men det var bara en förvirrad folkdiggare som aldrig fattat vitsen med att blanda folkrock med progrock så som Strawbs gör. Jag och min kompis tyckte det var en av festivalens höjdpunkter.

Cropredy, fredagen den 10 augusti (del 2)

När kvällen kom krypande var det dags för några av festivalens höjdpunkter:

Show of Hands
Show of hand består av multiinstrumentalisten Phil Beer och singer/songwritern Steve Knightley. Denna duo bjöd på en blandning av Knightleys egna sånger och traditionella låtar. Flera av sångerna gick rätt in i hjärtat trots att jag aldrig hört dom förut. För den större delen av publiken var dock Show of hands en gammal kär bekantskap, det märktes på mottagandet. Folk sjung med i låtarna och applåderna höll aldrig på att ta slut.

Fairport 1969 perform Liege and Lief, featuring: Ashley Hutchings, Dave Mattacks, Simon Nicol, Dave Swarbrick, Richard Thompson and Chris While.


Nyligen valdes albumet Leige and lief till Storbritanniens bästa folkplatta, någonsin.
Detta firades på Cropredy med att Leige and lief sättningen spelade denna klassiska platta från början till slut. Det var härligt att se dessa äldre, grånande herrar tillsammans på en scen igen, det var 38 år sedan sist. Flera av dom stod med ett leende på läpparna under större delen av konserten. En av dom som verkade gladast var Dave Swarbrick. Att han stod där med fiolen i famn var ett mindre under. Han har bytt ut både lungor och hjärta på senare tid, men detta påverkade inte nämnvärt vare sig humör eller fiolspel. Likt en liten tomte tassade han omkring på scen med hatt och hängslen och lät stråken dansa över fiolen.
En av Leige and lief medlemmarna - Sandy Denny - är inte med oss längre. Hon ersattes med sångerskan Chris While som sjung nästan lika bra som sin föregångare.
Hur var då konserten för övrigt? Visst var det lite otajt ibland men som helhet var det ändå en alldeles fantastisk konsert som jag och stora delar av publiken längtat efter i många, många år.

The Richard Thompson Band
Kvällen avslutades med The Richard Thompson Band. Denne för detta Fairport medlem bjöd på en konsert dominerad av snabba låtar från framförallt de senare plattorna. Bra och skickligt framfört men var tog balladerna vägen? Även Richard har jag längtat efter att få se men det forcerade framförandet och avsaknaden av gamla, lugna låtar gjorde mig något besviken. En bra konsert men jag hade hoppats på ännu bättre.
När en av de få gamla låtarna - "I Want to see the bright light to night" - tonat ut, var det dags för oss att köa hem till tältet. Efter att stått och lyssnat på musik i 5-6 timmar värkte både ben och rygg.
- Jag måste orka en dag till, var min sista tanke innan jag somnade som en stock

Cropredy, fredagen den 10 augusti (del 1)

På fredag lyste solen och gjorde vårt tält dags-att-vakna-varmt redan vid åttatiden. T-shirt och shorts var klädseln som gällde. Efter att ha stått i lååånga köer för att få tvätta sig, kissa och äta frukost så vände vi åter till scenen. Med hjälp av vassa armbågar tog vi oss fram till en bra plats där vi sedan såg bl a följande band:

Hummingbird
Detta band inledde fredagen, tre tjejer som lät lika mycket country som folk.
Dixie Chicks och Indigo girls ligger nära till hands att jämföra med. Tjejernas stämsång och kvicka humor gjorde en ganska anonym musik till en kul scenupplevelse.

Mad Agnes var en amerikansk trio som lät mycket engelsk. Pop, klassisk musik och folk fanns i den gryta som var deras musik. Det var en mycket personlig blandning och man blev onekligen nyfiken på att få höra mer


The Demon Barbers Roadshow


Lät som 2000 talets Steelye Span med tung bas och trummor samt ett antal folkdansare.
De bjöd verkligen på show. Frågan är om det håller på skiva

