Klaatu = Beatles ?

1976 Spreds ett rykte I USA att the Beatles hade spelat in och gett ut ett nytt album under pseudonymen "Klaatu". Ryktet fick gruppen Klaatus debut skiva att bli en storsäljare.

The Beatles tros ha spelat in albumet i mitten av 1966 och det var tänkt som uppföljare till Revolver men masterbanden försvann på något mystiskt sätt från studion . Strax därefter dog Paul McCartney i en bilolycka.(Läs mer i föregående artikel) Tyngda av sorgen beslutade kvarvarande grupp att man inte ville spela in samma album igen.
Billy Shears - en Paul McCartney look alike - tog over efter Pauls död , man slutade turnera och en helt annan platta började spelas in, nämligen "Sgt. Pepper." Detta förklarar varför det är så långt gap mellan Revolver och Sgt Pepper och varför det blev en sådan förändring av den musikaliska inriktningen
Hur som helst, 1975 hittade man de gamla masterbanden igen. De kvarvarande medlemmarna bestämde sig då för att ge ut inspelningen från 1966 som en hyllning till den avlidne Paul McCartney. De beslutade också att man inte skulle ha varken namn eller foton på låtskrivare och bandmedlemmar. Skivan skulle få sälja på sina egna meriter och inte för att det var en Beatles platta.
Vad var det då som fick folk att tro att Klaatus debut skiva var den borttappade Beatles LP:n? Jo, det hela började med att Charlie Parker, en DJ på radiostationen WDRC i Providence, Rhode Island, spelade en av Klaatus låtar i sitt program. Han påstod då att detta kunde vara en ny Beatles skiva. Journalisten Steve Smith hängde på i en artikel i the 'Providence Journal'. Smith skrev: "Could Klaatu be the Beatles?". Ryktena var nu i full gång och bland annat följande angavs som bevis:
• 1. Skivan gavs ut på Capitol records, det amerikanska bolag som givit ut de flesta Beatles plattorna I USA
• På omslaget till Klaatu albumet stod inte bandmedlemmarnas namn.
• Omslaget namngav inte heller någon producent. Det stod bara "Produced by Klaatu."
• Som låtskrivare stod bara: "All selections composed by Klaatu."
• På Omslaget finns det inte heller några bilder på medlemmarna
. När ansvariga på Capitol tillfrågades om Klaatu var Beatles, blev svaret att de varken kunde bekräfta eller dementera
• På några sånger kan man tydligt höra att det är John och Paul som sjunger. (Calling Occupants, Sub-Rosa Subway)

• Namnet Klaatu är från filmen "The Day The Earth Stood Still" På Ringo Starr's Goodnight Vienna album står Ringo utanför en av filmens rymdskepp, bredvid en av filmens huvudpersoner.

Paul Mccartney dog i en bilolycka 1966

Ryktet säger att paul McCartney dog i en bilolycka 1966.
Skivbolaget ville dock inte avslöja dödsfallet, utan de de ersatte Paul med en vinnare från en lookalike-tävling! Samtidigt har Beatles medlemmar sänt ut hemliga meddelanden till sina fans för att meddela att Paul är död. Här följer några exempel:

* På Abbey Road omslaget går Paul barfota, har slutna ögon och håller en cigarett, vilket är en siciliansk symbol för död. Han går dessutom i otakt med de andra och håller cigaretten i sin högra hand trots att han är vänsterhänt. De andra sägs vara klädda för begravningen: John är präst i vitt, Ringo begravningsentreprenör i svart och George dödgrävare i jeans. Registreringsnumret på bilen är LMW 28IF, vilet betyder att Paul skulle vara 28 år om – IF – han levde, och LMW står för Linda McCartney weeps.

* Om man viker ut LP-omslaget till "Sgt Pepper", ser man att Paul har ett märke på sin uniform där det står O.P.D., vilket ska stå för "officially pronounced dead" ("officiellt dödförklarad").

* På the White Album ska man på låten "I'm so tired" kunna höra Lennon säga "Paul is dead, miss him, miss him" om man spelar låten baklänges.

