Säkert! i vår familj

Vi har ett konstigt musiklyssnande i vår familj. Stereon i vardagsrummet används nästan aldrig. När det är som värst sitter dottern och spisar RnB vid datorn, sonen lyssnar på rymdmusik i sitt rum, samtidigt som jag går med höselsnäckor i öronen. På det viset kan jag lyssna på ledsna gubbar och tömma diskmaskinen på en gång.
De få gånger jag sätter på stora stereon så dröjer det ofta inte många minuter förrän någon klagar, inte med vrål eller ens ord, utan ofta genom att volymen höjs på övervåningen.
Men ibland får jag för mig att stereon i storarummet ändå borde vara till för att användas. Så här om dagen tog jag plattan med gruppen Säkert! till storstereon, satte på hög volym och väntade.
Det första som hände var att min fru dök upp, satte sig i soffan, tittade, på mig, lyssnade på musiken och sa:
-Låter bra det där, fyndig text.
-Va, sa jag, häpen över att det var hon som kommit för att lyssna.
Mitt under låten ” Någon gång måste du bli själv” stod plötsligt min tonårsdotter på tröskeln. Ögonbrynen var långt upp i pannan och munnen vidöppen.
- Men Pappa! Lyssnar du på detta, det är ju gööör modernt!, sa hon med ett lätt nervöst svaj på rösten
Medan jag funderade på om jag skulle ta hennes ord som en komplimang eller förolämpning, så vandrade hon ut med en suck
Någon minut senare kom hon in igen och sa:
- Pappa, kan du inte spela den där låten igen?
- "Någon gång måste du bli själv"? svarade jag och nu var det jag som lät förvånad.
- Ja, just den, sa hon, sken upp och föll ner i soffan. När albumet spelats för tredje gången i rad så satt fortfarande min dotter i soffan. Hon hade laptopen i knät och stampade takten till låten "Sanningsdan". Själv log jag brett och stampade med.

(Nä, det är inte min tonårsdotter på bilden, utan Annika Norlin i gruppen Säkert!)

Bono klappade händer

Följande lär ha hänt vid en U2 spelning i Glasgow någon gång under åttiotalet.
Mitt under konserten ställer sig Bono i strålkastarljusen och ber de 30 000 i publiken om största möjliga tystnad. När tystnaden råder börjar han sakta klappa sina händer, hela arenan är tyst, allt som hörs är Bonos långsamma klappande.
Varje gång jag klappar, säger Bono ...så dör ett barn i Afrika.
Då hörs en gäll röst från främsta raden:
- Men snälla!! Sluta att klappa då!

Jag fick ett mail om Steeleye Span

För en tid sedan fick jag ett mail av en god vän. Det handlade om ett av de allra största folkrockbanden genom tiderna; Steeleye Span. Texten var så bra att jag lägger ut den här i något redigerat skick





Hej och alla årstidsmässiga hälsningar...


Har lurkat runt på nätet...
Kul grejer på bloggen !

Såg att du diskuterat Steeleye på ett forum,
kan inte låta bli att ge min åsikt.
Jag har haft en tung Steeleye period senaste månaden.

Vill dela in deras verk i 4 perioder.

1) Trad.-perioden 70-72
Du borde gilla den första bäst, "Hark the Village Wait!" Den är väldigt traditionell, vilket de tre första är. Den innehåller dock trummor och bas och är inte alls långt från Liege & Liefe i stilen.
Väldigt bra.
De två följande albumen; "Please to See the King" & "Ten Man Mop" är för traditionella för mig.

2) "Pop"-perioden 72-78
Deras "storhetstid", d.v.s. när de sålde många plattor
Perioden sträcker sig från "Below the Salt" till "Live at Last".

De plattorna rankar jag så här:
1) "Commoners Crown"
2) "Stormforce Ten"
3) "Rocket Cottage"
4) "Parcel of Rogues"
5) "All Around My Hat"
6) "Below the Salt"
7) "Now We are Six"
8) "Live at Last!"


3) 80-talet 80-89
Vi vet vad vi tycker om sequerncers, synthar och stora trumljud.
Detta gick tyvärr inte Steeleyesarna omärkta förbi.