Cropredy torsdagen den 9 augusti

På en skumpig buss kom vi in i Cropredy torsdag eftermiddag. Det visade sig vara en vacker lantlig by, som hämtad ur morden i Midsomer. Nu skulle alltså 20 00 människor samlas i tre dagar för att lyssna på band som är mer eller mindre påverkade av brittisk folkmusik. Att vi hamnat rätt såg man på alla tunnhåriga femtioåriga män med hästsvans och på de tusentals tält som trängdes på koskitförsedda fält. När vårt tält väl var uppe var det dags att ta sig till scenen(det fanns bara en). Vi blev minst sagt förvånade när vi såg att det var - till en stor del - sittande publik.
De flesta hade helt enkelt tagit med sig egen stol. I merparten av stolarna satt en lätt grånad person, men i förvånansvärt många syntes barn eller ungdomar.
Vi kom när Wishbone ash just hade börjat fylla fältet med sina tunga gitarrljud. Wishbone spelar en alldeles egen blandning av hård gitarrock, progrock och folkmusik som får mina öron att bli ganska nöjda, men övriga publiken tycktes inte särkilt berörd. De flesta satt i sina stolar, smuttade på en öl och bläddrade i programmet.
Det fanns dock ett undantag; en tunnhhårig pensionär med hästsvans dansade som en galning,ofta med en knuten näve i luften. I slutet på konserten gick han dessutom loss i långa luftgitarr solon. Det är inte utan att jag undrar vad han gick på för "bränsle" egentligen.
Först när Seth Lakeman kom upp på scen höjdes stämningen även bland övriga. Denna unge multiinstrumentalist gav oss en härlig modern folkrock med ett fiolspel och en sångröst som fick åtminstonde mig att häpna.




Seth Lakeman



Kvällen avslutades med Jools Holland and his Rhythm and Blues Orchestra. Jools Holland kan sägas vara en brittisk motsvarighet till vår Robert Welch. Inget för oss, sa jag och kompisen och gick vid 23 snåret hem till vårt tält. Då diggade 20 000 engelsmän Holland för fullt.

Fairport’s Cropredy Convention

I morgon bär det av. Regnkläderna är packade, tältet är med,banden är inlyssnade och stämmningen är på topp. Två snart femtioåriga gubbar skall göra något vi inte gjort på trettio år, vi skall åka på rockfestival. Rock är väl kanske att ta i, Farport Conventions festival innehåller lika mycket folkmusik som rock. Platsen är Cropredy, en liten by i några mil utanför London. I år firar man extra mycket eftersom Fairport Convention funnits som band i fyrtio år
Här nedan kan du läsa vilka som kommer att uppträda


THURSDAY 9 AUGUST
Jools Holland and his Rhythm and Blues Orchestra, featuring: Gilson Lavis with guest vocalists - Lulu and Ruby Turner.
Seth Lakeman
Wishbone Ash
Kerfuffle
Anthony John Clarke





FRIDAY 10 AUGUST
The Richard Thompson Band
Fairport 1969 perform Liege and Lief, featuring: Ashley Hutchings, Dave Mattacks, Simon Nicol, Dave Swarbrick, Richard Thompson and Chris While.
Show of Hands
Viva Santana
Last Orders
The Demon Barbers Roadshow
Mad Agnes
Hummingbird


SATURDAY 11 AUGUST
Fairport Convention and friends
Billy Mitchell and Bob Fox
The Strawbs
Iain Matthews
The Bucket Boys
Give Way
Richard Digance

Nick Drake 59 år

Den 19 juni var det Nick Drakes födelsedag. Han skulle fyllt 59 år.
Nu blev denna fantastiske musiker bara 26. Nick dog den 25 november 1974. Han hittades i sin säng, död av en överdos antidepressiv medicin. Ingen vet om det var självmord eller om han av misstag överdoserade medicinen.
Låt mig lämna Nicks tragiska död och istället berätta om den vackra musik han gjort.

Han gav under sin levnad ut tre studioalbum:
• 1969 - Five Leaves Left
• 1970 - Bryter Layter
• 1972 - Pink Moon

Efter hans död har det givits ut bl a följande plattor:
• 1986 - Time of No Reply - rariteter, tidigare outgivet material
• 1986 - Fruit Tree - The Complete Works - Five Leaves Left, Bryter Layter, Pink Moon och Time Of No Reply i en box med 4 skivor
• 2004 - Made To Love Magic - Ytterligare en samling med tidigare outgivet material och demos 1967-74

På Nicks 59 års dag kom ännu en platta:



Nick Drake - Family Tree

Detta är Nick Drakes "nya" skiva .
Den består till största delen av sådant som mor och far Drake haft sparat på sonens hemma-bandspelare. Det sägs att Nicks snälla föräldrar ibland bjöd in besökande fans och lät de lyssna på Nicks hemmainspelningar. Någon eller några fick t o m med sig ett kassettband med inspelningarna. Dessa kassettband blev så småningom till botlegs och nu har alltså delar av det som funnits som botlegs blivit ett riktigt album.
Två låtar är av och med mamma Molly. Det är spännande att höra mammans sånger, det hörs tydligt att Nick influerats av henne. Men Mollys låtar såväl som flera covers är i ärlighetens namn mer intressanta än bra. Behållningen på albumet är istället några av Nick egna låtar och tre covers skrivna av Jackson C Frank. Frank är en amerikan som under en kort period var en inflytelserik folksångare i London. Idag är Frank bortglömd. Jag hoppas att denna platta hjälper honom att bli återupptäckt och få en ny stor publik.
Sammanfattningsvis kan man säga att Family Tree är en skiva som ger en tydlig bild av Nicks utveckling och influenser, men bara i ett fåtal låtar är det stor musik. Lyssna istället på hans tre ”riktiga” album, de är fortfarande fantastiska.