* I slutet av "Strawberry fields", efter den falska nedtoningen, påstår de som tror på att Paul är död att John Lennon säger "I buried Paul" istället för "Cranberry saus".

* På Sgt Peppers Lonely heart club band albumet ska de röda blommorna bilda ordet BEATLESO – Be at leso. VIlket menas vara den grekiska ö där Paul är begravd. Och grabbarna hade visst, just det året, funderat på att köpa en grekisk ö, men som hette Leslo istället för Leso.

* På samma skiva står Paul med ryggen mot kameran och över hans huvud står det "Without you".

Rykten om McCartneys död påbörjades den 12 oktober 1969, när någon ringde radioprataren Russ Gibb. Den som ringde, som kallade sig Tom, påstod att McCartney var död, och bad Gibb spela Revolution 9 baklänges. Gibb hörde själv att det lät som Turn me on, dead man.


Paul har själv skämtat om fenomenet Paul is dead genom att 1993 släppa skivan Paul is live.

Min hemstad och dess musik

Göteborg har alltid haft ett livfullt musikliv. Men väldigt få av stadens artister har nått utanför stadsgränsen. Några har fått nöja sig med att bli "Världsberömda i Göteborg" och det är ju inte så dåligt det. Ta till exempel Ensamma Hjärtan och Svart Vitt, två band som drog fulla hus i 031-området under sjuttio och åttiotal. Dessa var i princip okända i övriga landet.

På senare år har Göteborg visserligen fått stjärnor som Håkan Hellström och Laleh, men det är fortfarande massor av artister i den här stan som har svårt att nå ut i landet med sin musik.
Därför tänker jag nu slå ett slag för min hemstads artister och band. Att många av dem rör sig i gränslandet mellan folk och rock säger mer om min musiksmak än om musikklimatet i Göteborg.

Christina Kjellsson
Är bäst! Tyvärr finns hon inte på Myspace. Du får köpa någon av hennes CDs

Hjärtats orkester
Provlyssna

Gunnar Källström och Fridens Liljor
Provlyssna

Navid Modiri och Gudarna
Provlyssna

Dan Viktor
Provlyssna

Cirkus Sol
Provlyssna

Valdemar
Provlyssna på de svenska låtarna

Bastukvintetten
Provlyssna

Jimi Hendrix Experience var förband åt The Monkees

Har verkligen den psychedeliska superstjärnan Jimi Hendrix varit förband åt tonårsöta The Monkees? Ja, faktiskt.
Vad var det då som fick Monkees att erbjuda detta hippieband plats som förband och vad fick Hendrix att tacka ja?
1967 skulle Monkees ge sig ut på en ny turné. Bandet hade vid det här laget börjat röra sig bort från sin tonårspop. Man ville sluta göra låtar för fjortonåriga flickor. Nu var det dags, tyckte bandet, att skriva egen musik. Den skulle vara mer sofistikerad och vända sig till en mognare publik.
Monkees medlemmar älskade Hendrix musik och bad därför hans band att vara förband på turnén. Hendrix sa genast ja. Denna svarte yngling hade visserligen slagit igenom i England men var ännu inget stort namn i USA.
Han var väl medveten om att Monkees drog en mycket stor publik och kunde inte motstå möjligheten att nå ut med sin musik till dessa massor.

Turnén gick dock inget vidare för Hendrix, under de flesta konserterna överröstades hans musik av tonårstjejer som skrek ”We want the Monkees”
Där stod Jimi på scen i en skjorta som såg ut som en LSD tripp. Han spelade musik från helvetet och höll gitarren som om han hade samlag med den. De välupfostrade familjeflickorna i publiken svarade genom ett hysteriskt skrika ”Daaavy” ( Namnet på en av medlemmarna i the Monkees)

Hendrix hoppade så småningom av turnén. Några påstår att Hendrix tvingades hoppa av för att högerkristna grupper tyckte att hans uppträdande var för erotiskt laddat. Andra hävdar att orsaken till avhoppet helt enkelt var det faktum att ”Purple haze” hade börjat klättra på de amerikanska listorna och att Hendrix nu såg en chans att få spela inför en publik som kommit för hans skull