Av 80-talarna är den sista bäst "Tempted and Tried", liknar "All around my hat" ganska mycket.

4) Indie... 90-nu
Indie kan betyda mycket. Men här betyder det comeback med eget
management och litet bolag.
Allt är ganska bra men griper inte riktigt tag i mig.
"Horkstow Grange" är den jag gillar minst, men kanske passar dig bättre.
Ganska allvarlig och tradig. Både Maddy P och Gay Woods på den.
Bäst: "Bedlam Born" (utan Maddy P) och "They Called Her Babylon".
Julskivan "Winter" är också riktigt bra.
Den senaste "Bloody Men" känns för lång, annars OK.

Sammafattningsvis så vill jag säga att de saknar riktiga botten-napp
vilket man inte kan säga om alla.
80-talsproduktionerna får man väl förlåta.
De var få som inte drogs ner i det träsket...

Hälsningar: lake

Steeleye Spans diskografi:
1970 Hark! The Village Wait
1971 Please to See the King
1971 Ten Man Mop

1972 Below the Salt
1973 Parcel of Rogues
1974 Now We Are Six
1975 All Around My Hat
1975 Commoner's Crown
1976 Rocket Cottage
1977 Storm Force Ten
1978 Live at Last

1980 Sails of Silver
1986 Back in Line
1989 Tempted and Tried

1992 Tonight's the Night, Live!
1995 Concert [live]
1996 Time
1999 Horkstow Grange
2000 Bedlam Born
2001 The Journey [live]
2002 Bedrock in Concert [live]
2003 Live in Nottingham
2004 They Called Her Babylon
2006 Bloody Men

Jag önskar er alla en snäll jul

Jo, jag vet att det där ordet-snäll-får många att reagera, särskilt män.
För en tid sedan sa jag till en kompis att han var snäll. Han tittade på mig och såg ut som om han plötsligt fått vinterkräk sjukan.
- Snäll, sa han. Va f-n är det, va? Det är väl lite av ett skällsord nu för tiden. Inte har man väl grisen i köket för att den är snäll.

Min kompis är inte den enda som har svårt för ordet snäll. Det anses vara något man slutar att vara i tio års åldern. Sedan är det helt andra adjektiv som gäller. Under tonåren är det främst cool. Som vuxen är man gärna ansvarsfull, driftig, social, flexibel och rent av modig. Men snäll? Nä, vet du vad?

Inte minst i den grabbiga rockmusiken härskar denna inställning. Snäll rock är för många lika otänkbart som snö i helvetet. Gärna aggressiv, skitig och rentav destruktiv rock, bara inte snäll. De artister som trots allt är ganska snälla räknas oftast inte som riktiga rockartister. På sin höjd kan det de gör kallas för "softrock" eller -som någon sa om Simon & Garfunkel- "rock för folkpartister"

Men var är då egentligen snäll? Ja, det verkar som det finns delade meningar om ordets betydelse. En en sak är då säker: det är inte snällhet som orsakar krig och annat elände. De som våldtar, misshandlar och mördar är uppfyllda av helt andra adjektiv än snäll. Så jag vill verka för en uppvärdering av detta ord. Det är därför jag använt ordet över tio gånger i denna text.
Inte minst behövs mer snällhet här på nätet där elakheter breder ut sig likt en farsot.

Snäll jul på er önskar han som tagit sitt namn efter ett eldsprutande odjur
(Nä, jag har faktiskt inte läst "Konsten att vara snäll")

Fem artister som gör bra, snäll musik:
Jackson Browne
Peter Le Marc
Paul McChartney
Mark Knophler
Paul Simon

De tio bästa albumen 2007 som jag inte hört

1. Akron Family – Love Is Simple
2.Emma Pollock – Watch The Fireworks
3.Tunng -Good Arrows
5. King Cresote - Bombshell
6. Säkert - Säkert
7. Beirut senaste
8 Feist senaste
9. Alasdair Roberts - Amber Gatherers
10.Kate Rusby- Awkward Annie

Alla står förstås på min önskelista till tomten

2007 års bästa album

Så var jag då äntligen klar. Att göra en årsbästa lista är en rolig lek som blir till blodigt allvar när jag sitter där och lägger pannan i djupa veck. Egentligen är det en omöjlig uppgift att i december månad tala om vilka skivor som varit de bästa under de gångna året.Det är ju först om något år som jag kan utröna vilka plattor som var tillfälliga förälskelser och vilka som kommer bli vänner för resten av livet. En lista på 36 album blev det hur som helst. Det var svårt att rangorda plattorna. Inte minst var det väldigt jämt mellan de fyra första albumen.