Gamla Älsklingar

Egentligen hade jag tänkt ha rubriken: "Världens bästa låtar".
Men det skulle vara en ganska missvisande rubrik. Det som följer här nedan är nämligen en lista på låtar som jag har ett högst personligt förhållande till. Dom är mina nära vänner, kan man säga.
De flesta har följt mig i många år, funnits på blandband, spelats till glädje och framförallt till sorg. Flertalet går i moll men en och annan skit-i-allt-och-ha-kul-låt har smygit sig in. Någon inbördes ordning går inte att ha, så gör man inte med gamla vänner



Tim Hardin – How can we hang on to a dream
Robert Broberg – Jag kräver alltid mer
Simon and Garfunkel – Hazy shade of winter
Procul Harum -Whiter shade of pale
Peter Gabriel – Here comes the flood

Paul simon – Some folks…
Joe Jackson – Be my number two
Joan Armatrading – Dry land
Don McLeen – American Pie
Bröderna Lönn – Alaska visan
John Lennon – Imagine
Roy Buchanan – The Messiah Will Come Again
Anders F Rönnblom - Guds rosor
Pink Floyd – Fat old sun
Alan Parson project - Don’t let it show
Ulf Lundell – Du tog mig
Pentangle – So clear
Piirpauke – Imal maika

Mikael Ramel – Toner
Billy Bragg – The price i pay
Jan Johansson – Visa från Rättvik
Mike Batt – Fishing for the moon
King Crimson – Ephitap
Bob Dylan – One more cup of coffee
Tom Waits – Tom Trauberts blues
Wilmer X – Vem är den flickan
Kajsa och Malena – Brev från ett torg
Fairport Convention – One more chance
Ian Matthews - Morgan the Pirate
Marie Bergman – brevet
Pink Floyd - Wish you were here


Lollo Asplund – Amalia
Jackson Browne - Love needs a heart
Janis Ian – At seventeen
Alan Parsons Project - Genesis Ch. 1 V.32
Fra Lippo Lippi - coming home
Robert Broberg -Det finns ett tomrum
Rick Wright-against the odds
Dire Straits - Were do you think you going
Peter Green – Apostle

Moody Blues - Melancholy man
Miles Davis - Blue in green
Ulf Lundell – USA
Murray Head - Say it ain't so Joe
Ulf Lundell - Så mycket äldre
John martyn - may you never
Ella Fitzgerald - Only a fool
Bob Marley - Redemption song
John martyn - Sweet Little Mystery
sade - We cant live together
Dimmornas Bro - Och sen då
Nick drake – way to blue
Eagles- Desperado

Dave Cousin - My own worst friend
Moody Blues –When you’re a free man
Moody Blues – Watching and waiting
Four Tops – It’s the same old song
Strawbs – Remembering/You and I
Strawbs – Absent friend (how I need you
Nancy Wilson – Masquarade
Elvis Costello – veronica
R&L Thompson - It's nothing at the end of the rainbow
Pink Floyd -Green is the coulor
Van der graaf generator -My Room

Monica Törnell - 17 Nov
Beatles – Strawberry fields forever
Tomas Almqvist – EM
Moody Blues-You cant never go home any more
Bruce Springsteen - Racing in the street

Björn Holm - hemma till slut
Tim hardin - It'll never happend again
Robert Whyatt – Shipbuilding
Aston Reymers Rivaler – Metsäkukkia
Gary US Bond - This Little Girl
Rachel Sweet – Party Girl
Janis Ian – Stars
Squeeze – Pulling Mussels
Any trouble - Foolish pride
Indigo Girls – hammer and a nail
Fairport Convention – Genesis hall
Klaatu - Calling Occupants of Interplanetary Craft
Beatles – Black Bird
Ben watt – waiting like mad
David Sylvian - Forbidden Colours
Animals – Many rivers to cross
Folk och Rackare – Haugebonden
Joni Mitchell – River
Shawn Colwin – If I were brave
Vic Chesnutt – Guilty by association
Loudon Wainwright III – Sometimes I forget
Beatles – Getting better
Mikael Ramel - Pengar

