Festband

Festband finns inte längre. Man gör blandade CDr nuförtiden, eller använder sig av någon annan modern metod som jag inte begriper mig på.
Själv skulle jag nog föredra det gamla kassettbandet, visst var det härligt.
Minns ni det harmoniska bruset och det terapeutiska arbetet man hade med att tejpa och laga dessa band. Det var tider det.
Numera vågar jag dock sällan ta med mig ett kassettband till festen(jo, jag tar alltid med mig egen musik till festen, gör inte du det)
Risken är att värden tittar förvirrat på mig och mumlar något om kassettspelare i förrådet, längst in.
Nä, det får bli en blandad CDr nuförtiden. Cirka 20 låtar som skall få folk att le, våga prata med varandra och - i bästa fall - dansa. Jag kan säga med en gång att Nick Drake funkar ingen vidare i detta sammanhang, knappast folkrock heller. Det skall vara taktfasta låtar som folk känner igen, blandat med en del smöriga tryckare och kryddat med en och annan töntig nostalgikick, typ Sven-Ingvars. Det är frågan om bruksmusik, låtar som skall funka som lim och klister mellan folk, men samtidigt kan jag inte mörda min egen musiksmak.
Folk ber mig ganska ofta att göra festmusik. De tror väl att en man som har tusentals skivor, måste ha mycket mer än de deprimerade gubbar han envisas med att spela när man kommer på besök. Folk tror fel, jag har till 90% mollstämd musik, omöjlig att dansa till.

När det då är är dags att göra den där festblandningen så väljer jag alltså bland tio procent av min skivsamling och så försöker jag smyga in en och annan låt från de övriga 90 procenten. De verkar som det funkar, för jag får allt fler beställningar på festmusik.
Just nu håller jag på att arbeta med blandningen: Lasse 50!
Jag tror ni skall få låtlistan när jag är färdig