1.Linda Thompson - Versatile Heart
Denna folksångerska slösar inte med skivutgivningar, men när hon väl släpper något håller det alltid hög kvalitet. Detta är inte nyskapande på något sätt. Hon plöjer i kända fåror i folk och singer/songwriter traditionen, men vilket sätt hon gör det på. Värme och kärlek är vad denna platta genomsyras av

2.Robert Wyatt – Comicopera
Detta är Robert Wyatt när han är som bäst. Ända sedan ”Rock bottom" har han haft sitt eget musikaliska universum. Det är lågmält med keyboard och ödsliga trumpeter som blandas med Roberts säregna röst. Om det är jazz, rock eller avantgarde vet jag inte riktigt och jag orkar inte bry mig heller. Det är hur som helst fantastisk musik

3.Toni Holgersson / Irma Schultz Keller / Lasse Englund – Psalmer
Inte kan väl en hedning som jag älska detta? Jo! Framförallt är det Lasse Englunds produktion som är ett mästerverk. Psalmerna har blivit till rotmusik som för tankarna till bl a Bert Jansch och Nick Drake. Musiken är akustisk, ofta med lite blues och jazzkänsla. De flesta texterna får mig att känna att jag duger som jag är. Där finns mycket förlåtelse, nåd och kärlek. Om jag skulle tro på en gud så skulle han vara sån

4.New Pornographer – Challengers
Poprock som gör mig otroligt glad. Plattan har melodier som sätter sig som tuggummi i hjärtat. Vad mer kan man begära.


5. Basia Bulat - Oh, My Darling
6. Waterboys – Book of lightning
7. Wilco – Sky blue sky
8. Mark Olson - Salvation blues
9. Oysterband- Meet You There
10. Richard & Linda Thompson – In concert
11. Anders F Rönnblom – Underground vol 1
12. Joe Henry-Civilians
13. Joan Armatrading - A women in love
14. Ben Harper & The Innocent Criminals - Lifeline
15. Tracey Thorn - Out Of The Woods
16. Patti Griffin - Children Running Through
17. Jose Gonzales – In our nature
18. Nick Drake – Family Tree
19. Joni Mitchell – Shine
20. Graham Parker-Don't Tell Columbus
21. Richard Thompson – Sweet Warrior
22. Bryan Ferry – Dylanesque
23. Christian Kjellvander-I Saw Her From Here,I Saw Here From Her
24. Bob Frank & John Murray – World without end
25. Frida Hyvönen - Music From The Dance Performance PUDEL
26. Ryan Adams – Easy tiger
27. Bruce Springsteen – Magic
28. Robert Plant & Alison Krauss - Raising Sand
29. Fläskkvartetten - Voices of eden
30. Jonas Game – ADHD
31. Lars Winnerbäck - Daugava
32. Lars Demian – Välkommen hit
33. Ima – Smile
34. Amr-Diab – ElLeilady
35. Rigmor Gustafsson - Alone With You
36. Run Rig - Everything You see

Några låtar från 2007 som jag gillar mycket

Jag värker på listan över 2007 års bästa album. I väntan på den förlossningen så gör jag denna lista på favoritlåtar från i år.

Dungen - Så blev det bestämt
Jonas Game - ADHD
Joan Armatrading - Baby blue eyes
Frida Hyvönen - Falls is my lover
Dave Cousins - Never take sweet from a stranger
Basia Bulat - Snakes and ladders
Fläskkvartetten med Thåström - t.k.k
Joe Henry - Civil war
Nick Drake - Winter is gone ( är egentligen från 1968,eller nåt, men gavs ut i år)
Oysterband - Here comes the flood
Robert Wyatt- Stay tuned
The New Pornographers - My rights versus yours
Toni Holgersson m fl- När livet inte blir som vi har tänkt oss
Tracey Thorn - Nowhere near
Sufjan Stevens - Free man in Paris
Prince - A case of you
Waterboys - Systain
Waterboys - Everybody takes a tumble
Wilco - Impossible Germany
Linda Thompson - Versatile heart