Semestermusik/ljud

1. Havets brus
2. Tystnaden
3. Plasket när makrillen bryter vattenytan(sittande på min krok)
4. Humlesurr
5. Handgräsklipparen
6. Sonen som talar med glass i munnen
7. Ljuden som uppstår när tre grannar samtidigt förbereder kvällsgrillning
8. Min svarare som säger: Jag kan tyvärr inte ta ditt samtal på fyra veckor
9. Signaturen till sommarpratarna
10.Regn

Ett proggband blir till

En dag 1974 stod Göran Ekstrand på Vårväderstorget i Göteborg och sålde en politsik tidskrift (troligen Prolitären). Den grymt bakfulla och minderåriga Juris Salmins kom då fram. Juris tjatade på Göran att han skulle köpa ut en flaska Bells whiskey från systemet. Visst kunde han det men bara om Juris hängde med till ett vänsterkollektiv för att diskutera politik.
Nu blev det nog inte så mycket politik utan mest festande och gitarrspelande. Vänskapen bestod och efter några veckor så flyttade även den då bostadslöse och något missanpassade ynglingen Juris in i kollektivet. Göran var då medlem i ett band som hette Stalinorgeln. Där även Janne Johansson var medlem. Juris fick höra dem men blev måttligt imponerad. Juris hade spelat i olika konstelationer, bla med Clas Yngström och i ett band som kallade sig Vrålkapellet. Juris och Göran började istället att skriva texter och musik ihop. Resultatet blev att Motvind bildades och att proggrörelsen fick ett nytt band. LP-debuten skedde sedan hösten 1976 med skivan ”Känn dej blåst” . Lyssna på den, det är så nära hårdrock proggrörelsen någonsin kom

Jag tackar progg.se för information

Bra, brittisk folkrock

Med åren har det blivit allt tydligare; jag återvänder ständigt till folkrocken. Vad är då brittisk folkrock? Termen dök först upp i slutet på sextiotalet och syftade då på brittiska artister som var klart inspirerade av amerikansk folkrock.
Brittiska band som t ex Fairport Convention blandade de amerikanska influenserna med sina egna folkmusik-rötter.
På denna lista återfinns alla möjliga namn som har det gemensamt att de är påverkade av brittisk folkmusik och att jag gillar dom. En och annan amerikan har smygit sig in. Siffran som står efter artistnamnet anger det årtionde som jag främst förknippar med artisten. Har jag missat nåt? Tipsa mig gärna.


10, 000 Maniacs 80
Adventures 80
Ashley MacIsaac 90
Al Stewart 70
Albion Band 80-90
All About Eve 80
Amazing Blondel 70
Anne Briggs 70
Bert Jansch 60-00
Billy Bragg 80
Bill Fay 70
Boothill Foot-Tappers 80
CaraDillon 00
Circulus 00
Clannad 70
Clive Gregson 80
C.O.B. 70
Comus 70
Dando shaft 70
Akron/Family 00
Damien Rice 00
Davy Graham 60
Decameron 70
Donovan 60
Dropkick Murphys 00
Dr. Strangely Strange 70
Duncan Browne 60-70
Dulcimer 70
Espers 00
Fairport Convention 60-70
Flogging Molly 00
Fotheringay 70
Forest 70
Garry Higgins 70
Great Big Sea 00
Ghost 70
Gryphon 70
Heidi Berry 80
Mike Heron 70
Heron 70
Hedgehog Pie 70
Horslips 70
Ian Matthews 70
Incredible String Band 60-70
James Yorkston 00
Jade 70
John & Beverley Martyn 70
John Martyn 70
King Creosote 00
Krysia 70
Linda Thompson 80&00
Levellers 90
Lindisfarne 70
Luka Bloom 80-00
Lucky Jim 00
Magna carta 70
Mandy Morton 80
Malcoms Interview 80
McGuinness Flint 70
Matthews Southern Comfort 70
Mellow Candle 70
Memory Band 00
Nick Drake 70
Men They Couldn't Hang 80
Oysterband 80-00
Paul Brady 80
Pentangle 60
Pyewackett 80
Pogues 80
Ralph McTell 70
Richard & Linda Thompson 70
Richard Thompson 80
Richard Digance 70
Ronnie lane 70
Roy Harper 60-70
Run Rig 90-00
Sandy Denny 70
Sallyangie 60
Seth Lakeman 00
Shelagh McDonald 70
Shirley Collins 60-70
Show of hands 00
Spirogyra 70
Spriguns 70
Steeleye Span 70
Strawbs 70
String driven thing 70
Super Daughter 00
The Eighteenth Day of May 00
The way we live 70
Tyrannosaurus Rex 60
Tunng 00
Trees 70
Tudor Lodge 70
Vashti Bunyan 70&00
Waterboys 80