En sak är är dock säker: Hendrix karriär gick spikrakt uppåt efter detta. För The Monkees gick det åt motsatt håll

Åttiotalet var musikproduktionernas medeltid

”Åttiotalet är musikproduktionernas medeltid”, lär Peter LeMarc ha sagt
Peter tyckte att hans åttiotalslåtar var så gräsligt producerade att han helt enkelt spelade in dem på nytt. Och visst har han rätt LeMarc, åttiotalet var en tid då musikproduktionen vurpade ordentligt.
Ny teknik kom med rekordfart; syntar, surround, trummaskiner, sequerncers och oräkneliga kanaler. Det var som om man ville använda allt på en gång, utan att veta hur.
Oskyldiga låtar byggdes ut till tanks på larvfötter.
På många sätt var åttiotalet ett förlorat årtionde för modern musik. Samtidigt var detta den tid då jag äntligen tjänade tillräckligt med pengar för att köpa alla nya skivor som jag ville ha. Jag la ner stor energi på att slita ut det som ännu inte kommit ut, vilket var mycket, mycket svårare på den tiden.
Så med andra ord; jag har lyssnat massor på åttiotalsmusik. Jag måste motvilligt erkänna att några av dem där tanksen på larvfötter har satt sig i mitt hjärta och där sitter de ganska gott resten av livet

Fem album jag gillar trots hemsk åttiotals produktion:

1) Karin Kjellman – Karin Kjellman
Denna folkmusiker gör en soloplatta med vackra, finstämda visor och så produceras det som om det vore Human League.

2) Ulf Lundell- Den Vassa Eggen
Syntarna och burktrummorna hindrar mig från att lyssna på dessa underbara sånger så ofta som jag egentligen borde

3) Prefab Sprout – Steve McQueen
Tomas Dolby har sönder ljudet, men han rår inte på Paddy McAloons låtar

4)Fra Lippo Lippi – Songs
Norskt. Massor av syntar. Det värsta trummaskinsljud man kan tänka sig. Jo, jag gillar det ändå

5) Joan Armatrding – Walk under ladders
Här är det Steve Lillywhite som gått loss. Som tur är Armatrading på ett strålande humör och sjunger bort alla hemska syntar

Frank Zappa

Någon gång under sent sextiotal blev Frank Zappa intervjuad i ett amerikanskt TV-program.
TV- reportern var klart störd över Zappas utseende och inledde därför med frågan:
”Eftersom du har så långt hår gissar jag att du egentligen är en kvinna."
Zappa blev tyst en kort stund och svarade sedan lugnt:
”Jag gissar, att eftersom du har ett träben så är du egentligen ett bord”

Woody Guthrie

Woody Guthrie var folksångare, kringresande och inte minst kommunist.
Under femtiotalet fick han - liksom många andra vänster människor - se hur det kalla kriget grep omkring sig med en ökande misstro mot allt vad kommunism hette.
Det berättas att han under denna period nästan dagligen berättade följande historia för sin son, Arlo:

Det var en gång två kaniner som var ute och sprang. Då kom en flock med hungriga rävar mot dem. Kaninerna blev förstås vettskrämda och tog genast skydd i ett ihåligt träd.
Gömda i trädet kunde de höra hur rävarna letade efter dom där utanför.
Efter en lång stund av tystnad i trädet, viskade honan:
”Hur länge skall vi hålla oss gömda här?”
Och hankaninen svarade:
”Tills vi blir fler än dom”

Varför bytte Byrds Jim McGuinn namn till Roger?