Ingen inbördes ordning

Julblandningen 2007

1. Bing Crosby - White Christmas
2. Gasolin - dejlig er jorden
3. Ella Fitzgerald - Frosty the snowman
4. Cornelis Vreeswijk - Jultomten är faktiskt död
5. The Crystals - Santa Claus is coming to town
6. Darlene Love - Christmas(Baby Please come home)
7. Ronettes - I saw mommy kissing Santa Claus
8. Joni Mitchell - River
9. Mahalia Jackson - Silent Night
10. Otis Redding - Merry Christmas baby
11. Wizzard - I Wish it Could Be Christmas Everyday
12. John Lennon - Happy Xmas ( War is over)
13. Tyler Hilton - Merry little Christmas
14. Pogues - Fairytale of NY
15. Alexander O' Neal - The Christmas song
16. Shakin' Stevens - Merry Christmas evyrone
17. Extra - In i säcken
18. Ulf Lundell - Snart kommer änglarna att landa
19.Thorstein Bergman - Julvisa i Finnmarken

Jakten på den perfekta julsamlingen

Ända sedan jag skaffade familj har jag varit smått besatt av att göra den perfekta julblandningen. Från början var det blandband som gällde men numera gör jag en blandad CD-r.
Det skall vara en ny skiva varje år och det är alltid en lika viktig uppgift.
Julsamlingen skall ju fungera som ett själsligt bandage för släkten hela julhelgen.
Alla olösta konflikter, ostädade ytor och allt annat man inte hunnit med, skall skylas över med denna musik.
Det är klart att det ställs mycket speciella krav på en julskiva som skall leva upp till allt detta. Julsamlingen har därför sina alldeles egna regler, som inte liknar några andra:

1. Den skall vara nostalgisk och gärna sentimental
2. Den skall accepteras av alla från tonårsdottern till svärmor.
Med acceptera menar jag att det inte skall bli som när jag spelade
Ebba Gröns: "Nu släckas tusen människoliv", för några jular sedan.
Svärmor började klaga över migrän, dottern höll för öronen och frun gick med
en menande blick för att stänga av.
3. Den skall innehålla julstämning.
Bjällror, ho-hoanden, barnröster och massor av stråkar brukar funka bra.
4. Den skall hålla för lyssning hela julhelgen. Varken mer eller mindre
5. Jag skall tycka om samtliga låtar

Det råder en stark motsättning mellan punkt fem och de övriga reglerna. Det krävs ofta långa funderingar och tunga kompromisser innan blandningen är färdig. Ändå har det gått åt skogen de flesta år. Svärmor brukar viska försynt till sin dotter som sedan stänger av. Dessförinnan har tonåringen skrikit "Gubbmusik!" och "Mer RnB!" med jämna mellanrum.
Men i år kommer allt att bli annorlunda. Jag kommer att göra den perfekta blandningen. Tonåringen kommer att le hela tiden, svärmor kommer att baka kanelbullar till mig och frun kommer att bli som ny förälskad. Själv kommer jag att sitta i ett hörn, med en glöggmugg i handen och bara mysa. Allt detta tack vare den perfekta julblandningen.
Vilka låtar jag skall ha med? jag återkommer med det, arbete pågår