Världens bästa plattor enligt drake

1.Nick Drake – Five leaves left
2.Beatles – Sgt Pepper
3.Richard and Linda Thompson- I Want to See the Bright Lights Tonight
4.John Martyn – Solid air
5.Fairport Convention – Unhalfbricking
6.Robert Broberg – Letar efter mig själv
7. Robert Broberg – Motsättningar
8.Moody blues – Seventh Sojourn
9. Mikael Ramel - Till dig
10. Beatles Abbey road
11. Ben Watt - North marine drive
12. Lundell – Törst
13. Pink Floyd - Wish you were here
14. WilmerX -s/t
15. Nick Drake - Pink moon
16. Monica Törnell – Ingica
17. Ragnarök – s/t
18. Fairport Convention – What we did on our holidays
19. John and Beverly Martyn – Stormbringer
20. Tim Hardin 1
21. Tim Hardin 2
22. Cornelis Vreeswijk – Tio vackra visor och personliga Persson
23. Cornelis Vreeswijk – Poem Ballader och lite blues
24. Rick Wright – Wet dream
25. Bruce Springsteen – Darkness on the edge of town
26. Simon and Garfunkel – Bookends
27. Fairport Convention – s/t
28.Fairport Convention – Liege & lief
29.Fairport Convention – Rising for the moon
30. John Martyn – Grace and danger
31. John and Beverly Martyn - Road to ruin
32. Moody blues – On the Threshold of a Dream
33.Moody blues – To our children’s children’s
34. Richard and Linda Thompson- Hokey Pokey
35. Sara K – Gypsy Alley
36. Monica Törnell – Jag är som jag är
37. Loudon Wainwright III – History
38. Neil Young - After the goldrush
39.Nick Drake - Bryter layter
40. Billy Bragg – Workers playtime
41. Cat Stevens- Tea for the Tillerman
42. Janis Ian - Between the Lines
43. Lasse Tennader – Längst därinne är himlen ändå röd
44. Tomas Almqvist - Nyanser
45. Joni Mitchell – For the roses
46. Don McLean – American Pie
47. Jackson Browne – Running on empty
48. Jackson Browne – For everyman
49. Jackson Browne – The Pretender

50. Tim Buckley – Goodbye and hello
51. Tomas Andersson Wij – Ett slag för dig
52. Joan Armatrading – s/t
53. Animals – Before we were so rudely interrupted
54. Hoola bandoola Band - Vem kan man lita på
55. Beatles – 67-70
56. David Bowie – Honky Dory
57. Waterboys – Roam to roam
58. Pink Floyd - More
59. Pretenders – The singles
60. Procul Harum – Grand hotel
61. Mikael Ramel Extra vagansa
62. REM – Automatic for the people
63. Damien Rice – O
64. Pugh Rogefeldt – Ja dä ä dä
65. Pugh Rogefeldt – Ett steg till
67. Anders F Rönnblom – Din barndom skall aldrig dö
68. Mike Scott – Still burnig
69. Dimmornas Bro – s/t
70. Joe Jackson - Body and soul
71. Supertramp – Even in the quietest moments
72. Trettioåriga Kriget – Hej på er
73. Manfred Mann Earth band - Watch
74. Trees – On the shore
75. Thorstein Bergman – Sjunger Dan Andersson
76. Camel – Snow goose
77. Camel – Breathless
78. Elvis Costello – My aim is true
79. Mary Coughlan – Under the infuence
80. Crosby, Stills, Nash & Young – Déjà vu
81. Crosby, Stills & Nash – s/t
82. Decameron – Tomorrows pantomime
83. Sandy Denny - The north star…
84. Sandy Denny - S/t
85. Dire Straits – s/t
86. Docenterna – Tid och lust
87. Bob Dylan – Desire
88. Bob Dylan – Street Legal
89. Bob Dylan – Blood on the tracks
90. ELO – Eldorado
91. Everything but the girl - Eden
92. Genesis – Selling England by the pound
93. Randy Newman – Sail away
94. Peter Green – In the Skies
95. Kajsa & Malena – Historier från en väg
96. King Crimson – In the court…
97. Magnus Lindberg – Röda Läppar
98. Ulf Lundell – Längre inåt landet
99. Paul Simon- Still Crazy after all…
100. The Band – s/t
Jag tror jag får komplettera med en 2000 tals lista en jazzlista och en världsmusiklista