Jag tackar lake för att han sänt mig denna historia. Lite kunskap om det sena sextiotalet underlättar om man vill förstå berättelsen om Jim/Roger

Jim föddes som James Joseph McGuinn III. Han ändrade sitt namn 1967
därför att en guru från Indonesien sa att ett nytt namn skulle vibrera bättre
med universum. Gurun sände Jim bokstaven "R" och bad honom sända åter tio namnförslag som alla började på R. Jim skickade konstiga namn som "Rocket" och "Ramjet."
Han hade dock med namnet Roger bara för att man använder det i radiomeddelanden för att markera okey.
Roger var det ända riktiga namnet i högen och gurun valde därför det.
Jim ändrade bara sitt mellannamn från Joseph till Roger men använde Roger som ett artistnamn
Vad det gäller vibrerandet med universum……. så märkte han inte någon skillnad .
Han hade alltid gillat sitt gamla namn och funderade på att byta tillbaka till Jim.
Nu blev det aldrig så, det skulle ha varit allt för konstigt och förvirrande

Propaganda för bortglömd musik; 8

Lollo Asplund - Eldsjäl

Lollo Asplund är från Linköping och har under de senaste åren sysslat med musik för barn. På sin debut LP, "Eldsjäl" från 1981, är det dock vuxen rock och visa som gäller.
Hans musikaliska rötter är sextiotalets Dylan/Stones/Beatles, men även den svenska vistraditionen.
Eldsjäl är en mycket politisk platta som musikaliskt drar åt olika håll. Det finns likheter med rockband som Eldkvarn men oftast låter det svensk vispop. Lasse Tennander, Marie Bergman, Ola Magnell, Turid och Jan Hammarlund är artister att jämnföra med.
Hans LP kom tyvärr fel i tiden. Progg och vispop var på väg ut och det var synthar och trummaskiner som gällde. Plattan fick några välvilliga recensioner och glömdes sedan bort. Nu ger jag er chansen att- sent omsider - upptäcka denna mycket fina platta. Den finstämda, jazziga "Amalia" är en av världens bästa låtar, men hela LP:n är väl värd att äga. Leta efter den på loppmarknader och liknande affärer

Jag tackar progg.se för info

ELO:s första album

ELO:s allra första album hette i England helt enkelt ”Electric Light Orchestra”.
När den gavs ut i USA fick den det överraskande namnet ”No answer”
Man kan fråga sig varför? Det finns ingen sådan låttitel på albumet, ingen text där ”no answer” förekommer.
Förklaringen lär vara att en representant från ELOs amerikanska bolag ringde till England för att fråga var skivan skulle heta. Man försökte nå bandets manager -Don Arden- men hans sekreterare fick inte någon kontakt med honom .
Sekreteraren sa därför de två orden i luren som sedan blev namnet på den amerikanska utgåvan

2007 års upptäckter

På denna lista samlar jag gamla artister/grupper som jag upptäckte först 2007. Under 2007 har jag framförallt grävt bland gammal folkrock och Psychedelia. Det avspeglar sig helt klart på listan.

1.Bill Fay

2.Jackson C. Frank
3.Terry Callier
4.Decameron
5.Tir Na Nog
6.Hedgehog Pie
7.Ray LaMontagne
8.Caravan

9.Krysia
10.Kate Wolf
11.Dando shaft
12.The Woods band
13.Beautiful South
14.Culpepers Orchard

15.Fantasy
16.Giles, Giles and Fripp
17. Pretty Things
18. Davy Graham
19. Solar Plexus
20. Musikgruppen Raa

”In the air tonight”

Phil Collins hitlåt. ”In the air tonight” har bla följande text:
“ Well, if you told me you were drowning
I would not lend a hand
Ive seen your face before my friend
But I dont know if you know who I am
Well, I was there and I saw what you did
I saw it with my own two eyes
So you can wipe off the grin, I know where youve been
Its all been a pack of lies”

Dessa rader har gett upphov till en mängd rykten och historier som hävdar att sången bygger på en verklig händelse.
Här en två de mest spridda berättelserna :

Det berättas att Phil och en vän var ute och seglade. Som från ingenstans kom en kraftig kastvind och båten kapsejsade.
Phil och hans kamrat kämpade i vågorna för att kunna ta sig i land.
Då såg de plötsligt en man i en roddbåt. Phil ropade förtvivlat på hjälp, men mannen visade föraktfullt fingret och rodde bort ifrån dom.
Phil lyckades ta sig iland men hans gode vän drunknade
Efter en tid lyckades Collins spåra mannen i roddbåten och skickade honom två fribiljetter till första bänken på en av sina konserter. Mannen gick dit med sin fru.

