Propaganda för bortglömd musik 10

Robert Brobergs glömda år

Robert Broberg är en av vårt lands mest folkära artister. På sextiotalet var han svensktopps artist och hylandshörna stjärna. Hitlåtarna hette bl a Maria-Therese, Det som göms i snö, Jag måste hejda mig och Båtlåt.
På åttiotalet började han höras allt mer igen med låtar som Vatten och Likbil. Under nittiotalet fyllde han Globen ett antal gånger och än idag drar han storpublik var han än står på scen.
Men vad gjorde egentligen Robert Broberg på sjuttiotalet?
Wikipedia uttrycker det så här: "På 1970-talet... hamnade Robban i en återvändsgränd och övervägde att sluta som artist. Han lämnade Sverige och bosatte sig i New York under några år. Efter en tids experimenterande gjorde han comeback med den lyckade enmansshowen Upp igen"

Vad var det då som hände?
Jo, Broberg var trött på sin roll som en ganska harmlös schlagersångare och ordbajsare. Han började ifrågasätta både sig själv och sin omgivning. Det märktes första gången på albumet "En typisk rund LP med hål i mitten" från 1971. Den skivan inleds med kärlekssången "Redan när vi sätter oss till bords". Texten handlar om ett samlag och väckte starka reaktioner. Bland annat dödskalle märktes låten, vilket innebar att den blev förbjuden att spela på radion. Broberg blev förbannad och jag minns hur han satt i kvällsöppet och högljutt försvarade rätten att sjunga om det han tyckte var viktigt.

Nästa album - "Jag letar efter mig själv" - blev ändå mer chockerande för den publik som var van vid "Det som göms i snö". Här finns texter som: "När jag sjunger kuk och fitta så tar det emot", men även en grubblande Broberg i låtar som "Allt det gamla har gått i kras för mig" och "Det Finns Ett Tomrum".

1974 släppte han skivan "Vem är det som bromsar vem är det som skjuter på?"
Nu hade Robert blivit en del av proggrörelsen. Grubblandet fanns kvar men det var också en tydlig politisk udd i sånger som "Det måste vara roligt att göra revolution"

Robert Broberg hann göra ytterligare två personliga och politiska skivor innan han gjorde det som Wikipedia kallar "comeback" tidigt åttiotal

Jag älskar honom för de plattor han gjorde på sjuttiotalet. För mig som grubblande tonåring var det en befrielse att höra någon sjunga om att "ha det taskigt med sig själv" eller om att "leva upp till nånting man inte är" Albumen är fyllda med humor, men framförallt med svärta, intimitet, politik och underbar musik. Musik som ligger mycket närmare rockmusik och singer/songwriter traditionen än något annat han gjort.

Robert Brobergs album 1972 - 1979:

Jag letar efter mig själv -72
Vem är det som bromsar & vem skjuter på… -74
Tolv sånger på amerikanska -78
Motsättningar -79