söndag, december 02, 2007

Glamrock och andra genrebeteckningar


På ett musikforum hade jag nyligen en konversation med en nätkompis som kallar sig Boss. Framförallt Boss utläggning om musikgenrer i allmänhet och glamrock i synnerhet, var så intressant att jag låter er läsa valda delar här

Jag funderar:
Har aldrig riktigt fattat det där med glamrock. Det är en genre indelning som handlar väldigt lite om musik. Artister som brukar räknas som glamrock hade det gemansamt att de hade liknande klädstil och var populära under samma period. Musikaliskt kunde det däremot vara himmelsvida skillnader. Jämnför Roxy Music med Showaddywaddy t ex

Boss svarar:
Tyvärr är det skivbolagen som sätter etiketterna.
...Det fanns två huvudströmningar inom glamrocken; Popmusik typ Sweet och alla såna grejer och den mer nyskapande och konstnärliga fåran med Roxy och Bowie i spetsen. Det enda gemensamma var sminket och platåskorna. På sjuttiotalet kallade vi i Europa Roxy/Bowie-falangen för Art-rock. Idag har AMG och andra gjort artrock till en synonym för symf, vilket är synd.

Värst av alla genrebeteckningar är ändå indie. Först var det engelsk musik från indipendetbolag, sedan när storbolagen hakade på beskrevs det som det nya nittiotalssoundet med gitarrpop över hip-hop-beats och reggaebas. Nu är det en beteckning på alla artister inom rock, pop och singer/songwriter som debuterat efter 1988. Det är väl så enkelt som att det inte går att kränga musik till kidsen om man inte kallar det för indie.

Och varför började man kalla den moderna soulmusiken för R 'n' B? För mig är R 'n' B den elektriska blues som började spelas i band i amerikanska städer på 40-talet, alltså en elektrisk utveckling av bluesen och en direkt föregångare till femtiotalets rockmusik.

Och då kommer vi in på detta med svart och vit som det ju tjafsas om än idag. Rocken och den tidiga popmusiken, som främst företräddes av vita unga men, hade ju mer musikaliskt gemensamt med den svarta RnB:n än soulmusiken hade. Det handlade inte om hudfärg då, och det gör det inte nu heller, även om många tycks tro det i en slags omvänd rasism. (som i slutändan ändå blir den gamla vanliga rasismen)

Redan på femti-sextiotalen var genrebeteckningarna ett mysterium. Om tre vita pojkar sjöng en catchig hit till smörkomp var det pop, sjöng tre svarta gossar samma låt med snarlikt arr var det soul. Sjöng Elvis en gammal blues låt var det Rock 'n' Roll, gjorde Stones den var det pop.
Allt går ut på att ge de unga konsumenterna ett färdigt paket med mode, åsikter, intressen och musik. Allt går ut på att sälja.
...Men ändå så är det ju så himla roligt med genrer och stilar och influenser

2 kommentarer:

Anonym sa...

Mycket intressant! Jag brukar för övrigt läsa din blog med stort intresse. Här finns alltid något roligt att ta del av.

Mvh Uffe/Thin

Drake sa...

Tack, va gla jag blir