Phil sjung under den konserten ”In The air tonight” för första gången, medan han hela tiden stirrade anklagande på mannen i främsta bänkraden.
Det sägs att mannens hustru blev så upprörd, när hon förstod vad hennes man gjort, att hon tog ut skilsmässa

Den andra varianten handlar om att Phil promenerar utmed en sjö. Han ser då att någon håller på att drunkna i vågorna.
Phil simmar ut för att rädda den nödställde. När han kommer närmare upptäcker han att mannen som kämpar för sitt liv är den man som tidigare våldtagit fru Collins. Phil vänder då åter till stranden och låter mannen i nöd drunkna


Själv säger Phil Collins att sången är en symbolisk beskrivning av hans egen skilsmässa

Folktronica

Eftersom jag är extremt intresserad av allt som börjar på folk.(Jodå, jag gillar folktandvården) så blev jag ju självklart nyfiken när det dök upp en –för mig- ny genre med folk i namnet.
Folktronica är en variant på electronica, eller helt enkelt bara, ”laptopfolk”.
Unga kvinnor och män utnyttjar den billiga och bärbara teknikens möjligheter och spelar in sina skivor i sovrum eller sommarstugor. Närheten till naturen smittar av sig på musiken. Soundet är akustiskt på ett dataaktigt sätt. Det är vackert och ger en lust att bada i havet.
Four Tet , Victor Bermons, Tunng och Ass är några exempel på folktronica

Vem skrev egentligen "Blowing in the wind"?

Under många år har en historia om "Blowing in the wind" spridits över världen.
Den handlar om att Bob Dylan inte har skrivit sången. I själva verket har han köpt, fått eller rent av stulit låten av en ung okänd upphovsman från New Jersey vid namn Lorre Wyatt.


Det som gav historien näring och fick den att resa över världen var en artikel i Newsweek, november 1963. Där kunde man läsa bl a följande:
”Det cirkulerar ett rykte om att Dylan inte har skrivit Blowing it the wind. Att den istället är skriven av en student vid Milburn vid namn Lorre Wyatt och att han har sålt den till Dylan.
Visserligen förnekar Wyatt att han skrivit sången och Dylan hävdar att han är upphovsman, men flera Milburn studenter påstår att de hörde Wyatt göra sången långt innan Dylan sjung in den…”
Studenter på Milburn kunde nu berätta för alla som ville höra att Wyatt med grupp framfört Blowin in the wind för publik på skolan strax innan Thanksgiving 1962, då presenterades den som en sång skriven av Wyatt. Till saken hör att Dylans version av Blowin in the wind gavs i ut först i maj 1963 och ytterligare något senare gör Peter, Paul and Mary den till en landsplåga. Vittnen kunde också berätta att Wyatt efter Thanksgiving konserten vägrat spela sången mer med motiveringen att han sålt den för 1000 dollar. Wyatt sa dock inte till vem han sålt sången.
Ryktena om vem som egentligen skrivit Blowin in the wind fortsatte sedan att cirkulera under årtionden. Bland annat berättades det att Lorre Wyatt arbetat som trubadur på Greyston Hospital där en viss Woody Guthrie var patient. Dylan skall då ha kommit för att besöka Guthrie, hört Wyatt sjunga sången och helt enkelt stulit den.

Först många år senare berättade Wyatt det som tros vara hela sanningen:
En dag i september 1962 sitter Lorre Wyatt och läser i musiktidningen; ”Sing Out!”
Som vanligt finns där en mängd protestsånger. En helt ny okänd sång vid namn Blowing in the wind faller Lorre i smaken. Han presenterar låten för kamraterna i skolans folkmusikgrupp och får omedelbar positiv reaktion.
- Vilken fantastisk sång. Har du skrivit den själv?
- Ja, hör han sig själv svara och tänker att någon omöjligen kan få reda på sanningen
Sången framförs sedan vid thanksgiving konserten och presenteras av de andra i gruppen som en sång skriven av gruppmedlemmen Lorre Wyatt.
När Wyatt inser att sången håller på att bli populär med Dylan försöker han krångla sig ur alltihop genom att hävda att han sålt sången för tusen dollar och därför inte kan spela den mer.