En skivsamlares bekännelser

När jag var sjutton så tyckte jag att musik var det allra bästa och viktigaste man kunde ägna sig åt. Eftersom jag inte kunde ta en ton så blev jag skivsamlare. Jag bestämde mig för att en dag äga 3000 LP skivor. Just då hade jag kanske femtio, men jag hade läst om pingisspelaren Stellan Bengtsson och hans stora skivsamling.
Jag tänkte: ”Kan jag inte bli lika bra som Stellan i pingis så kan jag åtminstone ha lika många skivor.”
Sakta, sakta blev skivorna fler. Det gick mycket långsamt för pengapungen var liten och skivorna dyra. Om jag minns rätt kostade en LP 37,50. I takt med att jag började jobba och lönekuvertet blev större så köpte jag också allt fler skivor. Så småningom blev plattorna både fyra och fem hundra till antalet.
Jag hann inte alltid lyssna på det jag köpte men huvudsaken var att samlingen växte
Fast det skulle jag ju aldrig erkänna då. Nä, jag köpte skivor enbart av politiska skäl. (Förklaringen till det märkliga påståendet var så lång och obegriplig att jag orkar inte skriva den här)

När jag var runt trettio påstod jag att jag hittat viktigare saker i livet än LP skivor.
Detta var förstås en lögn. Jag strävade i själva verket fortfarande mot tre tusen LP:s.
Nu var jag på god väg, inom nå’t år skulle jag nå mitt mål.
Då går dom jävlarna och byter format! Lp skivan ut CD;n in!
Till att börja med vägrade jag gå med på förändringen, men snart var det ju omöjligt att få tag på LP skivor. Allt fler av mina vänner började dessutom att harkla sig besvärat när jag snurrade igång plåttallriken, sopade bort dammet från nålen och lät pickupen rasa ner på vinylen med ett knasterbrak.

Jag började motvilligt köpa CD och tillslut bytte jag t o m ut de flesta gamla LP skivorna.
Detta tömde många plånböcker, tärde på familjen och tog lååång tid. Men en dag - ganska nyligen - kunde jag höra mig själv säga:
”Jag är stor skivsamlare vettdu, har ca tre tusen plattor”. Ynglingen mitt emot mig tittade oengagerat på mig och mumlade nåt om gammaldags, ipod och nedladdning.
- Vad snackar du om, sa jag vresigt

Han berättade då -fortfarande lätt oengagerad- hur mycket musik han hade på sin ipod, hur fort han samlat ihop till det och hur lite det kostat.
Jag gick därifrån!
Dagens ungdom fattar inte nåt!

Fairport’s Cropredy Convention

Sedan många år har Fairport Convention- världens bästa band- haft en egen festival.
Till att börja med var det bara Fairport som spelade, ofta med före detta medlemmar som gäster.
Med åren växte dock festivalen till att pågå under flera dagar och innehålla många olika band i olika stilar.
I flera år har jag och kompisen tänkt åka. Det har dock alltid kommit något i vägen.
Men i år har vi bestämt oss. Biljetter är inhandlade och flygresa bokad, nu är det bara att vänta.
Den 9-11 Augusti kommer vi vara i den lilla engelska byn Cropredy. Tillsammans med
ca 20 000 andra skall vi där titta på Fairport Convention, Strawbs, Iain Mattews, Richard Thompson band och många fler. Det känns som Cropredy är så nära himmelriket en folkrockdiggare - som jag - kan komma.
Självklart kommer jag att återkomma med rapporter om Cropredy.

Magnus Johanssons berättelse om vad som hände efter att han givit ut fyra album på EMI

Följande text återfinns på samlingsskivan:
”Det bästa av Magnus Johansson"


”…kände väl att det var läge för något annat. …Köpte en gammal träskorv från 1924 och fick genom diverse lock och pock med mig familjen - barnen är numera tre till antalet , frun är fortfarande L i - ut på vad som var menat som en halvårs semestertripp, dock drabbades vi av akut pengabrist i Medelhavet
… Lite senare mötte vi två ryssar som erbjöd rundlig betalning för transport av ett dussin lådor (påstods innehålla medicinsk utrustning) till Marocko.
Tullarna klippte oss, ryssarna viftade med diplomat pass och försvann snabbare än du kan säga Magnitogorsk medan vi kastades i djupaste källarhålan. Vad som egentligen var på gång fattade jag aldrig, bara att lådorna antagligen innehöll svensktillverkade granatgevär och att Anna Lindh var nere och fick loss mig.
- Håll dig borta ett par år, sa hon strängt och lät en check slinka ner i mina shorts
- Okej,sa jag, löste in checken och seglade vidare
Och så småningom hamnade vi alltså på Jamaica. Jag hyr ut båten till turister om dagarna, om kvällarna sitter vi i vår trädgård och spelar mahjong och dricker rom och lyssnar på havet och berusas av atmosfären…”

Propaganda för bortglömd musik;3

Kan musik vara bortglömd om den aldrig uppmärksammats? Kanske inte. Hur som helst så vill jag propagera för Sara K. Hon har gjort mycket bra musik i många år utan att någon tycks bry sig.
Sara K rör sig i en folkjazz stil som är mycket personlig. Jag får en känsla av att det är inte folkligt nog för att passa folkpubliken, inte tillräckligt jazzigt för att falla jazzälskarna i smaken
och inte så tillrättalagt att det lockar den breda massan.
Men ge henne en chans. En utrycksfull röst, ofta akustiska arrangemang och juvliga melodier är vad som väntar. Dessutom spelar hon något så ovanligt som fyrsträngad akustisk gitarr.

