”Åttiotalet är musikproduktionernas medeltid”, lär Peter LeMarc ha sagt
Peter tyckte att hans åttiotalslåtar var så gräsligt producerade att han helt enkelt spelade in dem på nytt. Och visst har han rätt LeMarc, åttiotalet var en tid då musikproduktionen vurpade ordentligt.
Ny teknik kom med rekordfart; syntar, surround, trummaskiner, sequerncers och oräkneliga kanaler. Det var som om man ville använda allt på en gång, utan att veta hur.
Oskyldiga låtar byggdes ut till tanks på larvfötter.
På många sätt var åttiotalet ett förlorat årtionde för modern musik. Samtidigt var detta den tid då jag äntligen tjänade tillräckligt med pengar för att köpa alla nya skivor som jag ville ha. Jag la ner stor energi på att slita ut det som ännu inte kommit ut, vilket var mycket, mycket svårare på den tiden.
Så med andra ord; jag har lyssnat massor på åttiotalsmusik. Jag måste motvilligt erkänna att några av dem där tanksen på larvfötter har satt sig i mitt hjärta och där sitter de ganska gott resten av livet
Fem album jag gillar trots hemsk åttiotals produktion:
1) Karin Kjellman – Karin Kjellman
Denna folkmusiker gör en soloplatta med vackra, finstämda visor och så produceras det som om det vore Human League.
2) Ulf Lundell- Den Vassa Eggen
Syntarna och burktrummorna hindrar mig från att lyssna på dessa underbara sånger så ofta som jag egentligen borde
3) Prefab Sprout – Steve McQueen
Tomas Dolby har sönder ljudet, men han rår inte på Paddy McAloons låtar
4)Fra Lippo Lippi – Songs
Norskt. Massor av syntar. Det värsta trummaskinsljud man kan tänka sig. Jo, jag gillar det ändå
5) Joan Armatrding – Walk under ladders
Här är det Steve Lillywhite som gått loss. Som tur är Armatrading på ett strålande humör och sjunger bort alla hemska syntar
2 kommentarer:
"Den Vassa Eggen" är en milstolpe, det kan man inte komma ifrån, den syntetiska ljudmattan till trots. Men jag vet inte om jag någonsin kommer att älska den lika djupt som "Längre Inåt Landet".
//Thin
inte jag heller
Skicka en kommentar