Dylan har bekräftat att Blowing in the wind fanns i såväl tidningen Broadside som Sing out! under våren och hösten 1962. Det var inte alls ovanligt att folkmusikerna lånade ut sina texter och noter till folkmusiktidningarna även om sångerna ännu inte var utgivna på skiva

Fortfarande sprids berättelsen om "Blowing in the wind" i olika varianter.
En version finns sedan tidigare på denna blogg.
Klicka på länken nedan:

drakesmusik.blogspot.com/2006/04/bob-dylan-fick-besk.html

Säkert! i vår familj

Vi har ett konstigt musiklyssnande i vår familj. Stereon i vardagsrummet används nästan aldrig. När det är som värst sitter dottern och spisar RnB vid datorn, sonen lyssnar på rymdmusik i sitt rum, samtidigt som jag går med höselsnäckor i öronen. På det viset kan jag lyssna på ledsna gubbar och tömma diskmaskinen på en gång.
De få gånger jag sätter på stora stereon så dröjer det ofta inte många minuter förrän någon klagar, inte med vrål eller ens ord, utan ofta genom att volymen höjs på övervåningen.
Men ibland får jag för mig att stereon i storarummet ändå borde vara till för att användas. Så här om dagen tog jag plattan med gruppen Säkert! till storstereon, satte på hög volym och väntade.
Det första som hände var att min fru dök upp, satte sig i soffan, tittade, på mig, lyssnade på musiken och sa:
-Låter bra det där, fyndig text.
-Va, sa jag, häpen över att det var hon som kommit för att lyssna.
Mitt under låten ” Någon gång måste du bli själv” stod plötsligt min tonårsdotter på tröskeln. Ögonbrynen var långt upp i pannan och munnen vidöppen.
- Men Pappa! Lyssnar du på detta, det är ju gööör modernt!, sa hon med ett lätt nervöst svaj på rösten
Medan jag funderade på om jag skulle ta hennes ord som en komplimang eller förolämpning, så vandrade hon ut med en suck
Någon minut senare kom hon in igen och sa:
- Pappa, kan du inte spela den där låten igen?
- "Någon gång måste du bli själv"? svarade jag och nu var det jag som lät förvånad.
- Ja, just den, sa hon, sken upp och föll ner i soffan. När albumet spelats för tredje gången i rad så satt fortfarande min dotter i soffan. Hon hade laptopen i knät och stampade takten till låten "Sanningsdan". Själv log jag brett och stampade med.

(Nä, det är inte min tonårsdotter på bilden, utan Annika Norlin i gruppen Säkert!)

Bono klappade händer

Följande lär ha hänt vid en U2 spelning i Glasgow någon gång under åttiotalet.
Mitt under konserten ställer sig Bono i strålkastarljusen och ber de 30 000 i publiken om största möjliga tystnad. När tystnaden råder börjar han sakta klappa sina händer, hela arenan är tyst, allt som hörs är Bonos långsamma klappande.
Varje gång jag klappar, säger Bono ...så dör ett barn i Afrika.
Då hörs en gäll röst från främsta raden:
- Men snälla!! Sluta att klappa då!

Jag fick ett mail om Steeleye Span

För en tid sedan fick jag ett mail av en god vän. Det handlade om ett av de allra största folkrockbanden genom tiderna; Steeleye Span. Texten var så bra att jag lägger ut den här i något redigerat skick





Hej och alla årstidsmässiga hälsningar...


Har lurkat runt på nätet...
Kul grejer på bloggen !

Såg att du diskuterat Steeleye på ett forum,
kan inte låta bli att ge min åsikt.
Jag har haft en tung Steeleye period senaste månaden.

Vill dela in deras verk i 4 perioder.

1) Trad.-perioden 70-72
Du borde gilla den första bäst, "Hark the Village Wait!" Den är väldigt traditionell, vilket de tre första är. Den innehåller dock trummor och bas och är inte alls långt från Liege & Liefe i stilen.
Väldigt bra.
De två följande albumen; "Please to See the King" & "Ten Man Mop" är för traditionella för mig.