Propaganda för bortglömd musik; 7

Jackson C. Frank
Amerikansk folksångare född 1943.
En fruktansvärd olycka under Franks barndom satte mörka spår på hela hans liv. Det berättas att mitt under en lektion fattade hans skola eld och många av klassens elever dog i branden. Jackson C. Frank överlevde, de kroppsliga brännsåren läkte, men de inre såren läkte aldrig.
Först efter olyckan började han spela och sjunga och uppträdde en del på lokala folkklubbar.
Någon gång under tidigt sextiotal for han - med hjälp av försäkringspengar- till England. Han började spela på folkklubbarna i Soho. Snart lärde han känna både engelska och amerikanska musiker i London. Det sägs att han bla delade bostad med - en då okänd - Paul Simon och blev förälskad i en ung sjuksköterska vid namn Sandy Denny. Frank gjorde stort intryck på Londons folkmiljö. Sandy Denny, Bert Jansch, och Nick Drake gjorde alla covers på hans låtar. Inte minst Nick Drake var mycket påverkad av amerikanens musik. Bland Nicks kvarlämnade hemmainspelningar återfinns inte mindre än tre av Franks sånger i Nicks version. 1965 gav Frank ut sitt debutalbum i England. Plattan producerades av Paul Simon och mottogs väl i Storbritannien men gavs inte ens ut i USA. I slutet av sextiotalet började det gå utför med Frank. Han mådde allt sämre psykiskt och rönte inte samma uppmärksamhet musikaliskt. En sjuk och fattig Jackson C. Frank åkte tillslut hem till USA igen. Han gav aldrig ut någon mer musik och var under långa perioder djupt deprimerad. När han inte bodde på mentalsjukhus så levde han ofta ett liv som uteliggare. 1999 dog han, 56 år gammal.
Frank är i det närmaste helt okänd i USA men lite av en legend i England.
Hur det låter? Det är mycket bra. Fred Neil ligger närmast till hands att jämnföra med, men visst låter det lite Nick Drake också.
Du kan lyssna till Jackson C. Frank på myspace och köpa hans skiva på CDON

Glamrock och andra genrebeteckningar

På ett musikforum hade jag nyligen en konversation med en nätkompis som kallar sig Boss. Framförallt Boss utläggning om musikgenrer i allmänhet och glamrock i synnerhet, var så intressant att jag låter er läsa valda delar här

Jag funderar:
Har aldrig riktigt fattat det där med glamrock. Det är en genre indelning som handlar väldigt lite om musik. Artister som brukar räknas som glamrock hade det gemansamt att de hade liknande klädstil och var populära under samma period. Musikaliskt kunde det däremot vara himmelsvida skillnader. Jämnför Roxy Music med Showaddywaddy t ex

Boss svarar:
Tyvärr är det skivbolagen som sätter etiketterna.
...Det fanns två huvudströmningar inom glamrocken; Popmusik typ Sweet och alla såna grejer och den mer nyskapande och konstnärliga fåran med Roxy och Bowie i spetsen. Det enda gemensamma var sminket och platåskorna. På sjuttiotalet kallade vi i Europa Roxy/Bowie-falangen för Art-rock. Idag har AMG och andra gjort artrock till en synonym för symf, vilket är synd.

Värst av alla genrebeteckningar är ändå indie. Först var det engelsk musik från indipendetbolag, sedan när storbolagen hakade på beskrevs det som det nya nittiotalssoundet med gitarrpop över hip-hop-beats och reggaebas. Nu är det en beteckning på alla artister inom rock, pop och singer/songwriter som debuterat efter 1988. Det är väl så enkelt som att det inte går att kränga musik till kidsen om man inte kallar det för indie.

Och varför började man kalla den moderna soulmusiken för R 'n' B? För mig är R 'n' B den elektriska blues som började spelas i band i amerikanska städer på 40-talet, alltså en elektrisk utveckling av bluesen och en direkt föregångare till femtiotalets rockmusik.

Och då kommer vi in på detta med svart och vit som det ju tjafsas om än idag. Rocken och den tidiga popmusiken, som främst företräddes av vita unga men, hade ju mer musikaliskt gemensamt med den svarta RnB:n än soulmusiken hade. Det handlade inte om hudfärg då, och det gör det inte nu heller, även om många tycks tro det i en slags omvänd rasism. (som i slutändan ändå blir den gamla vanliga rasismen)

Redan på femti-sextiotalen var genrebeteckningarna ett mysterium. Om tre vita pojkar sjöng en catchig hit till smörkomp var det pop, sjöng tre svarta gossar samma låt med snarlikt arr var det soul. Sjöng Elvis en gammal blues låt var det Rock 'n' Roll, gjorde Stones den var det pop.
Allt går ut på att ge de unga konsumenterna ett färdigt paket med mode, åsikter, intressen och musik. Allt går ut på att sälja.
...Men ändå så är det ju så himla roligt med genrer och stilar och influenser