Cropredy, lördagen den 11 augusti (del 1)

Även lördagen bjöd på sol och värme. Så småningom blev det fler människor än någonsin tidigare under veckan, men ändå lugnt. Över 20000 människor stod framför scen, det fanns inga kravallstaket eller andra avspärrningar, ändå var det ingen trängsel. Människor satt, stod och till och med dansade utan att störa någon annan. Ingen trängde på, knuffades eller bad sig illa åt på annat sätt. Leendena var många redan innan dagens första artist.

Lördagens artister i urval:

Richard Digance
Richard är en trubadur och ståuppare som fick publikens leenden att bli till gapskratt. Som svensk med halvtaskiga engelska kunskaper var det dock svårt att fatta riktigt alla poänger


Iain Matthews
Detta är ännu en före detta medlem av Fairport Convention, men Iain hoppade av redan innan Fairport började spela ren engelsk folkrock och han har alltid varit mer påverkad av framförallt amerikansk singer/songwriter tradition.
Han såg lite blyg ut, Matthews, när han kom in på scen och uttryckte sin glädje över att vara på Cropredy. Med akustisk gitarr och en pianist till hjälp fyllde han ändå snart upp det enorma fältet. Låtarna var framförallt från de senaste tio åren. Visst kunde jag sakna en och annan gammal goding men Iain tillhör de gubbar som blivit allt bättre på gamla dar.
- Jag har drömt om att få spela med några gamla vänner, sa Matthhews en bit in i konserten. Strax därefter stod både Simon Nicol och Richard Thompson på scen och kompade. En varm och nära stämning spred de omkring sig och jag hade gärna hört dom längre. Nu spelade de bara i en knapp timma, men det var en timma att minnas länge


The Strawbs
Folk/prog/rockbandet Strawbs spelade på Cropredy med samma sättning som de hade i mitten av sjuttiotalet.
- Äntligen, stönade min kompis som väntat i 25 år på att få se dom live.
Bandet spelade till stor del låtar från de tre albumen: "Bursting at the Seams","Hero and Heroine" och "Ghosts". Det var med andra ord pompös, sentimental och alldeles underbar musik. Visst var nostalgifaktorn stor men vad gör det. Dave Cousins sjung med enorm inlevelse och vevade med armarna likt en skadeskjuten väderkvarn, en mycket stilig, skadeskjuten väderkvarn. Mitt i detta spelade Dave Lambert på¨ ett sätt som såg ut som Pete Townshend men lät som Strawbs i högform.
Någon klagade på att det var otajt och att Cousins sjung illa, men det var bara en förvirrad folkdiggare som aldrig fattat vitsen med att blanda folkrock med progrock så som Strawbs gör. Jag och min kompis tyckte det var en av festivalens höjdpunkter.