Cropredy, fredagen den 10 augusti (del 2)

När kvällen kom krypande var det dags för några av festivalens höjdpunkter:

Show of Hands
Show of hand består av multiinstrumentalisten Phil Beer och singer/songwritern Steve Knightley. Denna duo bjöd på en blandning av Knightleys egna sånger och traditionella låtar. Flera av sångerna gick rätt in i hjärtat trots att jag aldrig hört dom förut. För den större delen av publiken var dock Show of hands en gammal kär bekantskap, det märktes på mottagandet. Folk sjung med i låtarna och applåderna höll aldrig på att ta slut.

Fairport 1969 perform Liege and Lief, featuring: Ashley Hutchings, Dave Mattacks, Simon Nicol, Dave Swarbrick, Richard Thompson and Chris While.


Nyligen valdes albumet Leige and lief till Storbritanniens bästa folkplatta, någonsin.
Detta firades på Cropredy med att Leige and lief sättningen spelade denna klassiska platta från början till slut. Det var härligt att se dessa äldre, grånande herrar tillsammans på en scen igen, det var 38 år sedan sist. Flera av dom stod med ett leende på läpparna under större delen av konserten. En av dom som verkade gladast var Dave Swarbrick. Att han stod där med fiolen i famn var ett mindre under. Han har bytt ut både lungor och hjärta på senare tid, men detta påverkade inte nämnvärt vare sig humör eller fiolspel. Likt en liten tomte tassade han omkring på scen med hatt och hängslen och lät stråken dansa över fiolen.
En av Leige and lief medlemmarna - Sandy Denny - är inte med oss längre. Hon ersattes med sångerskan Chris While som sjung nästan lika bra som sin föregångare.
Hur var då konserten för övrigt? Visst var det lite otajt ibland men som helhet var det ändå en alldeles fantastisk konsert som jag och stora delar av publiken längtat efter i många, många år.

The Richard Thompson Band
Kvällen avslutades med The Richard Thompson Band. Denne för detta Fairport medlem bjöd på en konsert dominerad av snabba låtar från framförallt de senare plattorna. Bra och skickligt framfört men var tog balladerna vägen? Även Richard har jag längtat efter att få se men det forcerade framförandet och avsaknaden av gamla, lugna låtar gjorde mig något besviken. En bra konsert men jag hade hoppats på ännu bättre.
När en av de få gamla låtarna - "I Want to see the bright light to night" - tonat ut, var det dags för oss att köa hem till tältet. Efter att stått och lyssnat på musik i 5-6 timmar värkte både ben och rygg.
- Jag måste orka en dag till, var min sista tanke innan jag somnade som en stock