tisdag, februari 07, 2006

Skifflegruppen som inte fanns


En kväll på femtiotalet var en ung Robert Broberg på Norra Real och dansade.
Plötsligt dök det upp en journalist som gick runt och frågade ungdomarna vad de sysslade med på fritiden.
När det var Roberts tur att svara på frågan så hörde han sig själv säga:
- Jag har en skifflegrupp, det senaste i musikstil från England, du vet
- Vad spännande, sa journalisten entusiastiskt . Kan inte jag få ditt tel nr så kan vi höras av igen
Robert lämnade ut sitt tel nr, gick hem och funderade på hur han skulle ta sig ur denna lögn. Han hade ingen skifflegrupp, han kunde inte spela något över huvud taget.
Så gick det någon vecka, Robert hade glömt hela historien, när telefonen ringde.
Det var journalisten igen, han ville komma och ta en bild på gruppen.
Javisst kom du, sa Robert, samtidigt som han tänkte:
- Vad gör jag!?
Nästa dag kom journalisten med fotograf. Robert hade samlat ihop ett gäng kompisar, ingen av dem kunde spela, men det syns ju inte på bild.
Nästa dag var det en stor artikel i Aftonbladet om det nya lovande skifflebandet och efter ytterligare några dagar började arrangörer ringa för att boka spelningar.
- Nä, jag får krypa till korset och berätta sanningen, tänkte Robert
Då kom Roberts syster hem och berättade att hon träffat en Skifflegrupp som inte vågat framträda än, men som gärna ville ta chansen och hoppa in.
Broberg skaffade en gitarr, tog av alla strängar utan en och hoppade in skiffle bandet som döptes till Robban Skiffle Group.
På de första spelningarna stod Robert längst bak och spelade på sin enda sträng, men snart lärde han sig flera låtar, satte på en sträng i taget och steg allt längre fram på scen.
Hur det gick sedan vet ju de flesta

Robert Broberg har varit artist i snart femtio år. Under denna långa tid har han avverkat många musikaliska stilar. De flesta minns honom som en ganska harmlös schlagersångare och ordbajsare. Jag älskar honom för de plattor han gjorde på sjuttiotalet. Det är en serie av skivor fyllda med humor, men framförallt med svärta, intimitet, politik och underbar musik. Musik som ligger mycket närmare rockmusik och singer/songwriter traditionen än något annat
han gjort.
Egentligen talar redan titlarna på plattorna om att detta är något helt annat än ”Upplåsbara Barbara” och ”Carola”.
Plattorna är i kronologisk ordning:
1. Jag letar efter mig själv
2. Vem är det som bromsar & vem skjuter på…
3. Tolv sånger på amerikanska
4. Motsättningar

1 kommentar:

Anonym sa...

Hej där, vad skoj att se att det finns någon annan som uppskattar de skivor du tar upp! Själv är jag speciellt glad i "Tolv sånger på Amerikanska". Ett djup och samtidigt bra melodier, kryddat med en lite "crazy"-feeling.. :-)