Sara K plattor jag rekomenderar:

• Gypsy alley


• Closer than they appear


• Hell or high water

Faran i att rota i ett kylskåp

Denna historia har jag fått av Lasse!

Året var 1969. Den nya popstjärnan Pugh Rogefeldt skulle komma till den lilla staden för en spelning.
Lasse ,20år, var stamgäst på den krog där spelningen skulle ske.
I god tid före konserten gick han dit. I mycket god tid visade det sig. Krogen var i det närmaste tom, ingen personal syntes till. Lasse sattes sig ensam vid ett bord och kände att hungern satte in.
– Jag smyger ut i köket och tar mig en macka, tänkte Lasse. Sagt och gjort snart stod han i ett folktomt kök och rotade i kylskåpet.
Hallå där, vem är du? Jobbar du här? En vakt -inhyrd för konserten - stod plötsligt bakom Lasse
Nja, jag jobbar ju inte här direkt, men jag är en hungrig stammis, försökte Lasse
Försvinn ut ur köket, skrek vakten
Lasse fick moloken sätta sig vid bordet igen, fortfarande hungrig.
När inte vakten syntes till längre tänkte Lasse: ”Jag måste ha en macka”.
Snart stod kan och letade i kylskåpet igen. Han hade precis fått fram både ost och leverpastej när han hörde en röst säga:
”Finns det något till mig me”. Den som frågade var en hungrig Pugh Rogefeldt och snart satt de två ungdomarna i köket och åt ost och leverpastejmackor.
Då kom vakten! Va i helvete, vrålade han, tog ett rejält tag i både Lasse och Pugh och kastade ut dom på gatan.
-Jag är kvällens artist, det är jag som skall spela, försökte Pugh.
-Och jag är kungen av Sverige, flinade vakten och smällde igen dörren.

Sent omsider kom Pugh in och fick göra sin konsert, hungrig.

Lasse då? Jo, han fick moloken gå hem och rota i sitt eget kylskåp.

Pughs bästa plattor:

1. Ja, dä ä dä

2. Pughish

3. Hollywood

4. Ett steg till

5, Bolla och Rulla

Den märkliga historien om Joyce Hatto

Denna berättelse sprids just nu i landets tidningar i lite olika versioner.

Den brittiska pianisten Joyce Hatto drog sig tillbaka från konsertscenen på 70-talet när hon insjuknade i cancer. I hemlighet fortsatte hon spela in imponerande utgåvor av allt från Bach till Messian.
Joyce Hatto var helt okänd när hon för något år sen började få stora lovord av internationella recensenter för några inspelningar, släppta på det lilla skivbolaget Concert Artists, som drivs av hennes man William Barrington-Coupe. Det handlade ofta om extremt svårspelade stycken.
Joyce Hatto avled2006, just som hon hade börjat bli en kändis i delar av musikvärlden. Efter sin död hyllades Hatto än mer. Under det senaste året har hennes inspelningar på Concert Artists höjts till skyarna av entusiastiska engelska musikkritiker.
Frågan var bara hur en svårt sjuk och åldrad kvinna kunde spela Liszt, Rachmaninov och Schubert med sådan virtuositet. På internet började rykten spridas. Var det verkligen Joyce Hatto som spelade?
En kritiker på Gramophone blev kontaktad av en läsare. Denne hade spelat en av Hattos cd-skivor i sin dator. Mediespelaren började automatiskt leta efter omslag och låttitlar och nu hände något egendomligt. Allt lät som det skulle och visst, det var Liszt, men det var inte Joyce Hatto som satt vid flygeln. Skulle man tro datorprogrammets katalogfunktion var det en inspelning av den ungerske pianisten László Simon, utgiven på det svenska skivbolaget Bis.
Nu uppdagades att allt var en bluff och bakom fusket låg Hattos man, William Barrington-Coupe. Skälet till bedrägerierna sägs vara kärlek.
I en intervju säger engelsmannen att hans svårt sjuka hustru inte var medveten om bedrägerierna. Hon skall faktiskt ha gjort inspelningar, men på grund av hennes sjukdom blev kvaliteten på musiken lidande. För att han älskade henne så mycket och för att glädja henne har Barrington-Coupe letat upp inspelningar som han tyckte liknade hennes spelstil och gett ut dem i stället.
Till att börja med bytte han bara ut delar men så småningom allt mer och slutligen spelade inte Hatto alls på skivorna. Hundratals skivor gavs ut i hennes namn som i själva verket var inspelningar av andra pianister.
I juni 2006 ,vid en ålder av 77 år, dog Joyce Hatto i tron att hon äntligen blivit erkänd som en stor pianist.