2) "Pop"-perioden 72-78
Deras "storhetstid", d.v.s. när de sålde många plattor
Perioden sträcker sig från "Below the Salt" till "Live at Last".

De plattorna rankar jag så här:
1) "Commoners Crown"
2) "Stormforce Ten"
3) "Rocket Cottage"
4) "Parcel of Rogues"
5) "All Around My Hat"
6) "Below the Salt"
7) "Now We are Six"
8) "Live at Last!"


3) 80-talet 80-89
Vi vet vad vi tycker om sequerncers, synthar och stora trumljud.
Detta gick tyvärr inte Steeleyesarna omärkta förbi.

Av 80-talarna är den sista bäst "Tempted and Tried", liknar "All around my hat" ganska mycket.

4) Indie... 90-nu
Indie kan betyda mycket. Men här betyder det comeback med eget
management och litet bolag.
Allt är ganska bra men griper inte riktigt tag i mig.
"Horkstow Grange" är den jag gillar minst, men kanske passar dig bättre.
Ganska allvarlig och tradig. Både Maddy P och Gay Woods på den.
Bäst: "Bedlam Born" (utan Maddy P) och "They Called Her Babylon".
Julskivan "Winter" är också riktigt bra.
Den senaste "Bloody Men" känns för lång, annars OK.

Sammafattningsvis så vill jag säga att de saknar riktiga botten-napp
vilket man inte kan säga om alla.
80-talsproduktionerna får man väl förlåta.
De var få som inte drogs ner i det träsket...

Hälsningar: lake

Steeleye Spans diskografi:
1970 Hark! The Village Wait
1971 Please to See the King
1971 Ten Man Mop

1972 Below the Salt
1973 Parcel of Rogues
1974 Now We Are Six
1975 All Around My Hat
1975 Commoner's Crown
1976 Rocket Cottage
1977 Storm Force Ten
1978 Live at Last

1980 Sails of Silver
1986 Back in Line
1989 Tempted and Tried

1992 Tonight's the Night, Live!
1995 Concert [live]
1996 Time
1999 Horkstow Grange
2000 Bedlam Born
2001 The Journey [live]
2002 Bedrock in Concert [live]
2003 Live in Nottingham
2004 They Called Her Babylon
2006 Bloody Men

Jag önskar er alla en snäll jul

Jo, jag vet att det där ordet-snäll-får många att reagera, särskilt män.
För en tid sedan sa jag till en kompis att han var snäll. Han tittade på mig och såg ut som om han plötsligt fått vinterkräk sjukan.
- Snäll, sa han. Va f-n är det, va? Det är väl lite av ett skällsord nu för tiden. Inte har man väl grisen i köket för att den är snäll.

Min kompis är inte den enda som har svårt för ordet snäll. Det anses vara något man slutar att vara i tio års åldern. Sedan är det helt andra adjektiv som gäller. Under tonåren är det främst cool. Som vuxen är man gärna ansvarsfull, driftig, social, flexibel och rent av modig. Men snäll? Nä, vet du vad?

Inte minst i den grabbiga rockmusiken härskar denna inställning. Snäll rock är för många lika otänkbart som snö i helvetet. Gärna aggressiv, skitig och rentav destruktiv rock, bara inte snäll. De artister som trots allt är ganska snälla räknas oftast inte som riktiga rockartister. På sin höjd kan det de gör kallas för "softrock" eller -som någon sa om Simon & Garfunkel- "rock för folkpartister"

Men var är då egentligen snäll? Ja, det verkar som det finns delade meningar om ordets betydelse. En en sak är då säker: det är inte snällhet som orsakar krig och annat elände. De som våldtar, misshandlar och mördar är uppfyllda av helt andra adjektiv än snäll. Så jag vill verka för en uppvärdering av detta ord. Det är därför jag använt ordet över tio gånger i denna text.
Inte minst behövs mer snällhet här på nätet där elakheter breder ut sig likt en farsot.

