Van der graaf generator på en flygplats

Jag stod och väntade på att frun skulle landa när plötsligt två grånande herrar dök upp som från ingenstans. Det visade sig vara Kurt och Bosse, kompisar som jag inte sett på tjugo år och dom kom inte från ingenstans utan från London.
Efter ett antal "Harreguud va längesen" och "Du e dej precis liiiik" så började de berätta vad de gjort i London.
- Vi såg Van der graaf generator, sa Kurt
- Känner du till dom, sa Bosse
- Klart jag gör, "Still life" är deras bästa platta, sa jag
Bosse sken upp och svarade:
- Ja, den e skitbra. Dom spelade "Childlike Faith in Childhood's End" som sista låt, vilken känsla
- Berätta mer, sa jag, som kände att nu var Bosse igång och om jag bara elda på honom med lite nyfikenhet så skulle han nog ge en riktigt utförlig beskrivning av konserten.

Mycket riktigt, Bosse tog liksom sats och så följde en lång harang som innehöll bl a detta:

Konserten var i London på Queen Elizabeth Hall. Peter Hammil är en perfektionist, det märktes inte minst på att ljudet var fantastiskt.
Publiken var genast med på noterna och gav ovationer så taket lyfte sig, men när bandet sänkte tempot och Hammil nästan viskade fram orden, då tystnade publiken respektfullt.
Mellan låtarna så slängde delar av publiken käft med Peter Hammil på ett typiskt brittiskt sätt.
- Robert Fripp!! vrålade plötsligt någon och bandmedlemmarna såg minst sagt förvånade ut
- Saknar du en gitarrist, skrek Hammil tillbaka

I pausen snackade Bosse och Kurt om att varken Saxofonisten Jackson eller basisten Nick Potter var med. De tog en öl, tände en cigg och plötsligt stod det en man framför dom och undrade varför de snackade om honom. Det visade sig vara en mycket trevlig Nick Potter som kommit för att se sina gamla bandpolare.

Andra set var slut efter cirka en 45 min och publiken var missnöjd med den relativt korta konserten.
- Money back, skrek någon. Peter Hammil svarade med ett flin, vinkade adjö och det var dags för Kurt och Bosse att ägna sig åt öldrickande igen.
- Det blev en dyr , men himla kul helg, sa Kurt med lätt rödsprängda ögon

Jag tackade mina återfunna vänner för deras berättelse och efter "Vi ses nån gång" och "Får ta en öl eller nåt" så skildes vi åt.
För mig var det dags och hämta frun och KurtBosse tog en taxi tillbaka in i vardagen.
- Du skulle vart me!! var det sista dom sa innan de steg in i taxin.
- Ja, jag skulle vart me, mumlade jag för mig själv och tänkte att nästa gång jag träffar dom så kanske jag skall fråga någonting om vad de gjort de senaste tjugo åren