Efterlysning!

Drakes musik har ändrat karaktär. Från att ha varit en sida som samlat muntligt spridda berättelser om musik så har det mer och mer blivit något annat. Hyllningsartiklar, listor och kåserier har tagit över. Anledningen är dels att jag gillar att skriva hyllningsartiklar, listor och kåserier, men ett annat skäl till förändringen är att jag helt enkelt inte har så många fler musikberättelser att berätta. Har du någon mer eller mindre sann historia om musik? Maila då gärna den till mig. Gillar jag den så lägger jag in den och berättar självklart att jag fått den av dig.
Din berättelse kan i stort sätt handla om vilken musikalisk genre som helst, bara historien är bra

Joe Boyd

För ganska många år sedan nu upptäckte jag att på många av mina favoritplattor fanns en liten konstig häxa som red på en kvast. Oftast syntes symbolen undanskymd i någon hörna av albumet. När jag så tittade närmare såg jag att det under häxan stod med mycket liten text: “Produced by Joe Boyd for Witchseason production." Utan att jag fattat det så var alltså många av mina absoluta favoritskivor producerade av samme Joe Boyd och utgivna på hans produktionsbolag Witchseason production .
Idag vet jag att Joe Boyd är navet i min musiksmak. Spindeln i nätet om man så vill. Han har visserligen inte spelat in någon skiva i eget namn, inte sjungit en ända sång offentligt men hans betydelse som producent av framförallt den engelska folkrock-vågen, är enorm.

Under tidigt sextiotal kom han som ung amerikan till England för att arbeta för skivbolaget Electra. Snart blev han indragen iden engelska underground rörelsen. Boyd var med och startade den klassiska klubben UFO och försökte få electra att kontraktera nya band som Move, Soft Machine och Pink Floyd. När Electra inte ville skriva kontrakt med Pink Floyd så startade Boyd sitt eget produktionsbolag för att på detta sätt kunna producera bandet åt EMI. Nu blev det inte så, EMI hade sina egna producenter och Joe fick nöja sig med att producera Pink Floyds första singel: Arnold Layne. Istället använde han nu sitt produktionsbolag till en spela in en flod av artister som alla tillhörde den framväxande vågen av folk, folkrock och folkpsych. Incridible Stringband, Fairport Convention , John &Beverley Martyn och Nick Drake var några av artisterna.

Frågan är om Nick Drake överhuvudtaget skulle ha fått ge ut någon skiva om det inte varit för Joe Boyd. Denna tillbakadragne yngling hade ytterst lite av det som krävdes av en popstjärna. Men Joe hörde att melodierna var fantastiskt unika och gav Nick 1968 ett skivkontrakt.
1969 producerade så Joe fyra av musikhistoriens allra bästa plattor. Tre av dem var med Fairport Convention och den fjärde var Drakes debut; ”Five leavs left”.
Några år senare sålde Joe Boyd Witchseason production till skivbolaget Island på ett villkor; Island var tvungna att lova att fortsätta ge ut Nick Drakes plattor.
På senare år har Joe drivit världsmusik bolaget Hannibal. Han har då passat på att köpa tillbaka rättigheterna till stora delar av Witchseasons katalog.
Vill du veta mer om Joe Boyd och den musikaliska scenen på sextiotalet? Läs då hans bok: ”White Bicycles”


Några fantastiska plattor som Joe Boyd producerat:

Pink Floyd – Arnold Layne – single 1967
The Incredible String Band – The 5000 spirits… - LP 1967
Fairport Convention - What we did on our holliday - LP 1969
Fairport Convention – Unhalfbricking - LP 1969
Fairport Convention - Liege & Lief - LP 1969
Nick Drake Five leaves left - LP 1969
JOHN & BEVERLEY MARTYN – Stormbringer - LP 1970
Fotheringay – Fotheringay - LP 1970
KATE & ANNA McGARRIGLE - KATE & ANNA McGARRIGLE – LP 1975
RICHARD & LINDA THOMPSON - Shoot Out The Lights - LP 1982
REM - Fables Of The Reconstruction – LP 1985
10,000 MANIACS – The Wishing chair – LP 1985
Billy Bragg - Worker's Playtime – LP1988
Taj Mahal & Toumani Diabate - Kulanjan - CD 1999