Snäll jul på er önskar han som tagit sitt namn efter ett eldsprutande odjur
(Nä, jag har faktiskt inte läst "Konsten att vara snäll")

Fem artister som gör bra, snäll musik:
Jackson Browne
Peter Le Marc
Paul McChartney
Mark Knophler
Paul Simon

De tio bästa albumen 2007 som jag inte hört

1. Akron Family – Love Is Simple
2.Emma Pollock – Watch The Fireworks
3.Tunng -Good Arrows
5. King Cresote - Bombshell
6. Säkert - Säkert
7. Beirut senaste
8 Feist senaste
9. Alasdair Roberts - Amber Gatherers
10.Kate Rusby- Awkward Annie

Alla står förstås på min önskelista till tomten

2007 års bästa album

Så var jag då äntligen klar. Att göra en årsbästa lista är en rolig lek som blir till blodigt allvar när jag sitter där och lägger pannan i djupa veck. Egentligen är det en omöjlig uppgift att i december månad tala om vilka skivor som varit de bästa under de gångna året.Det är ju först om något år som jag kan utröna vilka plattor som var tillfälliga förälskelser och vilka som kommer bli vänner för resten av livet. En lista på 36 album blev det hur som helst. Det var svårt att rangorda plattorna. Inte minst var det väldigt jämt mellan de fyra första albumen.

1.Linda Thompson - Versatile Heart
Denna folksångerska slösar inte med skivutgivningar, men när hon väl släpper något håller det alltid hög kvalitet. Detta är inte nyskapande på något sätt. Hon plöjer i kända fåror i folk och singer/songwriter traditionen, men vilket sätt hon gör det på. Värme och kärlek är vad denna platta genomsyras av

2.Robert Wyatt – Comicopera
Detta är Robert Wyatt när han är som bäst. Ända sedan ”Rock bottom" har han haft sitt eget musikaliska universum. Det är lågmält med keyboard och ödsliga trumpeter som blandas med Roberts säregna röst. Om det är jazz, rock eller avantgarde vet jag inte riktigt och jag orkar inte bry mig heller. Det är hur som helst fantastisk musik

3.Toni Holgersson / Irma Schultz Keller / Lasse Englund – Psalmer
Inte kan väl en hedning som jag älska detta? Jo! Framförallt är det Lasse Englunds produktion som är ett mästerverk. Psalmerna har blivit till rotmusik som för tankarna till bl a Bert Jansch och Nick Drake. Musiken är akustisk, ofta med lite blues och jazzkänsla. De flesta texterna får mig att känna att jag duger som jag är. Där finns mycket förlåtelse, nåd och kärlek. Om jag skulle tro på en gud så skulle han vara sån

4.New Pornographer – Challengers
Poprock som gör mig otroligt glad. Plattan har melodier som sätter sig som tuggummi i hjärtat. Vad mer kan man begära.


5. Basia Bulat - Oh, My Darling
6. Waterboys – Book of lightning
7. Wilco – Sky blue sky
8. Mark Olson - Salvation blues
9. Oysterband- Meet You There
10. Richard & Linda Thompson – In concert
11. Anders F Rönnblom – Underground vol 1
12. Joe Henry-Civilians
13. Joan Armatrading - A women in love
14. Ben Harper & The Innocent Criminals - Lifeline
15. Tracey Thorn - Out Of The Woods
16. Patti Griffin - Children Running Through
17. Jose Gonzales – In our nature
18. Nick Drake – Family Tree
19. Joni Mitchell – Shine
20. Graham Parker-Don't Tell Columbus
21. Richard Thompson – Sweet Warrior
22. Bryan Ferry – Dylanesque
23. Christian Kjellvander-I Saw Her From Here,I Saw Here From Her
24. Bob Frank & John Murray – World without end
25. Frida Hyvönen - Music From The Dance Performance PUDEL
26. Ryan Adams – Easy tiger
27. Bruce Springsteen – Magic
28. Robert Plant & Alison Krauss - Raising Sand
29. Fläskkvartetten - Voices of eden
30. Jonas Game – ADHD
31. Lars Winnerbäck - Daugava
32. Lars Demian – Välkommen hit
33. Ima – Smile
34. Amr-Diab – ElLeilady
35. Rigmor Gustafsson - Alone With You
36. Run Rig - Everything You see